Marie-Louise Ekmans nyskapande film om familjen, som sedd ur barnets ögon framställer vuxenvärlden i all sin komiska absurditet.
När Marie-Louise Ekman (då Bergenstråhle De Geer) debuterade som filmregissör med sin halvtimmesfilm Mamma pappa barn var hon redan ett känt namn inom film- och konstvärlden. I Hallo Baby (Johan Begrenstråhle, 1976) gjorde hon skandalsuccé som skådespelare och manusförfattare till en historia med självbiografiska inslag.
Precis som Hallo Baby tänjer Mamma pappa barn på gränserna för vad som får sägas och visas på film och båda filmerna är verkligen konstverk av sin tid. En tid i svensk filmhistoria som präglas av experimentlusta, samhällskritik och formglädje.
Och det var även en tid då barnen och barnkulturen stod i centrum för såväl debatter och forskning som för konstnärligt skapande. Respekten för barnet som människa och individ och formandet av en demokratisk familjestruktur var viktiga frågor och återkommande teman för den progressiva barnkultur som växte fram i Sverige i slutet av 60-talet och nådde sin kulmen på 70-talet. Man ville damma av kulturutbudet för barnen, städa bort det överdrivet idylliska och förljugna och i stället föra in Verkligheten. Men ”verklighet” behövde inte betyda fantasilöst eller trist. Tvärtom ansågs fantasin vara en självklar del av barnens verklighet, en del som borde uppmuntras och tas på allvar. Precis som de stora tankar, känslor och frågor som barnen bär på.
Allra tydligast framstod den nya barnkulturens tendenser i TV. På 70-talet satsade man stort – såväl ekonomiskt som konstnärligt – på barnprogrammen. De skulle ge starka upplevelser, kunskaper och självinsikt. Man lyssnade också på barnens egna funderingar genom att helt konkret samla in över 600 frågor från barn på skolor och daghem runtom i landet.
Vid sidan om barnets rätt till känslor, åsikter och respekt är det bärande temat i Mamma pappa barn kritiken mot kärnfamiljen. Också detta låg i tiden. Nya forskningsrön från idéhistoriker, psykologer och sociologer visade att kärnfamiljen som samhällets grund ur ett historiskt perspektiv är ett nytt fenomen och kanske inte alls det som främjar barnet bäst. Kärnfamiljen, menade somliga, har en inbyggd förtryckande struktur som drabbar alla men som är svårast att hantera för barnen eftersom de saknar makt.
Flickan i Mamma pappa barn kämpar med just sitt begränsade utrymme i familjen. Hennes föräldrar är långt ifrån auktoritära, tvärtom anklagas de av mormodern för att vara alltför släpphänta, men ändå är det ingen som ser henne och lyssnar henne på riktigt.
Nu låter det kanske som om Mamma pappa barn är en tråkig, jobbig film om tunga ämnen. Inget kunde vara mer fel. Med perfekt balans använder Marie-Louise Ekman svart humor och ekvilibristisk scenografi för att berätta om något viktigt. Och hon lämnar aldrig flickans sida utan allt ses ur hennes perspektiv. Och härifrån framstår vuxenvärlden i all sin komiska absurditet.
De flesta i en ung publik ömsom tystnar, ömsom skrattar högt åt denna diskbänkssurrealistiska skildring av ett barns vardag. Att driva med livets svårigheter är ju ett välbeprövat knep som fungerar lika väl inom kultur för barn som för vuxna. Eller, som den legendariska clownen Manne af Klintberg uttrycker det: ”Skratta åt överheten behöver ungar hela tiden.”
Malena Janson (2014)
När Marie-Louise Ekman (då Bergenstråhle De Geer) debuterade som filmregissör med sin nyskapande halvtimmesfilm Mamma pappa barn var hon redan ett känt namn inom film- och konstvärlden. I Hallo Baby (Johan Begrenstråhle, 1976) gjorde hon skandalsuccé som skådespelare och manusförfattare till en historia med självbiografiska inslag.
Precis som Hallo Baby tänjer Mamma pappa barn på gränserna för vad som får sägas och visas på film och båda filmerna är verkligen konstverk av sin tid. En tid i svensk filmhistoria som präglas av experimentlusta, samhällskritik och formglädje.
Och det var även en tid då barnen och barnkulturen stod i centrum för såväl debatter och forskning som för konstnärligt skapande. Respekten för barnet som människa och individ och formandet av en demokratisk familjestruktur var viktiga frågor och återkommande teman för den progressiva barnkultur som växte fram i Sverige i slutet av 60-talet och nådde sin kulmen på 70-talet. Man ville damma av kulturutbudet för barnen, städa bort det överdrivet idylliska och förljugna och i stället föra in Verkligheten. Men ”verklighet” behövde inte betyda fantasilöst eller trist. Tvärtom ansågs fantasin vara en självklar del av barnens verklighet, en del som borde uppmuntras och tas på allvar. Precis som de stora tankar, känslor och frågor som barnen bär på.
Allra tydligast framstod den nya barnkulturens tendenser i TV. På 70-talet satsade man stort – såväl ekonomiskt som konstnärligt – på barnprogrammen. De skulle ge starka upplevelser, kunskaper och självinsikt. Man lyssnade också på barnens egna funderingar genom att helt konkret samla in över 600 frågor från barn på skolor och daghem runtom i landet.
Vid sidan om barnets rätt till känslor, åsikter och respekt är det bärande temat i Mamma pappa barn kritiken mot kärnfamiljen. Också detta låg i tiden. Nya forskningsrön från idéhistoriker, psykologer och sociologer visade att kärnfamiljen som samhällets grund ur ett historiskt perspektiv är ett nytt fenomen och kanske inte alls det som främjar barnet bäst. Kärnfamiljen, menade somliga, har en inbyggd förtryckande struktur som drabbar alla men som är svårast att hantera för barnen eftersom de saknar makt.
Flickan i Mamma pappa barn kämpar med just sitt begränsade utrymme i familjen. Hennes föräldrar är långt ifrån auktoritära, tvärtom anklagas de av mormodern för att vara alltför släpphänta, men ändå är det ingen som ser henne och lyssnar henne på riktigt.
Nu låter det kanske som om Mamma pappa barn är en tråkig, jobbig film om tunga ämnen. Inget kunde vara mer fel. Med perfekt balans använder Marie-Louise Ekman svart humor och ekvilibristisk scenografi för att berätta om något viktigt. Och hon lämnar aldrig flickans sida utan allt ses ur hennes perspektiv. Och härifrån framstår vuxenvärlden i all sin komiska absurditet.
De flesta i en ung publik ömsom tystnar, ömsom skrattar högt åt denna diskbänkssurrealistiska skildring av ett barns vardag. Att driva med livets svårigheter är ju ett välbeprövat knep som fungerar lika väl inom kultur för barn som för vuxna. Eller, som den legendariska clownen Manne af Klintberg uttrycker det: ”Skratta åt överheten behöver ungar hela tiden.”
Malena Janson (2014)
