Härifrån till Kim (1993)

Media (1 st)

Originaltitel	Härifrån till Kim
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Lars Egler
Producent	Lars Egler Mats Egler
Manus	Sten Holmberg Anders Öhlin
Förlaga	Härifrån till Kim (Bok)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Kraakbacken Film & TV AB FilmTeknik AB Nordisk Film & TV Fond Visa alla
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1993-08-20

Medverkande

Jonas Karlsson
Per Lindell

Aida Jerkovic
Kim Sandell

Lis Nilheim
moster Agnes, tandläkare

Kristian Almgren
Roffe

Lena Dahlman
Pers mor

Rolf Skoglund
Göte, Pers far

Visa fler

Handling

En vy över en småstad. Tonårskillen Per berättar om sitt liv. Per bor i den lilla landsortsstaden tillsammans med sina föräldrar och hunden Batman. Han vill inte anpassa sig till det...

Visa hela handlingen

Press

Kombinationen svensk ungdomsfilm och goda recensioner hör inte till vanligheterna. Härifrån till Kim var inget undantag. Några kritiker var dock positivt inställda, eftersom man i filmen...

Visa all press

Originaltitel	Härifrån till Kim
Svensk premiärtitel	Härifrån till Kim
Inspelningstitel	Vägen till Kim

Regi	Lars Egler
Manus	Sten Holmberg Anders Öhlin
Producent	Lars Egler (ej krediterad) Mats Egler
Produktionsledare	Staffan Sundberg
Foto	Sten Holmberg
Musik	Bengt-Arne Wallin
Scenograf	Jean-Louis von Dardel
Klippning	Mats Egler
Ljudtekniker	Peter Eklund Jörgen Hasselblad
Regiassistent	Anders Öhlin
Scripta	Annika Soneby
Kommentarförfattare	Joachim Bergenstråhle (berättartext)
Manusbearbetning	Mats Egler
Produktionsassistent	Mikael Ehnmark Berit Murley
Produktionsekonom	Britt Carlson (ekonomiassistent)
Pressinformation	Ylva Swedenborg
B-foto	Stefan Hencz (ej krediterad) Andra Lasmanis Lennart Peters
C-foto	Charlotte Berlin
Stillbildsfoto	Alexander Crispin
Elektriker	Kjetil Hervik Camilla Collett (assistent)
Passare	Lars "Loa" Ahlander
Ljussättare	Nils Melander
Negativklippning	Catrine Johansson
Instrumentalist	Bengt-Arne Wallin (synthesizers) Anders Widmark (piano, synthesizers) Tomas Bergqvist (bas, slagverk) Fredrik Ljungkvist (saxofoner) Peter Ljung (synthesizer) Nicci Wallin (trummor)
Musiktekniker	Lennart Ström Jon Allan (assistent)
Scenografiassistent	Åsa Rosenlund
Rekvisita	Niklas Ejve
Attributör	Britta Rehn
Kläder	Hedvig Andér
Maskör	Sabrina Hagegård
Klädassistent	Åsa Jarnås
Ljudläggning	Jörgen Hasselblad Jan-Erik Lundberg
Specialeffekter, ljud	Jörgen Hasselblad (tramp)
Mixning	Hans-Eric Ahrn (Movie Track)
Övrig medarbetare	Per Löfqvist (ansvarig utgivare)

Jonas Karlsson	Per Lindell
Aida Jerkovic	Kim Sandell
Lis Nilheim	moster Agnes, tandläkare
Kristian Almgren	Roffe
Lena Dahlman	Pers mor
Rolf Skoglund	Göte, Pers far
Reuben Sallmander	Mick
Jonas Stadling	Benkan
Tina Leijonberg	Barbro, servitrisen
Marie Richardson	syokonsulenten
Ia Langhammer (som Maria Langhammer)	Rosita
Stefan Sauk	taxichauffören
Allan Svensson	huvudläraren
Anna-Lena Hemström	lärarvikarien
Annika Borg	Lena, klasskamrat
Kerstin Ivéus	Lenas kompis
Daniel Gustavsson	Uffe
Brita Zetterqvist	Laila, tandsköterskan
Magnus Roosmann	signore, den italienske servitören
Turbo	Batman
-	Ej krediterade:
Carl-Lennart Fröbergh	biografvaktmästaren
Michael Mansson	bagaren

Produktionsbolag	Kraakbacken Film & TV AB
	FilmTeknik AB
	Nordisk Film & TV Fond
	Spice Entertainment AB
	Spice Filmfinans KB
Produktionsstöd	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
	Sonet Film AB	1993
Laboratorium	FilmTeknik AB
Mixning	Movie Track AB
Övrigt bolag	O.A.L. Studio AB		(musikstudio)

En vy över en småstad. Tonårskillen Per berättar om sitt liv. Per bor i den lilla landsortsstaden tillsammans med sina föräldrar och hunden Batman. Han vill inte anpassa sig till det "svenssonliv" hans föräldrar och alla andra i staden lever. Han vill få ut någonting mer av livet, han vill ut i världen - framför allt till New York för att spela jazz och träffa brudar. Han vill inget hellre än att lämna sin hemstad. Per har författardrömmar. På nätterna sitter han och skriver medan hans föräldrar högljutt roar sig i sängkammaren, tittar på video, dricker öl och äter pizza.

Tillsammans med sina två kompisar Mick och Benkan har han ett jazzband och när de inte repar med bandet fördriver de dagarna med att drömma sig bort, bland annat genom att gå på bio. Pers stora hjälte är Harrison Ford. Det enda intressanta staden har att erbjuda är annars den nyinflyttade - i Pers ögon väldigt sexiga - servitrisen Barbro på fiket.

För att komma bort från tristessen söker Per in på Stockholms musikgymnasium. Han är dock tveksam om han kommer att bli antagen, för när han besökte syo-konsulenten gjorde han inte något speciellt lyckat intryck. På konsulentens fråga om vad han helst av allt ville göra svarade Per: Jag vill bli lycklig!

En kväll när bandet repat och de drar runt på ett industriområde, försvinner Mick under mystiska omständigheter.

Per hjälper under en period sin pappa i verkstaden, men det går inget vidare. Men så en dag kommer ett brev om att han kommit in på skolan i Stockholm. Han lämnar sitt gamla hem, föräldrar och hund bakom sig och beger sig till storstaden.

I Stockholm får han bo hos sin moster Agnes som är tandläkare. Han börjar skolan, men han känner sig ensam och besviken. Han trodde att allt skulle bli annorlunda bara han fick flytta, men så blev det ju inte.

På avstånd har Per blivit förälskad i Kim som går på skolan och han börjar se lite ljusare på tillvaron. Annars förflyter dagarna i maklig takt. Men en dag kliver "skolans snobb", Roffe, in i klassrummet. Per blir först avundsjuk på Roffes förmåga att dra till sig tjejer och på hans glassiga sätt då han åker omkring i sin röda sportbil. Men Per lockas samtidigt av honom och de blir kompisar.

Per följer nu med Roffe till alla de häftiga ställena i stan. Under en av deras färder stöter Per återigen ihop med Kim och blir ännu mer förälskad, trots att de ännu inte sagt ett ord till varandra och Per inte ens vet vad hon heter. Per och Kim skymtar varandra lite då och då, och Per blir efter hand väldigt konfunderad eftersom han tycker att Kim beter sig lite konstigt mot honom. Han tar i alla fall till slut reda på hennes namn och att hon bor i Stocksund utanför Stockholm.

Per och Roffe umgås alltmer, samtidigt som Per mer och mer börjar fundera över vem denne Roffe egentligen är; han verkar så ensam trots sin snobbiga livsstil. De flörtar med tjejer, går på bio men Roffe bjuder aldrig hem Per eller pratar speciellt mycket om sin familj. Det enda han har talat om är att han inte har någon kontakt med sin mamma och att pappan är operasångare och bor i Italien, dit han brukar åka och hälsa på.

Nu är det dags för en stor fest ute i Stocksund och Per och Roffe åker dit. Per hoppas att Kim ska vara där, men det är hon inte. Roffe tipsar Per om att det finns en ensam tjej i husets övervåning. Per går dit och efter en kort stund ska de ha sex, men det går inget vidare. Per är full och blir förbannad och besviken, vilket går ut över Roffe. Dagen därpå börjar de slåss och då avslöjar Roffe hur det egentligen ligger till, en hemlighet ingen annan vet om: att han bor ensam i en våning tillsammans med sin mycket svårt sjuke far.

När Per får reda på detta blir han mycket besviken på sig själv. Varför hade han inte upptäckt att det var något som tyngde Roffe. Per berättar nu för huvudläraren i skolan om Roffes situation. Huvudläraren får då förklaringen till Roffes höga frånvaro och varför han betett sig som han gjort.

Per sitter en dag och läser tidningen hemma hos Agnes och hittar då Kims pappas dödsannons. Återigen blir han upprörd över sina egna brister i personkännedom, att han inte hade förstått att Kim mådde dåligt och därför hade betett sig konstigt i Pers ögon. Att det inte hade med honom att göra. Han bestämmer sig nu för att bli vuxen. Han plockar därmed ner Indiana Jones-planschen från väggen i sitt rum. Han besöker Kims pappas begravning och Kim ser honom stående avsides på kyrkogården.

De möts ännu en gång i skolan, men fortfarande utan att säga ett ord till varandra. Per känner att han nu måste göra något. Han tar sig samman och ringer till Kim och de bestämmer sig för att gå på bio. Per cyklar överlycklig hem genom stan.

De träffas utanför biografen men Per tar med Kim för att titta på ett stort fyrverkeri i stället. Båda står där omfamnade och ser de färgsprakande fyrverkerierna på himlen. Per är lycklig och drömmer nu om en framtid som författare tillsammans med Kim.

Censurnummer	132109
Datum	1993-06-30
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	2850 meter
Kommentar	Aktlängder: 601-587-587-553-522 m. Ny aktindelning efter nedklippning av distributören efter granskning: 597-564-587-553-522 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2850 meter
Längd i minuter	104 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Kombinationen svensk ungdomsfilm och goda recensioner hör inte till vanligheterna. Härifrån till Kim var inget undantag. Några kritiker var dock positivt inställda, eftersom man i filmen fann en ambition att göra en annorlunda ungdomsfilm.

Jeanette Gentele, SvD: "Det är inte utan att Härifrån till Kim känns som en musikalisk improvisation på temat ung man möter kärleken, beledsagad av Bengt-Arne Wallins lättsamma jazzslingor. En improvisation med en sådans styrka och svaghet. (-)

Jonas Karlsson bär ett tungt ansvar på sina unga axlar som filmens huvudperson och sammanbindande länk. Och det klarar han med ovanlig säkerhet och känsla. Skådespeleriet är överhuvudtaget ovanligt bra. Rolf Skoglund och Lena Dahlman som Pers föräldrar är mycket roliga. Härifrån till Kim skiljer sig här på ett uppfriskande sätt från andra 'ungdomsfilmer' genom att även skildra de vuxna som hela personer i stället för ensidiga schabloner. Filmens största brist är att den efter hand tappar sitt ledmotiv och ger sig ut i alltför många solon som inte fullföljs.

Sammanfattningsvis känns Härifrån till Kim som en fingerövning snarare än ett genomkomponerat verk. Sorgligt nog för svensk film, måste man säga, blev detta lovande första opus Lars Eglers enda spelfilm."

Eva af Geijerstam, DN: "Det mest påfallande med Lars Eglers postumt färdigställda Härifrån till Kim är ett för svensk ungdomsskildring annorlunda temperament. (-)

Den som söker häftig 'storstadspuls' och därmed sammanhängande schabloner kommer alltså inte att känna igen sig. Här finns kort sagt inte en ton rock, icke skymten av tunnelbanor, karatesparkar eller nattliga gatuscener.

Härifrån till Kim gör inga anspråk på vare sig inställsam uppfostran eller underhållningsaction. (-)

Det är lätt att uppfatta och respektera de originella ambitionerna i Härifrån till Kim. Men den är också fylld av ofullkomligheter. Pers oavbrutna berättartext babblar stundtals sönder bilderna. Han sägs vara norrlänning men talar omisskännlig stockholmska redan från begynnelsen. Rytmen brister trots Bengt-Arne Wallins musikaliska ryggrad. Filmens geografiska förvirring hotar att reta gallfeber på en infödd stockholmare. Skolmiljön andas mest torftig statistbudget. Det originella lyftet, den poetiska realismen uteblir just där den ska vara som intensivast." Annika Gustafsson, SDS: "Varför är det så svårt att skildra den svenska tonårsvärlden på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt?

Måste det bli förenklade moraliteter à la Staffan Hildebrand eller överdrivna våldsamheter med en karikerad vuxenvärld som i Sökarna?

Lars Eglers länge emotsedda Härifrån till Kim hamnar någonstans mitt emellan och lyckas bitvis förmedla en känsla av ungdomligt övermod blandad med tonårens bottenlösa ensamhet och svårmod. Jag tror många ungdomar kan känna igen sig i huvudpersonen Pers kärleksbekymmer, missförstånden och det slutliga lyckoruset när han vågat närma sig flickan Kim.

Samtidigt lider filmen av en naivitet som ibland fungerar utmärkt, till exempel i skildringen av Pers barnsligt lekfulla men oändligt varma och kärleksfulla föräldrar (Lena Dahlman och Rolf Skoglund). (-)

Ibland blir naiviteten överväldigande och filmen tappar en djupare botten. Historien innehåller nämligen åtskillig smärta men det har filmarna inte hittat något uttryck för. Över huvud taget saknar bilderna alldeles för ofta en känslomässig och dramatisk koncentration trots en skicklig fotograf likt Sten Holmberg. Film ska inte som här behöva ha en berättarstämma på ljudband. (-)

Trots det fyller Härifrån till Kim en lucka på biorepertoaren. Filmens sympatiska ton och ambition att visa på lite 'vanliga' ungdomar, även om vissa ekonomiskt befinner sig långt från medelklassen, gör att man lätt tycker om den och ändå ser svagheterna."

Olof Siverbo, GP: "Filmen är en trivsam skildring av hur tillvaron kan te sig för en levnadsglad men vilsen gymnasist. Pers verklighet och drömmar skildras med fin precision och känns trovärdiga. Och unge Jonas Karlsson (från Sökarna) gör en klart godkänd insats i huvudrollen. Härifrån till Kim är en film som många tonåringar kommer att känna igen sig i.

Problemet är att händelseförloppet är så vardagligt att det känns utslätat. Överraskningar och oväntade vändningar saknas nästan helt. Per skriver en bok, spionerar på Kim, åker bil med Roffe eller går på fest ¿ en lite mer omtumlande handling hade knappast skadat.

Berättelsen om Per hade säkert blivit en utmärkt TV-serie. Men på bioduken känns den blek och lite blodfattig."

Mats Bråstedt, Expr: "Lars och Mats Eglers sätt att närma sig ungdomars drömmar, förhoppningar och besvikelser görs på det där farbroderliga och lätt överseende viset jag trodde försvann i och med att Staffan Hildebrand slutade filma (för det har han väl gjort?).

Hela filmen tilldrar sig i ett märkligt halvdunkel, och ibland hade jag faktiskt svårt att se vem som gjorde vad (tryckte fotografen Sten Holmberg på fel knapp och underexponerade, eller är det nåt konstnärligt grepp som helt undgått mig?)

Huvudrollsinnehavaren Jonas Karlssons mest framträdande drag är att han ser ut som en ung Mats Ronander. Om det är något plus.

Att Karlsson sedan också fungerar som filmens berättare är mycket irriterande; ibland pratar han fullständigt sönder bilderna och dessutom är det mesta plattityder som får öronen att vissna.

Härifrån till Kim är en i alla meningar illa genomförd film, och det hade varit bättre att minnas Lars Egler utan det här."

Sven E Olsson, Arbetet: "Filmens tonåringar verkar överåriga, överspelande och överdrivna. Deras idiom är knappast dagens ungdomars. Deras ideal och konflikter känns mossiga, och filmen gör dessvärre ingen begripbar boskillnad mellan Pers pubertala dagdrömmar och sin egen kvinnosyn. Frånsett Per och kompisen Roffe (Kristian Almgren) känns flertalet gestalter grovt karikerade.

Det bästa i filmen är dess blåa slingor av jazz, dessutom nyttjade på ett sätt som andra svenska filmskapare borde studera. Godkänt blir det också för Sten Holmbergs läckra stockholmsexteriörer samt de scener mellan Per och Kim som åtminstone äger en hjärtats naivitet av det mer söta och betagande slaget.

Men dessemellan är det bara alltför gott om scener och bilder utan innehåll och innebörder. De falska tonfallen är fler än de trovärdiga, och den oavsiktliga komiken har bättre drag än den avsedda.

Lars Egler dog innan den här filmen blev riktigt färdigställd. Det låter förmodligen grymt, men jag anser att någon borde ha satt P för den här filmen ¿ innan den nu blev mest bara parodisk och pinsam."

Jens Peterson, AB: "En ungdomsberättelse som inte är mycket till film. I stället är det en talad berättelse, där ynglingens tankar och känslor illustreras med bilder, som en rockvideo bildsätter en sångtext. Härifrån till Kim bygger på en roman och är alldeles för mycket högläsning.

Den dialog som finns är å andra sidan gräslig. Karikatyrer på ungdomar skriker åt varandra, karikatyrer på vuxna flabbar.

Man skruvar nervöst på sig i biobänken åt pinsamheterna. Hade det varit på TV hade jag gått ut i köket och diskat för att slippa bli generad. (-)

De unga skådespelarna klarar sig bra, och det känns som om boken har en sympatisk ton."

Pressreaktion Svensk filmografi

Kombinationen svensk ungdomsfilm och goda recensioner hör inte till vanligheterna. Härifrån till Kim var inget undantag. Några kritiker var dock positivt inställda, eftersom man i filmen fann en ambition att göra en annorlunda ungdomsfilm.

Jeanette Gentele, SvD: "Det är inte utan att Härifrån till Kim känns som en musikalisk improvisation på temat ung man möter kärleken, beledsagad av Bengt-Arne Wallins lättsamma jazzslingor. En improvisation med en sådans styrka och svaghet. (-)

Jonas Karlsson bär ett tungt ansvar på sina unga axlar som filmens huvudperson och sammanbindande länk. Och det klarar han med ovanlig säkerhet och känsla. Skådespeleriet är överhuvudtaget ovanligt bra. Rolf Skoglund och Lena Dahlman som Pers föräldrar är mycket roliga. Härifrån till Kim skiljer sig här på ett uppfriskande sätt från andra 'ungdomsfilmer' genom att även skildra de vuxna som hela personer i stället för ensidiga schabloner. Filmens största brist är att den efter hand tappar sitt ledmotiv och ger sig ut i alltför många solon som inte fullföljs.

Sammanfattningsvis känns Härifrån till Kim som en fingerövning snarare än ett genomkomponerat verk. Sorgligt nog för svensk film, måste man säga, blev detta lovande första opus Lars Eglers enda spelfilm."

Eva af Geijerstam, DN: "Det mest påfallande med Lars Eglers postumt färdigställda Härifrån till Kim är ett för svensk ungdomsskildring annorlunda temperament. (-)

Den som söker häftig 'storstadspuls' och därmed sammanhängande schabloner kommer alltså inte att känna igen sig. Här finns kort sagt inte en ton rock, icke skymten av tunnelbanor, karatesparkar eller nattliga gatuscener.

Härifrån till Kim gör inga anspråk på vare sig inställsam uppfostran eller underhållningsaction. (-)

Det är lätt att uppfatta och respektera de originella ambitionerna i Härifrån till Kim. Men den är också fylld av ofullkomligheter. Pers oavbrutna berättartext babblar stundtals sönder bilderna. Han sägs vara norrlänning men talar omisskännlig stockholmska redan från begynnelsen. Rytmen brister trots Bengt-Arne Wallins musikaliska ryggrad. Filmens geografiska förvirring hotar att reta gallfeber på en infödd stockholmare. Skolmiljön andas mest torftig statistbudget. Det originella lyftet, den poetiska realismen uteblir just där den ska vara som intensivast."

Annika Gustafsson, SDS: "Varför är det så svårt att skildra den svenska tonårsvärlden på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt?

Måste det bli förenklade moraliteter à la Staffan Hildebrand eller överdrivna våldsamheter med en karikerad vuxenvärld som i Sökarna?

Lars Eglers länge emotsedda Härifrån till Kim hamnar någonstans mitt emellan och lyckas bitvis förmedla en känsla av ungdomligt övermod blandad med tonårens bottenlösa ensamhet och svårmod. Jag tror många ungdomar kan känna igen sig i huvudpersonen Pers kärleksbekymmer, missförstånden och det slutliga lyckoruset när han vågat närma sig flickan Kim.

Samtidigt lider filmen av en naivitet som ibland fungerar utmärkt, till exempel i skildringen av Pers barnsligt lekfulla men oändligt varma och kärleksfulla föräldrar (Lena Dahlman och Rolf Skoglund). (-)

Ibland blir naiviteten överväldigande och filmen tappar en djupare botten. Historien innehåller nämligen åtskillig smärta men det har filmarna inte hittat något uttryck för. Över huvud taget saknar bilderna alldeles för ofta en känslomässig och dramatisk koncentration trots en skicklig fotograf likt Sten Holmberg. Film ska inte som här behöva ha en berättarstämma på ljudband. (-)

Trots det fyller Härifrån till Kim en lucka på biorepertoaren. Filmens sympatiska ton och ambition att visa på lite 'vanliga' ungdomar, även om vissa ekonomiskt befinner sig långt från medelklassen, gör att man lätt tycker om den och ändå ser svagheterna."

Olof Siverbo, GP: "Filmen är en trivsam skildring av hur tillvaron kan te sig för en levnadsglad men vilsen gymnasist. Pers verklighet och drömmar skildras med fin precision och känns trovärdiga. Och unge Jonas Karlsson (från Sökarna) gör en klart godkänd insats i huvudrollen. Härifrån till Kim är en film som många tonåringar kommer att känna igen sig i.

Problemet är att händelseförloppet är så vardagligt att det känns utslätat. Överraskningar och oväntade vändningar saknas nästan helt. Per skriver en bok, spionerar på Kim, åker bil med Roffe eller går på fest -en lite mer omtumlande handling hade knappast skadat.