Vredens barn (1996)

Media (1 st)

Originaltitel	Vredens barn
Svensk premiärtitel	Vredens barn
Videotitel i Sverige	Vredens barn

Regi	Mikael Wiström
Idé	Mikael Wiström
Producent	Mikael Wiström
Produktionsledare	Lotta Moberg (SVT)
Foto	Staffan Lindqvist Bengt Danneborn (kompletterande) Jean Hermanson (kompletterande) Peter Östlund (kompletterande)
Musik	Sigge Krantz (originalmusik) Håkan Möller (originalmusik)
Klippning	Annika Geijerstam
Ljudtekniker	Bengt Säll (kompletterande ljudupptagning)
Research	Anna Skogsberg Gabriella Seward
Produktionsassistent	Lars Bildt Annica Grahn Gisela Svedberg
Filmkonsulent	Bo-Erik Gyberg
Ljussättare	Christer Lundgren Bruno Rådström
Negativklippning	Stefan Eriksson
Exekutör	Niklas Strömstedt (särskild solist, sång) Nibelungen
Instrumentalist	Olle Bosson Sigge Krantz Mats Lundberg Håkan Möller Mattias Thorell Anders Lönnkvist
Musiktekniker	Sigge Krantz (musikmixning) Niklas Flyckt (musikmixning)
Klippassistent	Anna Skogsberg
Ljudläggning	Patrik Strömdahl Bernt Eklund Per Sundström
Mixning	Mikael Berling (SVT)
Övrig medarbetare	Cristina Ottonello (ljudöverspelning) Magnus Ericsson (studiotekniker) Marianne Södergren (textkamera) Lennart Bång (textkamera)

-	Medverkande:
Towe Lundström
Marianne Lundström
Zully Sandin Dutra
Carlos Sandin
Andrés Sandin
Paola Sandin
Juan Ruz
Luis Acevedo
Mirka Andersson
Lotta Bergkvist
Marianne Brandberg
Mikael Neppelberg
Anne Perna
Ilmar Reepalu
Stefan Salomon
Per Walter
- Jonas			(och hans vänner)

Produktionsbolag	Månharen Film & TV		(©) (i samarb med)
	Sveriges Television AB
	Landsorganisationen
Produktionsstöd	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Barnens Rätt I Samhället
	Tjänstemännens Centralorganisation		(Lärarförbundet)
	Film i Väst
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB	1996
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk)	Föreningen Filmcentrum	1996
Laboratorium	Swelab Filmlaboratoriet AB
Övrigt bolag	Sveriges Television AB		(arkivbilder)

Filmens centrala person är Juan Ruz, chilensk invandrare i 20-årsåldern, som fått i uppdrag

av Striptease-redaktionen att med hjälp av en videokamera skildra unga människor under en

tid av sociala förändringar i dagens Sverige, samtidigt som han berättar om sig själv och

vad han tycker och tänker om människorna han möter. Ruz har ett kriminellt förflutet, är en

tidigare värsting, som tagit hand om sitt liv och gett det en positiv inriktning.

Ruz videoupptagningar varvas med och kompletteras av filmade sekvenser av

Wiström/Lindqvist. Dessutom förekommer inserat i form av videofilmade nyhetsinslag i TV.

Filmen berättar om två familjer. Den består av den 16-åriga Towe och hennes mamma,

en heroinslav, i Haninge utanför Stockholm. Towe har slutat skolan på grund av mammans

missbruk och axlat ansvaret för familjen - fadern övergav dem för länge sedan - och är som

en mamma för sin mamma, som gör ett milt, hjälplöst intryck. Towe har en överraskande

förmåga att klä både sina tankar och känslor i ord. Hon är välformulerad, reflekterad och

klok. Det motsägelsefulla hos Towe ligger i hennes trygghets-bindning till pojkvännen Jonas,

även han tidigare straffad, nu arbetslös och politiskt nationalsocialist.

Den andra familjen är bosatt i stadsdelen Rosengård i Malmö. Det är den ensamstående

mamman Zully från Uruguay och hennes tre barn, vilka genomlider en tillvaro präglad av

hopplöshet och frustration. Zully är arbetslös, har halkat efter med hyran och hotas av

vräkning. Barnen har det svårt i skolan och vantrivs. På fritiden säljer de båda pojkarna

tidningar och samlar tomglas. Zullys högsta önskan är att få återvända till hemlandet med

barnen och där skaffa sig eget hus och egen affär, men den finansiella situationen är

förtvivlad. Det är omöjligt att spara pengar från socialbidraget, och något

repatrieringsbidrag har hon inte rätt till sedan familjen hunnit bli svenska medborgare. I

desperation köper hon andelar i ett pyramidspel.

Gemensamt för Towe, Jonas och Zully är deras konfrontationer med myndighetspersoner

från skolan, vården, arbetsförmedlingen eller socialen. Alla är de lika välmenande som

vanmäktiga.

Det sista vi erfar om Zully är att hon om dagarna förgäves söker jobb per telefon.

För Towe ser det något ljusare ut. Hon planerar att flytta från sin mamma och göra sig

självständig. Och hon har brutit sig loss från Jonas.

En av de slutsatser Juan Ruz drar kommer från hans möten med Towe: "Jag hade inte

trott att jag skulle träffa på svenskar med samma villkor som invandrare. Det är inget

svartingproblem. Det är en hel generations problem."

Före eftertexterna har infogats ett memento:

"Den 30 september 1990 undertecknade Sverige FN-deklarationen om Barnets

rättigheter:

'Varje land uppmanas att ompröva sin budget inom ramen för sin särskilda situation i

dag¿ för att säkerställa att resurser prioriteras för¿ barnens överlevnad, skydd och

utveckling. All kraft måste ägnas åt att upprätthålla skyddet för sådana program i tider av

åtstramning och strukturell omdaning'."

Censurnummer	134132
Datum	1996-08-22
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Originallängd	2644 meter
Kommentar	Aktindelning: 531-506-507-553-547

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2644 meter
Längd i minuter	96 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Vredens barn fick ett övervägande positivt mottagande, där man framhöll Wiströms starka

engagemang och temats höga angelägenhetsgrad, även om man hade formella invändningar. Dock

saknades inte oreserverat negativa reaktioner, i AB och Arbetet Nyheterna.

Annika Gustafsson, SDS: "Mikael Wiströms Vredens barn kommer inte en dag för tidigt.

Äntligen tar en dokumentärfilmare upp det mest brännande sociala problemet i 90-talets

Sverige - nyfattigdomen. (-)

I intervjuer har Mikael Wiström berättat om sina utgångspunkter och hur han ville ha

en svensk tjej, ännu inte helt nedbruten, i fokus. Hon representerar det hopp som

fortfarande finns och är nödvändigt för att publiken inte ska stängas av i depression.

En annan positiv person, i bemärkelsen att han lyckats förändra sitt liv, är unge

Juan, ursprungligen från Chile. Han blir filmens genomgående gestalt på resa i Sverige med

sin videokamera. I mötet mellan honom och Towe kommer Wiström fram till den insikt han bland

annat vill lämna över till publiken.

Men Juan får för stort utrymme och tillför filmen ett negativt drag av konstruktion.

Likaså använder Wiström en rad distanseringseffekter med bland annat ljudbrus och en

flimrande bild.

Det behövs inte. Dokumentären har ändå klipp från nyhets- och samhällsprogram i TV,

där politiker gör famösa uttalanden. Inklippen fungerar distanserande samtidigt som de är en

del i den politiska bakgrunden. (-)

Mikael Wiström äger förvisso inte en Stefan Jarls konstnärliga temperament och

definitivt inte den senares mästerliga gestaltningsförmåga, där bild, ljud och musik smälter

samman till ett personligt, effektivt filmspråk. Men Wiström har något viktigt att debattera

och han söker en stil."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Det gripande med Vredens barn är inte dess politiska

undertoner, de är få och förenklade, inte heller samhällsanalysen, för den finns knappast,

ej bildstilen, den är osofistikerad och rak och inte så personligt övertygande som Stefan

Jarls.

Nej, det som berör och som gör Vredens barn viktig är de avslöjande scenerierna från

verklighetens segregerade sammhälle. Men framför allt Juans handlingskraft, hans egna

funderingar och det de andra vill och vågar berätta för honom. Ingenting känns förutsägbart

eller tillrättalagt, inte heller bara svart. Några mycket levande människor riktar sig till

oss och även om det blåser en isvind genom samhället finns där individer med mod och vilja

till förändring."

Per Andersson, Expr: "Mikael Wiströms film börjar (-) där andra reportage slutar: en

bild av grå fasader på andra sidan motorleden. Sedan följer han med in, till människorna,

och låter deras låga röster borra sig in i våra huvuden och hjärtan. (-)

I berättelserna finns inte mycket vrede, som man kanske kunde vänta, snarare en

isande ton av förvåning: här håller vi på att gå under, och ingen sträcker ut en hand.Vi

finns inte med i bilden!

Genom filmen går Juan Ruz som pådrivande intervjuare. Före detta värsting, svensk

sedan 1986. Ett mirakel till människa som ser, inser och ställer frågorna högt och direkt.

Bit för bit börjar han pussla ihop en ny bild, i stället för den gamla som var

falsk: 'Jag trodde det här var svartskalleproblem, men det är en hel generations problem'."

Helena Lindblad, DN: "Wiström och hans berättare Juan är besvärande ostrukturerade

och säger egentligen inget man inte kan läsa varje dag i tidningen. Ändå borde alla se

Vredens barn för att den skildrar en vanmakt som överraskar och skrämmer, förödande i sin

fullständiga apati på alla plan.

När eftertexterna börjar rulla har titeln fått en helt ny ironisk klang. Barnen

ärver dessvärre inte vrede, de ärver en skrämmande vanmakt från sina föräldrar. Towes mamma

och Zully är oförmögna att ens försöka hantera sina egna liv. När till och med

'socialkärringarna' sviker, då finns det ingen energi kvar."

Sven E Olsson, Arbetet Nyheterna: "Äntligen, tycker och tänker jag i förväg, ska det

komma en film som ser sig om i vrede på nedmonteringen av det som en gång kallades det

svenska folkhemmet. (-)

Men Vredens barn är näppeligen filmen som fyller sådana krav och önskemål. Den är

mesig till temperamentet och torftig till bildspråket. Ömsom ideologiskt vag och ömsom

plakatmässigt övertydlig mäktar den inte intressera oss för mer än en av de här gestalterna:

den starkt obändiga Towe. Att några av scenerna med Towe bränner till tycks dock snarare

vara hennes än Wiströms förtjänst.

Resten gör mig nämligen bara grundligt utmattad och uttråkad. (-)

Det enda som gör mig förbannad efter filmen är att Wiström åter förfuskat ett

viktigt uppslag och svikit en angelägen ambition."

Kommentar Svensk filmografi

Mikael Wiström (f 1950) hade i flera tidigare dokumentärer skildrat exil och främlingskap, t

ex i långfilmerna Brev till paradiset (1989/2), Exil - en mors berättelse (1989/4) och Den

andra stranden (1993/12).

I en artikel i GP (Anders Hansson, 6.9.1996) beskrevs filmen som "en sorts

uppföljning till det Stefan Jarl visade i Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv, eller

Jan Troell i Sagolandet från mitten av 80-talet (-).

Fast någon rak linje är det inte mellan filmerna, tycker regissören.

- Troell berättar mer om ett mentalt tillstånd i samhället. Och Kenta och Stoffe hos

Stefan Jarl var mycket mer extrema som figurer. Ett par clowner som valde att stå utanför.

- Människorna i min film är inte så ovanliga, även om de inte är en tredjedel av

Sverige ännu. De är kanske tio-femton procent och de syns inte, för det finns inget som är

så skamligti dag som att visa sig som sorgsen och arbetslös förlorare, säger Wiström.

Han menar att den stora skillnaden jämfört med Stefan Jarls filmer är denna:

- Då fanns det folk som var beredda att ta emot larmrapporterna, och politikerna

skämdes inte för att erkänna sig chockade och mottagliga. Nu väljer man att stöta ut dem det

handlar om, demonisera dem i självförsvar för att slippa ta itu med situationen.

Wiström får också tillfälle att kommentera Jonas, som är tillsammans med Towe och

som i artikeln beskrivs som "nazist, tidigare kriminell och skinnskalle, nu en frustrerad

arbetslös yngling som famlar efter något att luta sig mot.

Det blir Hitler och nationalsocialismen.

- Jonas är som en tysk ungnazist från 20-talet som trycker ner sina mörka sidor, han

hyllar scoutmoralen och viljan att göra rätt för sig. Skinsen stod han inte ut med, de var

för stökiga och våldsamma och fulla.

Och det hemska är att om man skalade bort Jonas historiesyn och symbolerna han bär,

så är det säkert många som skulle hålla med honom i det han säger om den moraliska

uppluckringen i samhället. På sätt och vis är det mycket farligare än de brölande skinsen

och deras hat, säger Mikael Wiström.

LO har varit med som huvudsponsor för filmen (-).

Ingen tveksamhet från det hållet inför den relativt 'positiva skildringen av en ung

nazist'?

- Nej, de ser sammanhangen. Och det finns lösningar. Historien är ju inte bara en

enda väg, som måste leda mot en sophög."

I samband med filmens premiär utgav tidskriften Filmkonst och Atlas Bokförlag en

liten skrift med titelnI 'vredens och vanmaktens spår'. Denna innehåller essäer apropå

Vredens barn av bl a Göran Greider, Ulf Gyllenhak, Nina Lekander, Alexander Skantze och

Kerstin Thorvall. Mikael Wiström bidrog med en kritisk text, riktad till Svenska

Filminstitutets styrelse, där han kommenterar dokumentärfilmarnas försämrade arbetsvillkor.

Sverigepremiär	1996-09-06	Hagabion	Göteborg	Sverige	96 min
	1996-09-06	Zita - Folkets Bio	Stockholm	Sverige	96 min
	1996-09-06	Folkets Bio	Umeå	Sverige	96 min
	1996-09-06	Fyris	Uppsala	Sverige	96 min
Videorelease	1996-10			Sverige	92 min
TV-visning	1997-05-22	SVT2		Sverige	92 min

Originaltitel	Vårt dagliga bröd
Kompositör	Asta Kask
Textförfattare	Asta Kask

Originaltitel	Sista morgonen
Kompositör	Niklas Strömstedt
Textförfattare	Niklas Strömstedt
Sångare	Niklas Strömstedt

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Färg papper	3
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska