Blodets röst : Karaktärsskådespel i 4 akter (1913)

Media (2 st)

Originaltitel	Blodets röst : Karaktärsskådespel i 4 akter
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Victor Sjöström
Manus	Peter Lykke-Seest Victor Sjöström
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svenska Biografteatern
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1913-09-22

Medverkande

Victor Sjöström
Daniel Barkner, bankkamrer

Ragna Wettergreen
Louise, Daniels hustru

Greta Almroth
Ruth, Daniels och Louises dotter

Richard Lund
Lander, advokat

John Ekman
bankdirektör

Erland Colliander
ej identifierad roll

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

Bankkamrer Daniel Barkner är lyckligt gift med den vackra Louise och tillsammans har de en tonårig dotter, Ruth. En dag lockas han emellertid till att försumma både sitt arbete och sin...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick sin urpremiär i Göteborg och Malmö. En framsynt skribent skrev härvid följande rader: "Det duger inte längre att utan vidare med nedlåtande medömkan avfärda allt...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Bankkamrer Daniel Barkner är lyckligt gift med den vackra Louise och tillsammans har de en tonårig dotter, Ruth. En dag lockas han emellertid till att försumma både sitt arbete och sin familj. Ett par vänner tar ut honom på restaurang med nachspiel och han kommer på natten berusad hem efter att ha varit tillsammans med en annan kvinna. Det blir ett mindre uppträde i hemmet eftersom Louise är rädd att dottern ska se sin far i detta tillstånd.

Dagen därpå får Daniel ett brev från sin nattliga väninna som utber sig ett nytt möte. Han river sönder brevet, men en vaktmästare finner det och låter sända det till Daniels hustru. Louise blir oerhört uppbragt och vill omedelbart skiljas. Hon vänder sig till familjens advokat, Lander, och lämnar också hemmet tillsammans med Ruth och far till morföräldrarna ute på landet. Ruth som är starkt fästad vid fadern har svårt att förstå och acceptera det hela -- och bättre blir det inte sedan advokat Lander och modern fäst sig vid varandra och beslutat att senare kanske gifta sig.

Daniel har under tiden börjat missköta sitt arbete på allvar och dekat ner sig. Kommer berusad till kontoret. När han en dag återigen inte kommer därför att han är ute och svirar med sina gamla vänner blir han avskedad och även vräkt från sitt hem på grund av skilsmässan och skulderna. Han blir snart allt mer förfallen.

Louise och advokat Lander har flyttat tillbaka till staden och möter en dag Daniel. Det är ett tungt möte för dem alla -- skuldbelagt. Daniel sjunker ner på en bänk där några unga flickor sitter. En av dem är Ruth. Förtvivlad och generad skyndar hon därifrån. Samtidigt finner Daniel en kvarglömd handväska. Just som han ska titta i den kommer två poliser och misstänker genast att han stulit den. Situationen reds dock upp, dels genom att kvinnan som glömt den kommer tillbaka, dels genom att Ruth återvänder. Hon förstår att fadern behöver henne och följer honom också hem. När hon ser hur han har det och samtidigt förstår att modern nu är beredd att gifta om sig, beslutar hon att lämna henne och flytta hem till fadern, fast besluten att få honom på fötter igen.

Louise å sin sida är förtvivlad över att dottern lämnat henne och funderar över om hon gjort rätt.

Ruth lyckas också så småningom vänja fadern av med hans dryckesvanor, och hon lyckas också övertala bankdirektören att ta honom tillbaka på prov. De kan därigenom också flytta till en ny och bättre lägenhet, i stället för det kyffe Daniel fått hålla till i, och snart har Daniel tillbaka sin gamla tjänst.

Louise, som inte vet vad som har inträffat, ser i en dröm framför sig både mannen och dottern som tiggare och beslutar att söka upp dem. Genom en detektiv får hon reda på deras nya adress och till sist återförenas alla tre -- dock inte med någon slutkyss utan i stället vid ett betydligt vardagligare försoningskaffe.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick sin urpremiär i Göteborg och Malmö. En framsynt skribent skrev härvid följande rader:

"Det duger inte längre att utan vidare med nedlåtande medömkan avfärda allt som bjudes på biograferna. Under åratal har det getts och ges tyvärr i viss mån fortfarande allsköns dålighet å dessa den nya tidens förströelsehärdar; men biografkonsten liksom så mycket annat har utvecklats och kan utvecklas ännu mer. (-) Just nu har man anledning att i Göteborg konstatera uppryckningen på detta område. (-) Blodets röst (-) har sitt intresse inte bara genom sin längd utan även därigenom att det på ett förträffligt sätt inspelats i Sverige under hr Victor Sjöströms intelligenta ledning. Hr Sjöström jämte fru Ragna Wettergren och fröken Greta Almroth återge huvudrollerna med stil och livfullhet och med en lugn mimisk styrka, som verkar högst sympatisk, i synnerhet då man erinrar sig de löjligt beskäftiga överdrifter i åtbörder och mimik, som utmärkte de filmskådespelare, vi förut jämt fingo se" (Stranger i GT).

Även övrig press i Göteborg, Malmö och Stockholm var genomgående positiv:

"En triumf för aktiebolaget Svenska biografteatern som levererat en utomordentligt vacker och lyckad film och hvad skådespelarna beträffar gjorde de sin sak briljant. (-) Greta Almroth var helt enkelt fulländad" (-sai i SvD).

Greta Almroth gjorde här sin första större roll och tveklöst blev den hennes genombrott som filmskådespelerska. "Hennes tolkning av den unga flickan (-) ger de rikaste löften för framtiden", skrev en annan kritiker (SDS) och en recensent som kom till tals i både Göteborg och Malmö frågade sig med rätta: "Hvem vet om hon ej en vacker dag blir en svensk filmstjärna!" Från Malmö rapporterade samma skribent att "Hvarje kväll är det fullt med folk, som tydligen känna sig djupt gripna af skådespelet på duken."

Dock bör det framhållas att även kritiska röster fanns och X X i Arbetet vände sig framför allt mot innehållet i filmen: "Att författaren håller sig bak anonymiteten är i och för sig klokt. Ty filmens stora och uppenbara svaghet är just den handling som underlagts den, så schematisk, så på alla punkter svag. Denna film är typisk för det som stöter den goda smakens anhängare från biografen. Den sorts 'livsskildring' som här ges, verkar som ett direkt klipp ur 'Stridsropet'. Denna 'pappa Daniel' som har en bra plats, ett utomordentligt äktenskap -- skulle han verkligen förfalla bara därför att han en dag stannat ute bland vänner? Och hustrun, som reser från honom bara på grund av att en liten mamsell (i ovanligt hövlig form för resten) skickat ett brev till mannen? Naturligtvis inte! Lika lite som Daniel skulle ha återfått sin bankkamrerssyssla om han verkligen hunnit så långt ner som i filmens skildring. Nej, detta är hopkommet av en ytterligt klumpig fantasi. Något som är att beklaga. Ty här är dock så mycket talang i övrigt nedlagd. Vackra scenerier ur naturen, väl arrangerad artificiell miljö, liv och rörelse i spelet -- vad vill man mer begära."

Rosor till skådespelarna avslutade denna ovanligt långa recension, främst "fröken Almroth (-) en hel och intagande liten människa" men också Sjöström som fick "det vitsordet att han aldrig varit så bra förut" -- vilket dock William i AT inte höll med om: "Hrr Sjöström och Ekman föreföllo alltför otränade för att uppnå ett säkert och konstnärligt spel. Fröken Almroth gjorde vad hon kunde och lyckades understundom mycket bra, men hon behöver vana och det kommer icke strax."

Sammanfattningsvis kan det konstateras att ingen annan film tidigare engagerat kritiken lika mycket. För första gången kan man tala om verkliga recensioner och inte bara notiser.

Kommentar Svensk filmografi

Manuskriptbakgrunden är här av ovanligt stort intresse. Ursprungsmanuskriptet, inköpt 19.3.1913, var signerat den flyhänte norske filmförfattaren Peter Lykke-Seest (1868-1948) som vid denna tid levererade banala veckotidningshistorier på löpande band till nordiska filmproducenter. Blodets röst fick Sjöström uppenbarligen till uppgift att regissera som sin första film 1913, men han var föga nöjd med det första manuskriptet, som lyckligtvis finns bevarat. Det är på 20 s, uppdelade i 19 scener och verkligen skäligen enkla. Sjöström beslöt sig för att skriva om manuskriptet från grunden, och för Bengt Idestam-Almquist har han senare berättat hur det gick till:

"Här i Blodets röst tror jag att jag gjorde min första ordentliga manusbearbetning, gjorde ett självständigt manus, diktade om och diktade till på egen hand, sökte undvika den tradiga vägen. Jag åstadkom bl a ett slut, som skiljde sig från de vanliga och bildade skola. I stället för omfamning och slutkyss mellan hjälte och hjältinna lät jag i slutscenen hjälten bege sig ut i köket, där hans söta dotter kokade kaffe. Dotterns ansikte var slutintrycket publiken tog med hem från bion. Filmen klingade ut i ett durackord, täck ungdom och humor. Nu låter det inte så märkvärdigt, men då var det nytt." (Sjöström och Stiller, s 97 ff, 1939)

Även Sjöströms version finns bevarad, uppdelad i över 90 scener på 30 s, och den är också betydligt mindre banal -- även om grundhistorien självfallet är densamma -- med bättre personkaraktäristik och fylld av levande och vardagliga detaljer. Manuset finns f ö tryckt i det lilla häftet: "Huru ett biografmanuskript bör utföras", anonymt utgivet av Charles Magnusson 1914, vilket onekligen tyder på att han tyckte Sjöström gjort ett föredömligt arbete.

Filmen, inspelad i maj 1913, blev också Svenska Bios dittills längsta produktion, 1826 m, vilket med den tidens hastighet motsvarade ca 90 minuter och den annonserades stolt som "karaktärsskådespel" och "den svenska filmkonstens märkligaste verk", ett omdöme som verkligen inte jävades av den tidigare citerade göteborgskritikern.

Filmen torde också kunna ses som inledning till den mer ambitiösa produktion som Sjöström signerade detta år, kulminerande i Ingeborg Holm (1913/21). Filmen torde ha varit en av de första som tog upp barnets roll i samband med en skilsmässa och Sjöströms eget porträtt av den alkoholiserade bankkamrern förebådar också hans främsta stumfilmsroll, den försupne David Holm i Körkarlen (1921/1).

Ragna Wettergren (1866-1958) hade för denna film hämtats från Nationaltheatret i Oslo. Hon medverkade senare också i Stillers Madame de Thèbes (1915/10). I Stockholm blev filmen invigningsprogram på nya Röda Kvarn i Regina, sedan man fått lämna Sveasalen.

Förutom Danmark och Norge har filmen sålts till England och Australien enligt bevarade kontrakt.

Filmen finns ej bevarad.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se