Filmen är en berättelse om Ragnar Thoursie, som med två diktsamlingar, Emaljöga (1945) och Nya Sidor och Dagsljus (1952), har blivit en förebild för generationers efterkommande poeter. Trots sina stora framgångar valde han att upphöra med poesin och i stället engagera sig i "samhällsarbete i andra former"; han blev ämbetsman i staten och så småningom byråchef på AMS. Den underliggande frågan är : vad var det som gjorde att han sluttade skriva poesi? Svaret på frågan kommer på slutet av filmen, när filmteamet hade följt Thoursie från hans förfäders Småland till Berlin, en stad som Ragnar Thoursie besökte två gånger i sin ungdom (1935 och 1947) och som hade stor betydelse för hans beslut. Vi ser Thoursie besöka den lilla orten Hok, ett brukssamhälle mitt i det småländska bibelbältet, där hans farfar en gång predikat guds ord i missionshuset. Bilder av ett barn som studerar Dorés bibelillustrationer antyder att den unge Ragnar tog starkt intryck av sin andliga omgivning: genom hela filmen slingrar sig bibelcitat och hans egna dikter, ofta just med Dorés bilder. Ragnar berättar om sin familj och särskilt ett barndomsminne från 6-årsåldern: hur en kvinnlig släkting ramlade ihop och dog framför hans ögon. I en intervju berättar han om det stora inflytande som den tyske konstnären och satirikern George Grosz hade på honom i ungdomen. På väg till Berlin möter Ragnar författarkollegan Heidi von Born och minns mer av sin egen historia - som kommit att bli egenartat ihopflätat med det svenska välfärdsbygget: hur hAn tog avstånd från sin litterära samtid i känslan av att poetiska generationskamrater var alltför anarkistiska. "Det fanns ju ett samhälle också!" I Berlin besöker han minnesmuséet över tyskt antinazistiskt motstånd, där han blir mycket rörd över en ung man som fått offra sitt liv för sina idéer om demokrati och fred under Hitlertiden. Dokumentärfilm från tyskt och svenskt 30- och 40-tal interfolieras, bl a bilder från Ausschwitz. Ragnar passar också på att samtala med utställningskommisarien för den stora Grosz-utställningen som förbereds till minnet av konstnärens födelse. Till slut berättar Ragnar sittande på en parkbänk i den legendariska Lustgarten vid Domkyrkan i Berlin - platsen för de tyska socialisternas sista stora öppna protestmöte 1933 - om vad som drev honom att lämna parnassen för att i stället bli byråkrat.
