Sånt är livet (1996)

Media (1 st)

Originaltitel	Sånt är livet
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Colin Nutley
Producent	Colin Nutley
Manus	Colin Nutley
Produktionsland	Sverige Norge
Produktionsbolag	Sweetwater AB AB Svensk Filmindustri Sveriges Television AB Visa alla
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Sverigepremiär	1996-10-25

Medverkande

Helena Bergström
Tin-Tin Matsson

Lena Nyman
Siv Matsson

Sverre Anker Ousdal
Harald Knoop

Jakob Eklund
Paul Karlsson

Philip Zandén
Stef Bäckman

Sven-Bertil Taube
Roffe Nordström

Visa fler

Handling

Barpianisten Tin-Tin Matsson är sambo med radioprataren Paul Karlsson. Han har ett ring så svarar vi-program där han ger goda råd vad gäller relationer mellan könen, oftast...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick ett blandat mottagande i storstadspressen. Entydigt negativa var Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Arbetet Nyheterna, medan de positiva rösterna tillhörde...

Visa all press

Barpianisten Tin-Tin Matsson är sambo med radioprataren Paul Karlsson. Han har ett ring så svarar vi-program där han ger goda råd vad gäller relationer mellan könen, oftast kärleksproblem. Mellan pratet spelar han musik.

Tin-Tin är på väg i bil till ett jobb på hotellet i Sundsvall. Hon lyssnar på Pauls program på bilradion. Plötsligt stannar hon strax utanför Sundsvall och ringer upp programmet. Hon presenterar sig som Lisa Samuelsson och säger att hon har problem med sin kille som heter Paul.

"Vad skulle du vilja säga Paul om han var här?" frågar radioprataren Paul. Och Tin-Tin sätter i gång: "Jag vill bli gift innan jag blir 30, och jag fyller om två veckor. Jag vill ha mitt första barn när jag är 31, mitt andra när jag är 33 och mitt tredje när jag är 35. Det är normalt, eller hur? Paul vet att gammelmormors vigselring ligger i en liten ask i nattygsbordet. Det enda han behöver göra är att ta ut asken, öppna locket och ta ut ringen och fria till mig. Av nån konstig anledning har han faktiskt inte gjort det än. Jag vill bara påminna honom om att friar han inte till mig inom två veckor, så är det slut."

"Är det ditt sista ord, Lisa?" säger Paul. "Äh", svarar hon, "jag vill bara säga till honom att jag älskar honom." Paul bryter samtalet. "Vi förlorade visst Lisa. Lisa, om du hör mig, så vill jag önska dig all lycka i världen. Och vad Paul anbelangar, får vi hoppas att han har ett hjärta av sten. Det tror jag han kan behöva. Ert förhållande bygger på två individers vilja. Så var försiktig så du inte skrämmer iväg honom."

Tin-Tin anländer till hotellet där hon ska spela i några veckor. Hon är 45 minuter sen och får milda förebråelser av Olle, hotellägaren, som är intagen av henne och tilldelar henne bröllopssviten.

Olle, som ett par månader tidigare fått kyssa Tin-Tin och på så vis uppmuntrats att gå vidare, lyssnar även han på Pauls radioprogram och ringer upp honom under namnet Björn Malmsten. Han förklarar att den här kvinnan han är intresserad av sänder ut erotiska signaler, men att han liksom inte kommer till skott. Vad ska han göra? Paul svarar att hon kanske behöver få reda på att han gillar henne: "Ge järnet. Ställ henne mot väggen och säg till henne att sluta trixa. Var en man. Ös på." Olle tar rådet ad notam.

Under tiden har Tin-Tin börjat sitt pianospel i matsalen som är glest besatt. Plötsligt strömmar folk in på hotellet. Sverige har vunnit sin match i ishockey-VM, och nu ska det firas. Tin-Tin kan omöjligen göra sig hörd, avbryter sitt spelande och går upp på rummet.

Dit kommer Olle med en flaska whisky, och när Tin-Tin bestämt avvisar hans inviter, kommer det till handgemäng. Tin-Tin kastar sig i bilen och åker tillbaka till Stockholm.

Här möts hon dels av Paul som hyvlar av henne för samtalet till hans program kvällen innan ("jävligt moget"), dels av sin manager som är rasande för att hon svikit jobbet och ironiskt kallar henne primadonna. Men eftersom den ordinarie pianisten på Grand Hôtel fått förhinder, får hon i stället rycka in för henne.

Att vara barpianist på Grand känns som ett lyft för Tin-Tin, och hon är nervös. Managern är där, kritisk som vanligt, och Siv, hennes originella mamma, som stöd.

Ett sällskap med norrmän inträder i baren. En av dem, Harald Knoop, lite blyg, i övre medelåldern, blir tydligt förtjust i henne.

Samma kväll har Paul med polare arrangerat en svensexa för kollegan Bamse. De bär smoking och clownmasker och har efterhand blivit oerhört berusade. Bamse ges i uppgift att sjunga i baren på Grand. Han lyckas fullgöra uppdraget och blir sedan utkastad. Samtidigt har han komprometterat Tin-Tin.

I baren får Tin-Tin 2.000 kronor i dricks av Harald som inviterar henne till nachspiel på rummet. Nachspielet blir till ett samtal mellan Harald och Tin-Tin, några andra gäster finns inte.

Nästa dag ringer det på dörren tidigt. Det är Roffe, Tin-Tins charmige men opålitlige pappa på ett av sina sällsynta och korta sverigebesök. Managern dyker upp och vill att Tin-Tin ska spela på Grand igen samma kväll - på Haralds enträgna begäran.

På Grand infinner sig även Olle och ber om ursäkt för sitt uppträdande i Sundsvall. Han har nu bestämt sig för att skiljas från sin fru. Harald är givetvis där, han är klart kär i henne.

Under tiden har Siv infunnit sig hos Paul i radiostudion och tjatar på honom att fria till Tin-Tin. När hon gått, säger Paul: "Kärringjävel! Är hon så jävla korkad att hon tror att jag gifter in mig i den sjuka familjen, då tar hon miste!"

Harald och Tin-Tin besöker tillsammans den krog, där Siv arbetar som croupière. Halvt på skämt friar Harald till Tin-Tin och får ja. Bröllopet görs upp. Som datum kommer man överens om fredag den följande veckan, Tin-Tins födelsedag.

När Tin-Tin kommer hem, finner hon Paul och Carina, en kollega till honom, i sängen. Hon lämnar förödmjukad lägenheten och går på promenad i regnet. Hon singlar slant om sin framtid. Harald vinner. Nu ska det bli bröllop i Norge.

Det blir ett gammaldags bröllop på Vestlandet. På kyrktrappan finner hon överraskande pappa Roffe som leder henne till altaret. Mitt under akten dör emellertid Haralds far, och bröllopet skjuts upp till morgondagen.

Nästa dag har Paul anlänt och försöker på kyrkbacken övertyga Tin-Tin om sin kärlek. När Harald får syn på honom utbryter ett stort slagsmål. I villervallan tar Tin-Tin sin bil och kör sin väg.

I radiostudion blir Paul uppringd av Björn Malmsten, dvs Olle, som vill tacka för ett dåligt råd. Det gick åt helvete. Tjejen stack till Norge och gifte sig. Det var ett otroligt sammanträffande, säger Paul, det hände mig också. Efterhand blir det Olle som intervjuar Paul. "Varför drog hon", frågar Olle. "Hon har en fix idé", säger Paul. "Har sista tåget gått? Har du försökt få tag på henne?" frågar Olle, och när han får ett nekande svar, fortsätter han: "Visa henne att du är en man. Go for it."

Tin-Tin dyker upp i Sundsvall hos Olle, som på nytt är tillsammans med hustrun. Sverige spelar hockey-final mot Finland som vinner.

Det är fullsatt men tyst i salongen, när Tin-Tin börjar sin pianoshow.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick ett blandat mottagande i storstadspressen. Entydigt negativa var Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Arbetet Nyheterna, medan de positiva rösterna tillhörde Aftonbladet, Expressen och Göteborgs-Posten.

Jan Söderqvist, SvD: "Sånt är livet är en i alla avseenden mycket snygg produktion. Helena Bergströms klänningar är snygga, de norska fjordarna som skymtar förbi under en båtfärd är ursnygga och fotografen Peter Mokrosinski lyckas till och med göra något rent märkvärdigt snyggt av en alldeles vanlig korvkiosk vid foten av en mellannorrländsk slalombacke. Den har liksom en förtrollad aura över sig, den där kiosken. Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det formligen sprakar av originalitet och espri om den här filmen. (-)

Det är ibland svårt att frigöra sig från intrycket att Nutley i grunden betvivlar åskådarens förmåga att registrera annat än de allra bredaste och smaskigaste penseldragen. (-)

Helena Bergström gör Tin-Tin, en barpianist som bara har några veckor kvar till trettio och som ännu inte har någon ring på fingret, vilket inte lämnar henne någon ro. Riktigt varför förstår man inte, eller rättare sagt: varför detta skulle vara särskilt intressant är inte helt lätt att begripa. Sedan hon var liten flicka har hon alltid föreställt sig bröllop före trettio och därefter tre barn i snabb och regelbunden takt. Nu tycks det som om tidtabellen inte riktigt skall hålla ¿ stor sak. Som barn drömmer man om allt möjligt, själv ville jag gärna bli tennisstjärna, och att revidera sina livsmnål under resans gång torde ingå i vad det innebär att bli vuxen för de allra flesta. Som krok för ett relationsdrama är den här siffermystiken helt enkelt inte hållfast nog.

Det verkligt stora mysteriet är dock varför Tin-Tin tjatar på pojkvännen Paul, av alla människor i världen, att han skall fria. Förmodligen måste man tänka sig att Jakob Eklund, enligt planerna, skulle göra en charmig svinpäls av den radiopratande Paul, men att det där med charmen kom bort någonstans i hanteringen. Och om förhållandet dem emellan gives inga ledtrådar. Vilka överenskommelser grundar det sig på? Vari består överhuvudtaget attraktionen?

Samtalar de någonsin med varandra, och i så fall om vad? Det blir till slut rätt konstigt med ett relationsdrama utan någon som helst relation."

Jan Aghed, SDS: "Colin Nutley borde kanske låta någon annan skriva manus och dialog. Intrig och repliker i hans film är som hämtade ur det hjärtespaltprogram om 'relationer' som hjältinnans pojkvän leder i radio. (-)

Om hur denna ambition [att bli gift före trettio] ömsom gäckas, ömsom ser ut att uppfyllas (-) handlar en fladdrigt klippt historia, typisk för Nutleys syn på svenskt medelklassliv som en serie populistiska och sentimentala melodramer.

I myllret av platta, ofta nödtorftigt sammanhängande situationer i Sånt är livet kan man hitta ett och annat hyggligt prov på absurd förvecklingskomedi, tack vare Lena Nyman och Sven-Bertil Taube som Helena Bergströms föräldrar, Philip Zandén som hennes prövade manager och Sverre Anker Ousdal som henne stele och hämmade norske beundrare (-).

Men i huvudsak rör det sig om en banal och bagatellartad film, berättad i en glättad fotonovellstil och fokuserad på ett romantiskt dilemma och ett känsloinnehåll utan större förmåga att beröra."

Helena Lindblad, DN: "Filmens motor, Tin-Tins trettioårskris, överskuggas dessvärre av en väl synlig kreativ identitetskris. Colin Nutley har redan berättat om kärlek, svikna löften, drömmar och relationsdramatik tidigare och hittar ingen riktig konflikt, bara ganska löst formulerade utkast, att hänga upp filmen på denna gång. Han naglar visserligen återigen fast ett slags svensk tomhet och identitetslöshet på ett skickligt sätt. Men även det har han gjort mera genomfört i andra filmer."

Det känns som om Nutley slutat betrakta Sverige lika nyfiket som han gjort tidigare. Den skarpa och ömsint förundrade blick som blivit hans signum förlorar sig denna gång bland stela klichéer (-)."

Sven E Olsson, Arbetet Nyheterna: "(-) Sånt är livet är nästan helt humorbefriad, förutom lite absurd situationskomik i en norsk kyrka. Och den saknar totalt gestalter, situationer och komplikationer som rycker i publikens hjärterötter.

Det pladdras sålunda oavbrutet, utan att något av substans blir sagt. Filmen saknar tempo, trots att den stundom är sönderklippt till nonsensstuvar. Den är glättad i stället för glättig och tung där den nog vill vara lättsam. Skådespelarna verkar vilsna ¿ och några av dem svarar med forcerat överspel.

Att filmen saknar sådana inre motiv för sin tillblivelse som fördjupade karaktärer och dito insikter eller innebörder behöver väl knappast upprepas. Men allra värst för dess bioframtid är nog ändå detta att vad som ursprungligen verkar ha varit en veckotidningsnovell om längtande manshjärtan kring en snygg barpianist blivit en nästan evighetslång filmföljetong."

Jan-Olov Andersson, AB: "Upptakten är kanske lite för långsam, slutet är det bästa Nutley hittills har gjort på bio.

Härt finns mycket att berömma: alla skådespelarna, dialogen, fotot, det suveräna sättet att skapa 'svensk' stämning (hockey-VM finns hela tiden i bakgrunden)¿ men framför allt två scener fastnar i minnet:

¿ Svensk films ständiga polis Lassgård visar här up en helt ny sida. Scenen där han bryter samman i samband med att han förklarar sin kärlek till Tin-Tin är en uppvisning i stort skådespeleri.

¿ Filmens bröllopsscen är en blivande klassiker, en fullständigt lysande blandning av komedi och tragedi. Det är på samma nivå som de bästa scenerna i Fyra bröllop och en begravning.

Som helhet är Sånt är livet en stor svensk film, det bästa Colin Nutley gjort vid sidan av BlackJack."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Hela historien är (-) lite sagobetonad, renhjärtad och familjemässigt anständig.

Det som gör Colin Nutley älskad är de möjligheter han ger till identifikation. Han är aldrig plump, inte elak, möjligen lite överseende ironisk ibland ¿ denna gång mot idrottssvansens infantila beteenden.

Musiken och dess specififika miljöer har alltid haft en framskjuten, medskapande plats i hans produktion alltsedan dansbandsfilmen BlackJack. Även Sånt är livet spelar på känslorna med hjälp av Marie Fredrikssons musik. Colin Nutley brukar locka det bästa ur skådespelarna och det har han gjort även denna gång och också ur de skådespelare som likt Sverre Anker Ousdal, Rolf Lassgård, Philip Zandén och Sven-Bertil Taube inte står mitt i centrum.

Mer än någon annan filmregissör verksam i Sverige just nu har Colin Nutley konsekvent upphöjt skildringen av vanligheten till en dygd. Att han lyckas med det utan att bli alltför banal beror på hans förmåga att iaktta det sociala spelet och på den hantverksskicklighet som går från manus till färdig film."

I Variety bestods filmen en översvallande recension, signerad Gunnar Rehlin.

Kommentar Svensk filmografi

Redan i december 1993 annonserades Colin Nutleys filmprojekt om en barpianist (Expr 31.12.1993). Filmen skulle utspelas i Sverige och Italien och hade arbetstiteln "Where Would I Be without Elton?", beroende på att Nutley till stor del hoppades kunna använda Elton John-låtar. Så blev det nu inte. I december 1995 höll Nutley på med finslipning av manuset om barpianisten, nu med arbetstiteln "Nästa film" (Expr 15.12.1995), och i DN 20.12. förklarade han: "Den nya filmen kan beskrivas som om två av mina tidigare, Sista dansen och BlackJack, gått till sängs och fått en baby (-). Det handlar om relationer men karaktärerna är mindre cyniska än i Sista dansen."

I stället för att använda musik av Elton John fick Nutley Roxette-stjärnan Marie Fredriksson att skriva låtar till den nya filmen. Helena Bergström:

"-Jag tycker Roxette är skitbra, men som tjej identifierar jag mig mer med hennes egna låtar, med de sköra texterna. Maries musik ger en kvinnlig touch till hela filmen (-).

Tidigare har Marie Fredriksson skrivit titelmelodin till TV-serien Sparvöga. Roxette-låten "Almost Unreal" var med i Hollywoods dunderfiasko Super Mario Bros med bl a Dennis Hopper. Men hennes mest lyckade inhopp i filmbranschen är naturligtvis när "It Must Have Been Love" hamnade i en nyckelscen i Pretty Woman.

- Filmbolaget trodde inte på filmen. De menade att Richard Gere var 'slut' och att ingen då visste vem Julia Roberts var. Vi (Roxette) hade inte tid att skriva nytt material, så de fick låten vi hade släppt som jullåt bara i Sverige. De skrev faktiskt om scenen, så att låten skulle få större utrymme, berättar Marie Fredriksson" (Jan-Olov Andersson, AB 2.3.1996).

I en intervju med Nutley (SDS 15.5.1996) kom Annika Gustafsson in på hans arbetssätt: "Det är inte sant att Nutley skriver sina manus utan repliker och att dialogen improviseras fram. Han blir nästan arg när det gamla ryktet kommer på tal.

- Jag vet vad jag vill ha ut av mina skådespelare, säger han. Därför skriver jag alltid alla roller med bestämda skådisar i tankarna. Och det är faktiskt inte i första hand deras yrkeskunskap som jag vill använda utan den utstrålning och det intryck de ger som individer. I mina filmer vill jag ta med dem på en resa där de rörs ända in i hjärtat. Mina filmer handlar mer om känslor än om intellektet."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se