Ogifta par : ... en film som skiljer sig (1997)

Media (4 st)

Originaltitel	Ogifta par ... en film som skiljer sig
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Peter Dalle
Producent	Christer Abrahamsen Karl Fredrik Ulfung
Manus	Peter Dalle
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Cinema Art Productions AB AB Svensk Filmindustri Sveriges Television AB Visa alla
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1997-10-29

Medverkande

Lena Endre
Marie

Suzanne Reuter
Sara

Peter Dalle
David

Johan Ulveson
Samuel

Kicki Bramberg
taxichaufför

Hans Henriksson
taxichaufför

Visa fler

Handling

Det ogifta paret Marie och David är ett högljutt, temperamentsfullt och barnlöst par som bråkar och försonas om vartannat. Deras bästa vänner Sara och Samuel är ett ungt och barnlöst...

Visa hela handlingen

Press

Peter Dalle fick beröm för tonträffningen i dialogen och för att överhuvudtaget ha presterat en underhållande relationskomedi. Många förutspådde även den publiksuccé som filmen...

Visa all press

Det ogifta paret Marie och David är ett högljutt, temperamentsfullt och barnlöst par som bråkar och försonas om vartannat. Deras bästa vänner Sara och Samuel är ett ungt och barnlöst par som har det ganska trist men undviker konflikter hela tiden.

En sen kväll vill David överraska Marie med en blomsterbukett. Han ber taxin stanna vid en ambassad där han klättrar in för att stjäla en bukett. Där angriper honom två dobermannhundar och han hamnar på sjukhus. Hemma fastnar han med blommorna i dörren och de bryts av. När han kommer in berättar Marie att hon vill skiljas.

David sitter på krogen och pratar med Samuel om sina relationer, medan Marie och Sara sitter på kondis och talar om sina. Efter en del förvecklingar bestämmer sig paren för att fira jul i fjällen. Samtidigt har Marie tvingat David att fria.

Marie berättar för Sara att hon är med barn medan Sara berättar att hon inte kan få barn. Samuel berättar för David att han tror att Sara är otrogen. Han ska vara tomte, dricker sig berusad och krossar alla föremål omkring sig i sin fumlighet. Slutligen exploderar hela stugan på grund av en gasläcka som David varit fullt medveten om.

När David vaknar upp på sjukhuset visar det sig att han bara blivit biten av två dobermannhundar - resten har bara varit en dröm. Han lyckas komma in genom dörren utan att blommorna bryts, men han bryter av dem själv. När han kommer in hör man Marie säga att hon vill skiljas. (BW)

Pressreaktion Svensk filmografi

Peter Dalle fick beröm för tonträffningen i dialogen och för att överhuvudtaget ha presterat en underhållande relationskomedi. Många förutspådde även den publiksuccé som filmen skulle komma att bli. Men det saknades inte invändningar. Bl a riktade man kritik mot filmens slut.

Annika Gustafsson, SDS: "Peter Dalle är fortfarande inte någon slående visuell gestaltningskonstnär men han har definitivt hittat en egen ton. Inblickarna i de två olika parens relationsproblem skildras intensivt, engagerat, även med djup smärta. Dalle avslöjar ett hett temperament som bitvis gör filmen angelägen. (-)

Dialogen är insiktsfull, rapp och bitsk och filmen tar ut svängarna i en rad komiska situationer.

Men bilden av Peter Dalle växer framför allt då han visar den mörka sidan, individens ensamhet och tillkortakommanden. När den arbetslöse Samuel på krogen möter Gösta Ekman, som spelar sig själv, och taffligt bedyrar sin kollegiala beundran når filmen en höjdpunkt. Desperation ligger på lut bakom Samuels kontrollerade uppsyn. Han är på väg att gå sönder.

Dalle skär plötsligt skarpt igenom allt ytligt myspys och självbedrägeri i de fyras tillvaro. Han vågar dra ut på scenen vilket gör den extra plågsam. Här handlar det inte bara om Samuel utan filmen lyckas fånga dels något allmängiltigt, dels något specifikt i svenskt 90-tal."

Johan Croneman, DN: "Det råder - fram till den lätt obegripliga upplösningen - aldrig någon tvekan om vem [Peter Dalle] skriver för, han rör sig i hemtam miljö och han har valt skådespelare med samma mål och riktning. Han ger blanka fan i det för tillfället politiskt korrekta, han har inte valt några dagsfärska politiska problem, utan koncentrerar all kraft på trovärdigheten i det som vardagligt sägs. Komedins övriga vindlingar och irrgångar är givetvis inte särskilt realistiska, här sker det som måste ske för sammanhanget och vi behöver inte ställa särskilt stora krav på logiken.

Vi lyssnar. (-)

Det myckna pratandet och lågmäldheten är som sagt filmens nyckel, men drabbar också Dalles historia rent dramatiskt - det är inte mycket som händer, hur många stenar man än lyfter på. Och riktigt överraskad blir man aldrig.

Nå, men är det roligt då? Komedin ställer ju en del berättigade krav på just underhållningsvärdet.

Visst, vi kan alla känna igen oss och både le och skratta högt åt livets löjen. 20-åringen i samma utsträckning som sina föräldrar. Allmängiltigheten fungerar. Speciellt omtyckt kommer den att bli hos alla dem, ni vet, som under hela festen sitter i köket.

Det är väl tveksamt om det egentligen är en film som skiljer sig så där alldeles exceptionellt, däremot blir den som sagt garanterat höstens samtalsämne. Det är definitivt en film som väcker många spontana känslor.

Men så var det då detta med finalen - jösses, det är närmast en liten härdsmälta. (-)

Synd på så rara ärtor."

Mats Bråstedt, Expr: "Dalle skildrar de fyras liv med stor träffsäkerhet, och får både sig själv och de tre andra i huvudrollerna att agera synnerligen imponerande hela vägen.

Till och med en pruttscen - egentligen uttjatat eftersom filmhistorien är inpyrd med fisar - klarar Dalle av utan någon unken doft.

Jag har svårt att tro att en svensk filmskapare i år kommer med något som känns lika vitalt, smart och insiktsfullt som Ogifta par - en film som skiljer sig. Så här ser livet ut för Adam & Eva när de tagit klivet in i medelåldern. Det ger Dalles komedi en allvarlig och ibland också vemodig sida som jag saknade i Måns Herngrens och Hannes Holms film."

Jan-Olov Andersson, AB: "Dalles cynismer, Endres utbrott, Reuters blickar, hela tragedin i Ulvesons misslyckade skådis när han möter en 'kollega' (Gösta Ekman som sig själv, mycket roligt!) - här har fyra av Sveriges bästa komediskådespelare fått fritt fram. Filmen är fylld av träffsäkra och roliga händelser och repliker.

Två invändningar, dock.

Slutet, jag ska inte avslöja mer, är en besvikelse.

Och ibland får man en känsla av att Dalle försökt få precis alla sina funderingar kring kriser, gräl och försoningar att passa in på just dessa två par, deras känslomässa svängningar blir därför lite för mycket ibland.

Men roligt har man, med viss besk eftersmak."

Jan Söderqvist, SvD: "Man skrattar, precis som man gjorde under troget Lorrytittande, åt enskilda sketcher. Men då handlar det mer om Dalles fyndiga oneliners och Ulvesons plastik än om några direkt drabbande insikter i det som är filmens ämne. En närbesläktad film, Herngren/Holms Adam & Eva, var faktiskt ambitiösare i det avseendet. Dalle vill bara skoja litet. Han har tilldelat sig själv alla roliga repliker, medan Ulveson fått Svarte Petter i form av en tämligen hopplös roll som en helt hopplös typ vars monumentala töntighet står stämplad i hans panna. Lena Endre, vars rollfigur väl är den mest sansade, får utrymme för visst skådespeleri, medan Suzanne Reuter mest har att ägna sig åt att understödja de övriga, vilket innebär en svårartad misshushållning med begåvning.

Att rollerna är så olika hårt skruvade och att regin inte bjuder något motstånd utan låter dem spreta, gör att filmen aldrig får någon riktig styrsel. Ofta är det som om det pågick övningar i ett par olika genrer samtidigt. Visst skrattar man, men jag hade hoppats få skratta litet mer. Och kanske också bli litet, litet klokare."

Sven E Olsson, AN: "En humor med markerat och tidsvässat snedbett. 'Scener ur två samboförhållanden' - med ett skärpt Lorry-tugg kring såväl repliker som relationer.

Dessvärre har Dalle antingen undervärderat sig själv eller publiken, för här finns också stilbrytande fånigheter såväl till det bildmässiga som till situationskomiken. Vulgärt övertydliga närbilder. Larvig och ansträngd snubbelkomik, knappast värdig den Papphammar-humor som filmen bugar så idogt för.

Detta till trots har Peter Dalle åstadkommit en mestadels mycket hörvärd svensk filmfars. Ett nöje som sällan förminskas av fyra sevärda skådespelare."

Kommentar Svensk filmografi

Peter Dalle (f 1956) hade tidigare svarat för regi och manus till Drömkåken (1993/23) och Yrrol (1994/27). Mest känd var han dock som textförfattare och skådespelare i det satiriska TV-programmet Lorry, där även de tre övriga huvudrollsinnehavarna medverkat.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se