Högre ändamål (1921)

Media (157 st)

Originaltitel	Högre ändamål : Legend i fyra delar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Rune Carlsten
Manus	Rune Carlsten Sam Ask
Förlaga	Högre ändamål (Novell)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1921-07-18

Medverkande

Ivar Nilsson
dominus Peder, sockenpräst

Edith Erastoff
Maria, hans hustru

Theodor Blich
ärkediakonen

Jessie Wessel
Brita

Mathias Taube
Claus, Britas man

Gösta Gustafson
broder Martin

Visa fler

Handling

Någon gång på 1200-talet eller däromkring är det högmässa i en liten svensk bykyrka. Prästen Dominus Peder har att därefter inför hela menigheten och på kyrkans vägnar varna två...

Visa hela handlingen

Press

Stockholmskritikerna var mycket kallsinniga inför denna Strindbergsfilmatisering. Man saknade den strindbergska kraften och ordkonsten och fann berättelsen matt och monotont utformad....

Visa all press

Någon gång på 1200-talet eller däromkring är det högmässa i en liten svensk bykyrka. Prästen Dominus Peder har att därefter inför hela menigheten och på kyrkans vägnar varna två äkta makar som vill skiljas, bondparet Brita och Claus. Prästen utför sitt värv trots att han vet, att den brutale Claus gör livet till ett helvete för Brita.

Peder är förutom präst också bonde, och om våren njuter han i fulla drag när han får bruka sin jord och släppa familjen och boskapen på grönbete. Hans lycka störs av att Brita återkommer till honom för att tala om att hon tänker förlöpa hemmet trots kyrkans uttryckliga ord. Peder förklarar för henne att kyrkan har högre ändamål med äktenskapet och han förhärdar sitt hjärta inför hennes olycka.

Prästen tar hustru och barn med sig ut på en pastoral utflykt, bräddfull av idyllisk familjelycka. Samtidigt kommer ärkediakonen ridande med följe till byn. Han väntar på Peder med ett påbud från kyrkomötet om celibattvång för alla präster: ingångna äktenskap måste alltså upplösas för kyrkans högre ändamål. Peder blir bestört och lever en lång tid i olydnad mot kyrkans påbud tillsammans med sin älskade hustru Maria och deras barn.

Men folket i bygden börjar tissla och tassla om prästens syndiga leverne. En farsot drabbar bygden och tolkas som tecken på Guds vrede över hans ohörsamhet. Munken broder Martin uppviglar folket, liksom också den Brita som Peder nyligen avvisat när hon sökte hans tröst. Pöbeln tågar till prästbostället och demolerar prästens säng.

Nu förmår prästparet inte längre leva tillsammans. Maria lämnar Peder och tar barnen med sig till sitt föräldrahem. Peder krossar fönstret till sin egen kyrka, river ned krucifixet, förstör gravvårdarna och kastar ur sig hädelser mot kyrkan och Kristus. Han drabbas av en djup depression.

Om våren möter han sin lagvigda i den hage där familjen föregående sommar upplevde en gemensam lycka, och efter detta möte viker prästens melankoli.

Men Peder får på nytt besök av ärkediakonen som denna gång berättar att kyrkan funnit de tidigare celibatsbestämmelerna alltför omänskliga att bära för prästerna, varför man beslutat medge dem en licentia occulta, innebärande tillåtelse att leva samman med en "forsia", en hushållerska. Dock att detta inte fick vara samma kvinna med vilken prästen tidigare sammanlevt! Inför detta hån kan Peder inte längre stanna inom den kyrka han velat tjäna: "Hälsa den helige fadern att jag inte mottager hans smutsiga anbud!"

Med sin familj lämnar Peder bygden och drar västerut mot landets yttersta gräns för att där bryta ny mark.

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholmskritikerna var mycket kallsinniga inför denna Strindbergsfilmatisering. Man saknade den strindbergska kraften och ordkonsten och fann berättelsen matt och monotont utformad.

"Den hör till de mera medelmåttiga filmalstren, är ointressant, slätstruken och saknar totalt varje spår av den robusta kraft som präglar berättelsen. Denna senare följes tämligen troget - bl.a. är det i de flesta upplagor borttagna slutet här använt, så att filmen slutar med att prästen och hans hustru gemensamt besluta trotsa Gud och världen och bryta sig en bana på egen hand." (-une i SvD)

"Filmen är mycket intressant som en serie av bilder - måhända bristfälliga, det är inte lätt att veta - från en sedan många hundra år svunnen tid, och bjuder i varje fall på något nytt för den blaserade biografpubliken. Men det är också frågan, om inte detta är filmens enda starka sida". (Masque i StD)

"Man spårar i filmen bearbetarens och regissörens goda avsikter, men han har icke tillräckligt behärskat filmtekniken för att fullt kunna ge uttryck åt dem och har kanske ej heller haft medlen att genom en dyrbar uppsättning skänka filmen yttre glans. Bearbetningen av berättelsen har dock gjorts pietetsfullt, och filmen, ehuru tekniskt ofullkomlig, är, i olikhet med flertalet 'filmatiseringar' icke endast ett mer eller mindre lysande skal utan innehåll.

I huvudrollen som Herr Peder, den katolske byprästen, som satte kärleken till hustru och barn högre än celibatets 'högre ändamål', debuterar Ivar Nilsson som filmskådespelare. Rollen är icke lätt, men debutanten har dock fått ett gott grepp på den, ehuru man icke kan undgå att konstatera ovana vid filmens begränsade uttrycksmedel." (N i SocD)

Kommentar Svensk filmografi

Berättelsen "Högre ändamål" av August Strindberg (1849-1912) publicerades 1882 i samlingen "Svenska öden och äfventyr".

Filmatiseringen utfördes på sensommaren 1920 och vårvintern 1921. I avvaktan på lämpligt väder för filmens vinterscener tvingades man skjuta på filmens premiär, vilket gav upphov till misstankar om kvalitetsproblem. Någon stor framgång blev heller inte Högre ändamål på biograferna, men distributionen tycks efter en tid ha övertagits av Svensk Filmindustris skolfilmavdelning; den kopia som bevarats till eftervärlden hos SFI härstammar därifrån.

Den framstående Dramatenskådespelaren Ivar Nilsson gjorde i Högre ändamål sitt enda framträdande på vita duken.

Det publika motståndet verkade nedstämmande på planerna att fortsätta Strindbergsfilmatiserandet som 1919 gett rätt lovande resultat med Hemsöborna, där Rune Carlsten spelat huvudrollen. Nästa Strindbergfilm skulle låta vänta på sig till 1926, då Olof Molanders Giftas (1926) hade problem med att få publikt gehör.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se