Jefthas dotter (1919)

Media (4 st)

Originaltitel	Jefthas dotter
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Robert Dinesen
Manus	Laurids Skands
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Skandinavisk Filmcentral
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1919-10-20

Medverkande

Bror Olsson
Juhani Leno, berömd advokat

Signe Kolthoff
Maria Leno, Juhanis dotter

Peter Nielsen
Gustav Aho, mördare

August Palme
gamle Erkki, Juhanis faktotum

Göta Klintberg
Marika, Erkkis hustru

Ernst Eklund
Runo Procopé, författare

Visa fler

Handling

Den berömde advokaten Juhani Leno bor på en dyster borg långt ini de mörka skogarna. Som son till en sköka och en anonym herreman hade han en dyster uppväxt. Allt sedan dess går allt han...

Visa hela handlingen

Press

Jefthas dotter fick ett blandat mottagande. Skådespelarna får dock genomgående god kritik för sina insatser. NDA (Jens Flik): "Den modärne Jephta är, äfven han, son till en den...

Visa all press

Den berömde advokaten Juhani Leno bor på en dyster borg långt ini de mörka skogarna. Som son till en sköka och en anonym herreman hade han en dyster uppväxt. Allt sedan dess går allt han gör ut på att hämnas på den mänsklighet, som behandlat honom så nedlåtande. Hela hans själ förmörkas av ett ursinnigt hat.

Lenos hämnd tar sig bl a uttryck i att han utvecklat advokatyrket till perfektion. Han är fruktad av alla domare men älskad av de små i samhället, en kärlek som han själv endast hånler åt. Ju större och farligare -- skyldiga eller oskyldiga -- brottslingar han lyckas få frikända, desto mer njuter han.

En av de grövsta brottslingar han lyckas få frikänd är mördaren Gustav Aho. För att visa världen sitt förakt låter han Aho bo på borgen. Aho har dock tråkigt på den ensliga borgen, och det enda som håller honom kvar är Lenos vackra dotter Maria.

Maria har en gång för alla vigt sitt hjärta åt den unge skalden Runo Procopé, och hon hatar Aho och hans närmanden.

Situationen i landet börjar bli kritisk. Från folkdjupen börjar man ropa på revolution, och den svaga regeringen börjar tappa greppet om situationen. Från flera håll kommer kravet på en stark man, som skall klara upp situationen och rädda landet.

Leno förs fram som ett tänkbart samlande namn. En deputation uppsöker honom, och i sitt hjärta triumferar han. De ställer dock ett villkor: Leno måste ta avstånd från och göra sig av med mördaren Aho. Som en sista hämnd i triumfens ögonblick vägrar Leno. Tvärtom tänker han gifta bort sin dotter med honom.

Ensam på borgen med Maria väller alla uppdämda känslor fram inom Aho. Han hotar och bönfaller, men Maria lyckas hålla sig undan. Först när han hotar att offentligt erkänna sig skyldig för att på så sätt skandalisera fadern, börjar Maria falla undan.

I det läget dyker Marias älskade Procopé upp på borgen. Han förstår situationen, och en tvekamp mellan honom och Aho vidtager. Till slut står Procopé som segrare och Aho dör.

I huvudstaden träder Leno fram inför den församlade regeringen. Frågan lyder: Kommer han som en hämnare eller välgörare? Leno har ett bistert besked på läpparna, när Maria dyker upp. I enrum får Maria honom att tina upp. Leno inser att Aho verkligen var skyldig. Trots detta var Maria beredd att offra sig för att rädda faderns rykte. Marias kärlek förändrar hans liv.

Lenos svar på frågan blir: Jag har kommit för att tjäna mitt land. (Bearbetning av program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Jefthas dotter fick ett blandat mottagande. Skådespelarna får dock genomgående god kritik för sina insatser.

NDA (Jens Flik): "Den modärne Jephta är, äfven han, son till en den fria kärlekens prästinna. Den fläck, som på grund häraf skämmer hans namn, väcker hos honom ett lågande hat till samhället. (-) Till sist brytes dock detta trots och han går med på att som folkets tjänare göra vad han kan för att rädda sitt land från de faror, hvarmed en annalkande revolution hotar.

Till detta hypermodärna händelseförlopp är knutet ett mellanspel, som målar den bibliska episoden. Denna är synnerligen pompöst utstyrd med sorgfälligaste betonande af tidsfärgen. För övrigt är infattningen i regel en glädje för ögat. Fotograferingen, något ojämn, sviker dock på några ställen i fråga om djup och skärpa.

För rollernas utformande har ett förnämlig artistpersnal stått till forfogande. Bror Olsson förlänar skarp relief åt Jephta alias Juhani Leno och har en utmärkt mask. (-) Signe Kolthoff i Marias svåra roll fängslar först och sist genom den akt för akt lyckligt avägda stegringen i de dramatiska accenterna. Peter Nielsen tecknar med bjärt, men samtidigt måttfull realism den rotlöse mördaren; man har här tydligen att göra med karaktärsskådespelare af betydenhet. I birollerna av mera hvardagligt snitt fylla naturligt och sympatiskt Göta Klintberg, August Palme och Ernst Eklund."

SvD (osignerad): "Och på fem röda sekunder, omklappad av sin dotter, som viskar några etiska sentenser i hans öra, byter Leno om skinn och blir folkets tjänare i stället för dess härskare -- en upplösning, som skulle kunnat förberedas och förklaras i en roman eller ett drama men som i filmen -- åtminstone denna film --verkar i hög grad uppkonstruerad. Bortsett från detta bryskt påskyndade och otroliga slut har dock som sagt själva grundtanken något visst storvulet över sig, som emellertid aldrig får komma till sin rätt i filmen. (-) Vad spelet beträffar, gör Bror Olsson med tillbörlig myndighet Lenos roll, och hans stenhårda ansikte är övertygande. Det samma gäller den danska skådespelaren Peter Nielsens utmärkta tolkning av mördaren, djurisk, kretinaktig, på gränsen till kriminaldåre."

StT (Z-k-s): "Den moderna handlingen utspelas mot klasskampens bakgrund. (-) Det kan nu inte hjälpas att denna diktning i sig förefaller att inrymma en icke så litet krystad sammanställning, och det tankedjup i samband med den bibliska betraktelsen, som synbarligen avsetts, kommer därmed att betydligt förfelas. Här som eljest, gäller satsen, att det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda -- även i levande bilder. Vilket emellertid icke hindrar att den dramatiska effekten haft rikt spelrum och även lyckats nå vackra resultat. Den fotografiska tekniken skulle kunna ha gjort denna effekt mer lysande än vad fallet nu är. (-)

Man är emellertid betydligt intresserad av de skådespelarkrafter, som uppbära huvudrollerna." Se även kommentar.

Kommentar Svensk filmografi

Med Jefthas dotter framträder för första gången Skandinavisk Filmcentral som filmproducent. Företaget leddes med närmast diktatorisk myndighet av Lars Björck, samme man som i flera avseenden spelat en avgörande roll i Svenska Bios uppbyggnadsskede (se kap III i decennieförordet till denna volym). Efter att ha brutit med Svenska Bio byggde Björck upp sin filmcentral till ett ledande biograf- och distributionsföretag. 1919 tog han steget fullt ut och började med egen filmproduktion. Inspelningsverksamheten blev i stor utsträckning förlagd till Danmark inom ramen för Skandinavisk Filmcentrals dotterföretag Palladiumfilm med ateljéer i Hellerup. Det kreativa ledaransvaret åvilade i det första skedet framför allt två danskar, dramatikern Laurids Skands och regissören Robert Dinesen, som tillika var konstnärlig ledare för produktionerna. Denna satsning slog inte särdeles väl ut. Jefthas dotter blev ett stort fiasko, och en annan film av paret Skands-Dinesen som spelades in ungefär samtidigt, Ödets redskap (1922/3), släpptes inte ens ut förrän efter flera år, när Skandinavisk Filmcentral var på väg att upplösas. Konsekvensen blev att Lars Björck raskt avskedade båda herrarna, ett tillvägagångssätt som han ofta använde. Större framgång fick ett annat av Björcks förvärv, lustspelsmakaren Lau Lauritzen som sedermera blev känd som mannen bakom Fyrtornet och Släpvagnen.

Jefthas dotter anspelar på den bibliska berättelsen om Jefta och hans dotter i Domarboken i Gamla Testamentet. Därutöver har Skands uppenbarligen haft den samtida politiska situationen i Finland i åtanke när han skrev manuskriptet.

Trots att filmen fick någorlunda hygglig kritik av dagspressens recensenter fick den snart rykte om sig att vara något av alla tiders största pekoral, ett konstnärligt fiasko vars dimensioner blev kolossala genom den särdeles påkostade yttre ramen. Dagskritikerna fick en skarp tillrättavisning för sin flathet av teaterkritikern August Brunius, som i tidskriften Scenen (nr 18, 1919) gav en kvick och dräpande analys av filmen under rubriken "Den ideala struntfilmen". Han sammanfattade sitt omdöme i följande ordalag:

"Jag har svårt att tala utan en viss ömhet om denna sak. Den är nämligen af en så fullkomlig uselhet, att man måste känna sig stå inför en harmoni af säregen art. Förmodligen finns det ideellt folk som, när de se en så koncentrerad smörja och tänka på alla de pengar och allt det arbete af kunniga och intelligenta människor, som byggt upp det, känna ett lifligt behof af att gå hem och hänga sig. För min del är jag varmt tacksam för att ha fått se den verkliga Schund-filmen eller på god svenska struntfilmen i så fullständig och rik gestalt. Jeftahs dotter har icke en vettig tanke, icke en verkligt dramatisk situation, icke en gnista af äkta mimisk konst, icke en bild som är godt tagen. Den bör införlifvas med ett filmarkiv som den ideala struntfilmen, än hvilken ingen bättre kan tänkas."

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se