Bengbulan (1996)

Media (1 st)

Originaltitel	Bengbulan
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Suzanne Osten
Producent	Anita Oxburgh
Manus	Nils Gredeby Suzanne Osten
Förlaga	Papperspappan (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Rock Film AB Migma Film AB
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1996-11-18

Medverkande

Emelie Ekenborn
Carmen Kommos

Simon Norrthon
Bengt-Olof, "Bengan"

Erik Gustafson
Anders

Lena Klingvall
Kersti

Malin Ek
Sofia, Carmens mamma

Cilla Thorell
Dafne, Carmens storasyster

Visa fler

Om filmen

Skrämmande barnfilm av Suzanne Osten om tolvårig flicka som är kvar i ett ödsligt Stockholm på sommarlovet, där vuxna är som raderade och barnen...

Visa hela texten

Handling

Tolvåriga Carmen sitter vid ett bord på ett kafé och säger att hon ska berätta en historia. Den börjar i juli, då det är värmebölja i Stockholm. Carmen är tvungen att stanna...

Visa hela handlingen

Press

Många kritiker försökte se något positivt i Ostens pedagogiska ambitioner, men stördes också av filmens övertydliga symbolik. Birgit Munkhammar, DN: "Suzanne Osten gör det ibland...

Visa all press

Skrämmande barnfilm av Suzanne Osten om tolvårig flicka som är kvar i ett ödsligt Stockholm på sommarlovet, där vuxna är som raderade och barnen utlämnade till sig själva, och varandra. Filmen barnförbjöds först men fick senare 11-årsgräns.
 
Det är en varm julimånad i Stockholm. Carmen är tolv år och är kvar i stan med sin psykiskt sjuka mamma som arbetar natt. Carmens storasyster har flytt hemmet. Stan är tryckande varm och tom på folk. I brist på annat sällskap spenderar Carmen dagarna med nioåriga Kersti och Anders. En dag får Carmens granne besök av sin son, Bengbulan, en stor, barnslig och våldsam artonåring. Han börjar trakassera de tre kompisarna till den grad att de till slut inte vågar gå ut. Men de låter sig inte besegras.

I Bengbulan finns inga närvarande vuxna, de finns knappt ens i periferin. I den av hettan avsomnade staden finns knappt någon alls. De tre kompisarna fördriver dagarna på egen hand. Närvarande är i stort sett bara våldet, eller hotet om våldet, i form av Bengbulan. Och för honom finns inga gränser. Det är så långt ifrån Bullerbyn man kan komma.

Suzanne Osten har i många filmer, från debuten Mamma till hennes senaste film Flickan, mamman och demonerna bearbetat och berättat om sin uppväxt med en psykiskt sjuk mamma. I Bengbulan spelas hon, precis som i Mamma, av Malin Ek.

Kritikerna var övervägande kritiska till Bengbulan. En del tyckte att filmen rentav var ett fiasko, ett överspelat och övertydligt drama. I Aftonbladet skrev Gunder Andersson: "Och så Bengbulan själv då. Hotet. Monstret. Herregud, det är så skrattretande att man kan pissa på sig. Allvarligt talat: hur ska NÅGON, inklusive alla sjuåringar som sett Terminator och Mördartomaterna anfaller på TV kunna uppleva Bengbulan som farlig?" I Dagens Nyheter oroade sig Birgit Munkhammar för att barnen inte skulle förstå var gränsen mellan stiliserad saga och en realistisk berättelse gick i filmen. Andra kritiker tyckte att filmen var intressant som debattinlägg men att den inte stod på egna ben, att den var beroende av tillhörande debatt eller samtal om våld och vuxenvärldens när- eller frånvaro.

Och kanske låg det just något i kritiken. I dvd-boxen "Det bästa av Suzanne Osten – film, feminism & galenskap" från 2015 skriver Osten själv om Bengbulan:

"Det är en den barnfilm som skulle göra svensk barnfilm djärvare. Men tyvärr. Den barnförbjöds först av filmcensuren. Motivet är inofficiellt – att svenskt drama kan uppröra barn mera än amerikansk skräckfilm. Både Mission: Impossible och Jurassic Park bedömdes något år innan som ofarliga sagor för barn i elvaårsåldern. Bengbulan med en kvinnlig hjälte, Carmen 12 år, var tänkt som skolbiosatsning för de unga. Filmcensurens beslut sänktes, till en 11-årsgräns! Eftersom alla vuxna blev rädda och arga visades den sedan bara i olika tv-kanaler, och alla möjliga tider på dygnet – utan censur eller efterföljande samtal."

Man kan fundera över om de vuxna kritikerna förstod hur barn och ungdomar påverkades av att se Bengbulan, som inte liknar någon annan svensk barnfilm. Bernt Eklund sammanfattade i sin recension i Expressen: "Ganska stort för de små och kanske inte riktigt på riktigt för de vuxna." Och i den ovan nämnda boxen skriver Osten att hon 2015 pratade med en tioårig pojke som sett filmen. Han sade till henne att "Harry Potter-filmer är ju läskiga också men det vet man är saga, här kan det ju vara sant".

Suzanne Osten har aldrig tvekat inför att lyfta svåra frågor för barn, hon vill förbereda sin publik, barn som vuxna, för livet och döden.

Bengbulan är för barn, men i sällskap av vuxen.

Lova Hagerfors (2016)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Tolvåriga Carmen sitter vid ett bord på ett kafé och säger att hon ska berätta en historia.

Den börjar i juli, då det är värmebölja i Stockholm. Carmen är tvungen att stanna kvar i stan, eftersom hennes mamma, Sofia Kommos, fått arbete som radiopresentatör av klassisk musik. Sofia driver runt och har tråkigt. Det finns inga jämnåriga kamrater, utan hon umgås med två nioåringar: Kersti, som är allergisk mot sol, och Anders, som har en världsfrånvänd mamma som är med i Jehovas vittnen och driver en skönhetssalong.

En dag kommer den tjugoårige Bengt Olof, som är ökänd i området på grund av att han trakasserar barnen. Bengt Olof, som hälsar på sin pappa, är en starkt utlevande yngling, som inte har lämnat barnstadiet utan gärna leker våldsamma lekar utklädd till cowboy, kamouflageklädd gerillasoldat, Batman eller något annat. Ett basebollträ ingår ofta i basutrustningen. Bengt Olof skrämmer Carmen, men hon är också på ett märkligt sätt attraherad av honom.

En dag när barnen varit på biblioteket stannar de till i lekparken. Bengbulan överfaller dem och skjuter med luftpistol. Han försöker imponera på Carmen genom att återberätta handlingen i en skräckfilm, men hon avvisar honom med "jag har hört mycket värre av andra killar". I vredesmod sliter Bengt Olof sönder en av hennes låneböcker. När barnen springer därifrån, snubblar Carmen och slår sig blodig.

Hemma visar det sig att mamma Sofia, som är psykiskt sjuk, fått ett av sina utbrott. Familjen hotas av vräkning eftersom hon inte betalat hyran. Då hon ser blodet i dotterns ansikte drar hon iväg henne till Bengt Olofs hem. Under en dispyt med fadern ("det kan vi lära av historien, att släpphänta föräldrar låter sina söner växa upp till monster") hamrar hon på hans veteranbil med en hammare.

Anders är ute och övar på sin cykel på skolgården. Bengt Olof överfaller och misshandlar honom. När Anders svårt blödande kommer hem, beslutar barnen att de ska stanna inomhus för att skydda sig.

Sofia får allt svårare utbrott och lämnar förvirrad hemmet. Carmen försöker få tag i sin syster Dafne, som har guidejobb på Drottningholms slott, men hon är för upptagen för att engagera sig.

Kersti tröttnar på att vara inne och går till lekparken för att gunga. Bengt Olof överfaller henne och binder fast henne i solen. Anders hittar henne och behandlar henne för brännskadorna hon fått av solen. Han försöker få Carmen att komma ut, men hon är för tillfället alltför uppfylld av sina egna problem.

Bengt Olof tvingar sig in i Carmens lägenhet. Det uppstår en erotisk spänning mellan dem och han kysser henne. Carmen delar hans intresse för skräckfilm och försöker skrämma honom med en berättelse om en vampyrdrottning som binder fast sina gäster vid stolen för att ha dem tillgängliga när hon behöver mat.

Barnen åker in till Stockholm på vattenfestivalen. Carmen får en idé till hämnd på Bengt Olof. Hon köper en videokamera för de pengar modern inte använt till hyran. Plötsligt får hon syn på mamman, som i total förvirring håller hov på gatan. Hon tas om hand och förs till sjukhus. Systern Dafne och Carmen tömmer lägenheten innan kronofogden kommer. Carmen ska flytta till systern så länge. Men denna natt ska hon sova hos Anders.

Barnen iscensätter hämnden på Bengt Olof. De lurar i honom att han ska provfilma för en riktig skräckfilm. De för honom till den tomma våningen och binder fast honom vid en stol. De målar honom vit i ansiktet och skriver "Bengbulan" på hans rygg. Därefter överger de honom och inbillar honom att vampyrdrottningen är på väg. I sin skräck, övergiven i en mörk lägenhet, visar Bengt Olof all sin feghet och svaghet, registrerad av en stum videokamera.

Carmen sitter på kaféet. Hon säger att Bengbulan inte dött, utan hittats av kronofogden nästa morgon. Därefter flyttade han till Göteborg. "Ett bra slut", konstaterar Carmen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Många kritiker försökte se något positivt i Ostens pedagogiska ambitioner, men stördes också av filmens övertydliga symbolik.

Birgit Munkhammar, DN: "Suzanne Osten gör det ibland svårt för sig genom att vara så dominerande i förhållande till sina verk. Som en överbeskyddande förälder vill hon övervaka varje steg de tar ut i världen. Men programförklaringarna till den nya filmen Bengbulan gör mig bara irriterad. Varför denna misstro både till filmens förmåga att tala för sig själv och till vår förmåga att förstå den? Varför kan vi inte lämnas i fred med den?

Emellertid är Bengbulan en intressant film, som jag för egen del inte skulle tveka att låta min 13-åring se. Jag föreställer mig att det som skulle bereda honom problem också är det som jag själv har svårt med. Till exempel att avgöra var gränsen går mellan stiliserad saga och en realistisk berättelse med något slags anspråk på psykologisk trovärdighet. Frågan om vem Bengbulan är och varför han beter sig som han gör kan sålunda inte ställas till sagan men väl till den realistiska berättelsen. (-)

Berättelsen om fasorna under ett sommarlov i staden - välspelad av de unga skådespelarna - är också på ett fyndigt sätt strukturerad som en Öde Landet-berättelse i Eliots anda. Den dammiga, ödsliga och heta förstaden, där enstaka barn finns kvar men alla föräldrar liksom bombats ut ur bilden, de långa sommarlovsdagarna, de sandiga lekparkernas tortyr - en längtan efter förlösning, där Vattenfestivalen får komma med det befriande regnet.

Det här skulle för mig kunna vara en berättelse om människans övergivenhet, hennes existentiella ensamhet, om den inte hade haft en så anklagande framtoning. Alltihop måste vara någons eller någras fel. Vilkas? Barnens eget? Bengbulans? De vuxnas?"

Carl-Johan Malmberg, SvD: "Man anar i Bengbulan ett material som hade kunnat bli en bra film. Visionen av ett ödsligt Funkissverige, 50-tal och 90-tal uppblandat, hade kunnat fungera visuellt om inte alla konstiga och omotiverade kameravinklar och en övertydlig dramatisk musik krossat de framskymtande realiteterna. Och skildringen av ett paniskt och kanske misshandlat barn som kommunicerar med omgivningen via terror (huvudpersonen Bengbulan själv) hade kunnat göras intressant om karaktären verkligen byggts ut och om inte Simon Norrthons tröttsamma överspel - är han ett offer för Suzanne Ostens ös-på-regi? - tagit död på ämnet.

Fast det kanske är det som är det djupast liggande felet med Bengbulan: det är en film med ett ämne gjort för att illustrera en tes - att mobbaren innerst inne är vilsen och rädd ¿ och inte en film gjord för att gestalta en konkret verklighet."

Sven E Olsson, Arbetet: "Suzanne Ostens filmestetik har allt mer sökt sig ett eget tonfall. Det har här reducerats till en egen ton, gällt som ett skrik och monoton som en evig domarpipa.

Berättelsen är tidlös och utspelar sig just nu, säger hon i pressreleasen. I filmen är därför scenografi och kläder typiskt 50-talsaktiga, medan vår tids vattenfestival pågår i Stockholm. Och Bengbulan spelas som vore han en smågrabb av den synbart förvuxne Simon Norrthon.

Ni fattar väl... , pekar Osten.

Jodå, vi begriper nog. Vi begriper också varför Bengbulan uppträder i så belastad utstyrsel: sheriff med puffra, militära kamouflagekläder tillsammans med basebollträ, Batman-dräkt och Fantomen-huva. Och skulle vi inte ha snappat finns här en och annan mini-föreläsning, bland annat en om slappa fäder.

Det är en lektion som Osten vill ge oss i publiken. En lektion som förmodligen leder till en bra diskussion efteråt, men som knappast står på egna bioben utan en sådan uppföljning.

Regissörens renodling av barnens perspektiv står mig nämligen som en pekpinne rakt in i ögonen ¿ men är kanske nödvändig för att vissa ska få upp dem."

Kommentar Svensk filmografi

Bengbulan orsakade stor debatt, inte på grund av sitt innehåll eller sina eventuella kvaliteter, utan för en oortodox finansiering. Samtidigt som Suzanne Osten var engagerad som rådgivare åt kulturminister Margot Wallström, tog hon emot en miljon kronor ur Mona Sahlins pott för jämställdhetsarbete (på totalt 10 Mkr). Pengarna skulle användas till marknadsföring, vilken inte underlättades av att filmen saknade distributör. Triangelfilm hade i ett tidigt skede åtagit sig distributionen, men hoppade av. Länge var visningen vid Göteborg Film Festival den 6 februari 1996 den enda offentliga. Småningom tog sig Folkets Bio an distributionen av filmen.

Osten själv sade sig inte förstå vad debatten handlade om: "Jag gör det jag alltid har gjort. Jag gör film, teater, jag skapar opinion, jag skriver och agiterar. Jag är inte köp- och säljbar! Vem tror på allvar att man kan täppa till truten på mig eller Stark?" (Expr 11.8.1995). Och senare i samma artikel: "Jag kliver in till makten för att förverkliga mina idéer. Min främsta solidaritet är gentemot maktlösa barn, och jag stöder de initiativ i varje regering som syftar till en genomtänkt politik i dessa frågor och varje minister som lyckas utverka pengar till kulturlivet."

Ansökan om bidrag till Bengbulan lämnades in hösten 1994, medan Suzanne Osten utnämndes till Wallströms rådgivare i februari 1995. Därefter kompletterades ansökan om finansieringsbidrag i juni. Jämställdhetsbidraget beviljades i juli 1995. Kritikerna, bland dem Jan Guillou, hävdade att det väsentliga inte var tidpunkten för inlämnandet av ansökan, utan att Osten överhuvudtaget accepterat pengar från regeringen. Tesen att makten tyglar sina kritiker med hjälp av pengar föranledde en kommentar av Jan Söderqvist i SvD (8.8.1995): "(-) hela debatten om ministrarnas kultiverade rådgivare vilar på en felaktig premiss: den sekelgamla men nu fullständigt överspelade föreställningen om ett kulturellt avantgarde. (-)

Den kulturella situationen är i dag en helt annan. Subversivitet i någon verklig mening går inte längre att tänka sig; den konstnärliga provokationen är en död företeelse. Den konst som förr kallade sig oppositionell började gradvis producera mer och mer påstådd samhällsnytta och krävde av det skälet mer och mer subsidier. Men man behöll hela den tjusiga mytologin kring avantgardet. Man blev alienerad på stipendium och projektstöd.

Ta exempelvis Suzanne Osten. Obestridliga är åtminstone två saker: dels att hennes konstsyn i grunden är propagandistisk, att hon tjänar det rätta tänkandet i exempelvis jämställdhetsfrågan, dels att hon inte kan lyfta en filmkamera med mindre än att ett antal bidragsmiljoner betalats ut från någon instans. Men som av en lycklig slump råkar hennes idéer om det rätta tänkandet inte sällan överensstämma med de som omfattas av bidragsgivande instanser. Osten är således inte 'farlig' för någon enda människa, utom möjligen då för barn som ännu inte bildat sig någon uppfattning om konsten."

Kulturminister Wallström förnekade att bidraget skulle vara ett utslag av vänskapskorruption. Suzanne Osten höll fast vid sin oförståelse av kritiken: "Jag fattar inte vad det skulle vara för konstigt med det. Jag är en djävligt bra regissör som borde få stöd överallt", sa hon till Expressen.

Bengbulans bidrag föranledde Anders Björck, riksdagens förste vice talman, att anmäla fallet till konstitutionsutskottet. "Att mot kontant ersättning [kulturministerns rådgivare fick 40.000 kronor om året, reds anm] skapa nätverk av aktiva opinionsbildare innebär alltid en risk för att den fria debatten påverkas. Om därutöver personerna i nätverken gynnas vad gäller offentliga medel till sina olika projekt är det allvarligt", menade Björck (GP 9.8.1995). Mona Sahlin kallades till utfrågningen, men lämnade återbud.

Ytterligare en debatt uppstod kring censuren. Filmen gjordes för att visas för barn över elva år, men Statens Biografbyrå beslöt ¿ "vi använde all vår samlade erfarenhet och kunskap", menade myndighetens direktör Gunnel Arrbäck i DN ¿ att sätta en femtonårsgräns. Beslutet överklagades naturligtvis av Osten, och AB anordnade en visning för barn i 10-årsåldern. Barnen reagerade visserligen på filmen, men kanske inte på det sätt censuren trott: "Vad äckligt, han är ju minst 30 år!" [när Bengbulan försöker kyssa Carmen]. "Den var inte otäck, bara äcklig ibland. När Bengbulan dreglade sig." - " Föräldrarna i filmen var väldigt konstiga." (AB 5.11.1997). Så småningom sänktes åldersgränsen till 11 år.

Ett par skribenter försökte koncentrera sig på filmens budskap, men blev inte imponerade. Gunder Andersson, AB 17.11.1996: "Och så Bengbulan själv då. Hotet. Monstret. Herregud, det är så skrattretande att man kan pissa på sig.

Allvarligt talat: hur ska NÅGON, inklusive alla sjuåringar som sett Terminator och Mördartomaterna anfaller på TV kunna uppleva denna Bengan som farlig? Han gör aldrig något. Han är därtill dum i huvudet. Låter lura sig hur lätt som helst.

Skillnaden mellan en film som Bengbulan och Ensam hemma är att skurkarna i Ensam hemma blir trovärdiga i sin omöjlighet. De utgör ett reellt hot. Bengbulan är ett teaterspöke, framlyft ur något dammigt rekvisitaförråd. Berör inte, blir pinsam och inte mer.

Suzanne Osten har samma olyckliga förhållande till filmspråket som en annan banbrytande teaterregissör, 50- och 60-talens Alf Sjöberg. Budskapens pekpinnar yr i luften. Samtidigt arbetar också hon med en stilisering som aldrig drabbar den magtrakt där spänningskänslan föds. Resultatet blir som med Bengbulan: en kalkon som skriker av andnöd."

Henrik Tideman (Expr 23.11.1996): "Bengbulan vill utgöra ett undantag [från Astrid Lindgren-traditionen]. Den intar ett förment barnperspektiv, men är otvivelaktigt en vuxen människas fantasi om barns rädslor och kärlekstörst.

Formspråket är så stiliserat att det är svårt att upptäcka om det alls finns en samtalsöppning i bråten av övertydlig symbolik. (-)

Tar man Bengbulans budskap på allvar blir den otvetydiga tolkningen att småflickor lämpligen spelar på sin sexualitet för att bekämpa ondskan. Får man inte sin vilja fram genom att låta sig kyssas, kan man alltid hoppas på att ondskan av en ödets nyck flyttar, i Bengbulans fall till Göteborg (!).

Att misstroendet mot svensk filmkonst är befogat vittnar både Bengbulan och Lilla Jönssonligan om. Publikföraktet dessa bägge filmer erbjuder är inget mindre än ett av Svenska Filminstitutet statssubventionerat svek."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se