90 minuter 90-tal (2000)

Filmerna skildrar på olika sätt, ofta med absurda scener, företeelser, problem och existentiella frågor. Några av filmerna bygger delvis på tidigare filmer i stafetten, men de flesta är helt fristående från varandra.

Kommentar Svensk filmografi

Tanken var att 90-talets Sverige skulle skildras år för år av tio filmskapare i ca nio minuter långa kortfilmer som skulle sammanfogas till en episodfilm. Premiär för slutprodukten, en stafettfilm i tio delar, skulle äga rum år 2000.

Bakom projektet stod Svenska Filminstitutet, Sveriges Television och Göteborgs filmfestival. Intresset bland filmarna visade sig vara mycket stort.

"- Jag tror det blir en fin skildring av vad som hänt i Sverige under den perioden och naturligtvis också exempel på hur filmskapandet förändras, säger filmfestivalens Freddy Olsson, främste idékläckare, om satsningens närmast vetenskapliga touch.

Göran Lindström, som driver plantor i Filminstitutets "växthus", är positiv till tanken på en växling mellan rutinerade regissörer ena året och oerfarna nästa.

- Det skapar fina förutsättningar för nya svenska filmare, säger han. TV (-) garanterar, tillsammans med Filminstitutet, att pengar kommer att finnas till projektet hela tiden.(Arbetet 2.2.1990).

Årligen visade SVT projektets aktuella 90-talsfilm. Dessutom visades samtliga stafettfilmer varje år som del i filmfestivalens program.

"Genom åren har det vuxit fram något av en huvudrollsinnehavare i form av Roy Andersson-debutanten Klas-Gösta Olsson. Och [festivalchefen] Gunnar Bergdahl har flitigt uppmanat filmarna att använda formella grepp för att hålla samman filmen.

- Tänk på det, och tänk på det, och glöm inte det. Men eftersom det handlat om konstnärligt självständiga människor, så var det ingen som lyssnade särskilt allvarligt på mig, säger han utan att beklaga detta faktum alltför mycket." (GP 8.2.1998).

Efter avslutat projekt anordnade Göteborgsfestivalen ett seminarium med de medverkande regissörerna (frånvarande var dock Roy Andersson, Björn Runge och Eva Bergman). "[Det] blev en intensiv och rolig timme. Bara att se sju av de tio regissörerna sitta vid samma bord - och höra dem samtala om sin gemensamma upplevelse - var en upplevelse. (-)

Flera i panelen var rörande överens om att allvar är en bristvara i svensk film och att det behövs mer än bara säljande komedier." (GP 31.1.2000).

Pressreaktion Svensk filmografi

Monika Tunbäck-Hanson, GP (30.1.2000): "Även om decennietänkandet i sig är en konstruktion kan man redan efter ett par filmer se allmänna tendenser som stämmer förunderligt väl med alla de återblickande artiklar som kom just innan vi gick in i år 2000.

Nog tyckte jag när den kom, Gunnel Lindbloms Betraktelse, att den var lite för högtravande. Jag ser nu att den har sin uppfordrande plats i 90-talsraden med sin maning om att vi bättre skall förvalta vår jord och vårt arv. Med sin dröjande poetiska ton är Betraktelsen olik det mediala 90-tal som annars talar högt, snabbt och utan undertoner.

Men poängen med ett projekt som denna stafettfilm är att rösterna är disparata (och desperata med för den delen).

Olikheterna säger någonting om regissörerna, om deras livssyn och estetik. Att nittiotalet faller sönder i tio bitar återspeglar också det som brukar beskrivas som ett alltmer fragmentiserat samhälle".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se