Mälarpirater (1923)

Media (134 st)

Originaltitel	Mälarpirater : Ett pojkäventyr i 6 akter
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Gustaf Molander
Förlaga	Mälarpirater (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1923-10-22

Medverkande

Einar Hanson
Georg Schalén, son till redaktör Karl Schalén

Albert Christiansen
Erik, Georgs bror, 11 år

Tom Walter
Fabian Scholke

Nils Arehn
greven till Tollerö

Inga Tidblad
Rose, grevens dotter

Georg Grönroos
borgmästare Konrad Schalén

Visa fler

Om filmen

Unga bröder fruktar drunkningsdöden i stulen segelbåt där sotarpojke röker upp cigarrförrådet och sköter rodret med foten. En succé efter Sigfrid Siewertz...

Visa hela texten

Handling

Den föräldralöse tonåringen Georg Schalén och hans lillebror Erik hamnar som fosterbarn hos sin farbror, borgmästarn i Granhälla, där de blir mycket illa behandlade, i synnerhet av...

Visa hela handlingen

Press

Gustaf Molander gjorde total och reservationslös succé bland kritikerna i Stockholms-pressen. Seglarskildringen beskrevs som målande och illusorisk och kunnig, äventyrsandan och...

Visa all press

Unga bröder fruktar drunkningsdöden i stulen segelbåt där sotarpojke röker upp cigarrförrådet och sköter rodret med foten. En succé efter Sigfrid Siewertz klassiker.

– Vad fan ska ni fråga för?

Man ska aldrig fråga, säger sotarpojken Fabian. Han ska ut och segla, och ska "jäntorna" med? Georg och Erik, de förädralösa bröderna som borgmästaren fått på halsen, ber artigt om lov. De blir satta att hugga ved hela sommarlovet.

Han är inte vacker, Fabian. En liten hånflinande blandning av en djävul och Karlsson på taket. I en scen där han har en stulen höna under tröjan förklarar han för polisen att han haft den sedan den var liten, att det är därför den är så tam. Den stilige läroverkspojken George har ljus kostym och slips och tar hand om sin lillebror, som är lika godhjärtad som han.

Att hugga ved är danande säger den feta borgmästaren, och hans onda hustru pekar mot huggkubben. Vad pojkarnas mor gjorde i livet får man inte veta, med fadern var redaktör. Och när borgmästarinnan kallar honom för tidningsklippare, slänger Georg yxan på vedbacken och seglar sin väg med Erik och Fabian.

När de hamnar i sjönöd klättrar Fabian ombord på en ståtlig segelbåt som bara ligger där. Han hittar genast förråden av konserver och rökverk, och viftar till de andra.
– Ål rickt jäntor! Kom älång! Här finns grunkor!

Romanen skrevs av Sigfrid Siewertz 1911, och var obligatorisk läsning i svenska skolor ända till 1950-talet. Siewertz hade studerat i Paris och var påverkad av den franska författaren och filsosofen Henri Bergsons teorier om den fria viljan.
Så här låter det i filmens förlaga, i ett stycke där Georg sitter vid rodret i segelbåten de tre pojkarna lånat/stulit:
"Ja, Georg tyckte, att nu hade han blivit man. Han kände dunkelt mannens glädje åt livets vildhet och rikedom, där han satt med sitt knåp ute i den stora, kalla försommarnatten. Tack, att allt ej är trångt och ljumt som i stugan hos mor! Tack för farorna och ansvaret!"

I filmen har Georg till slut brottat ner Fabian, som med en cigarr i munnen legat och styrt rodret med foten, mitt bland de livsfarliga grunden. Tre gånger har de raspat botten, och när Fabian kommenderat George att gå och hjälpa jäntan (Erik) med middagen, har den rådige unge mannen tagit över rodret med våld. I en förbluffande rå scen på land tror man att han ska slå ihjäl Fabian.

Lillebror Erik är rädd, för stormen och grynnorna och Fabian och för vad som ska hända dem. Han kryper intill sin storebror, som tröstar och håller om honom. Erik är filmens bästa skådespelare och scenerna där han tyr sig till sin bror är gripande på riktigt.

Som om rafflet med båten inte vore nog, har Gustaf Molander och hans fotograf Alex Lindblom gjort en rad dubbelexponerade drömmar och visioner, från den lilla dansande figuren i den yrvakna borgmästarens urdruckna spritflaska till mardrömmen där Fabian sitter fast i en mjärde och synen där han får apansikte. Här finns också en scen där pojkarna, jagade av en hund genom en skog, plötsligt börjar springa i slow motion. Bara några ögonblick, men ändå.

Mellantexterna är gjorda av den legendariska Alva Lundin, som tecknade allt möjligt runt replikerna. När de genomblöta bröderna oroar sig för sitt öde, har Lundin ritat en rotting, ett galler och en yxa.

Molander har hoppat över mordet i romanen, liksom tjuvtittandet på de nakenbadade flickorna, och lagt till den kyska kärlekshistorien mellan grevedottern Inga Tidblad och hjälten Einar Hanson. Tidblad har inte mycket att göra; det är de vanliga ridkläderna och pappan som ska lindas runt lillfingret. Men äventyret på segelbåten är fortfarande spännande, och dubbelexponeringarna är minnesvärda.

Mälarpirater, där Molander flyttat handlingen ut i skärgården, har filmats ytterligare två gånger: 1959 av P.G. Holmgren och 1987 av Allan Edwall.

Nina Widerberg (2019)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Den föräldralöse tonåringen Georg Schalén och hans lillebror Erik hamnar som fosterbarn hos sin farbror, borgmästarn i Granhälla, där de blir mycket illa behandlade, i synnerhet av borgmästarinnan. När sommarlovet kommer rymmer de en dag tillsammans med den uppfinningsrike busgrabben Fabian, sotarns pojke.

I en rankig liten båt ger de sig ut till sjöss, lider skeppsbrott och tar sig ombord på en herrelös seglare, Vindrosen, och fortsätter med den ut till havs, bort från civilisationen. Fabian tar diktatoriskt kommandot ombord, men efter en tid visar den väluppfostrade Georg att han är den starkaste och mest kompetente. Efter ett slagsmål tar han befälet trots att Fabian använder ohederliga metoder för att besegra honom. "Och från den dagen var Fabian endast ett lågt och ömkligt redskap, en krypande Caliban."

För att skaffa mat stjäl Fabian fisk från ett par fiskargubbar, som genast tar upp förföljandet, men pojkarna kommer undan med Vindrosen tack vare att Georg lyckas hindra gubbarna att komma ombord. Han hör de ilskna ropen "Tjuvar, tjuvar!" efter sig, vilket går honom djupt till sinnes.

Piraterna hamnar slutligen på den ö, där Rose, Georgs svärmeri från läroverket i Granhälla, råkar bo med sin far, greven till Tollerö. Här blir pojkarna upptäckta och något brutalt omhändertagna, just när Fabian stulit en höna. Medan pojkarna sitter instängda i slottets medeltidskällare gör greven efterforskningar och skickar bud efter sotarns och borgmästarns.

Vid middagen upptäcks, att Rose är försvunnen, och under uppståndelsen passar pojkarna på att smita. Georg måste gömma sig på ön, men Fabian och Erik lyckas ta sig tillbaka till Vindrosen, där de finner Rose, som tagit sig ombord utan att sedan kunna komma iland igen. Fabian håller henne som gisslan och pennaliserar den lille Erik.

Efter ett tag tycker Fabian att det börjar osa hett och ger sig av ensam i en eka och efterlämnar ett brev, där han säger sig skola resa till Amerika. Georg bärgar nu Vindrosen, och tillsammans med sin lillebror överlämnar han sig i grevens händer. Rose talar väl för pojkarna och beveker sin far. Greven erbjuder sig att själv ta hand om Georgs och Eriks uppfostran, vilket tacksamt accepteras av borgmästarparet.

När Georg så småningom tar studenten och Erik fyller tolv år är det maskerad och barnkalas på Tollerö. Erik berättar utklädd till Douglas Fairbanks om sommaräventyren för imponerade kamrater, medan Georg och Rose svärmar lyckligt med varandra.

Pressreaktion Svensk filmografi

Gustaf Molander gjorde total och reservationslös succé bland kritikerna i Stockholms-pressen. Seglarskildringen beskrevs som målande och illusorisk och kunnig, äventyrsandan och stämningarna från boken som utsökt överflyttade till vita duken. Skärgårdsfotot av Axel Lindblom berömdes storligen, liksom texternas språkliga och bildmässiga utformning.

Av de tre unga piraterna överöstes framför allt den debuterande Tom Walter med rosor för sin frodiga gestaltning av busen Fabian. "En sannskyldig fröjd" skrev Arbetaren om filmen och sammanfattade därmed hela recensentkårens omdömen.

"Gör man sig skyldig till överord om man påstår, att Mälarpirater (Svensk Filmindustri) är den mest sympatiska äventyrsfilm som sett dagen! Antagligen -- man har ju lätt för att överdriva när man talar om något, man tycker om. Men säger man: Mälarpirater är en av de mest svenska filmer som framställts, gör man sig knappast skyldig till överdrift. Gustaf Molanders film är genomsvensk. Inte i den bemärkelsen, att den skulle vara proppfull med supande, snustuggande bondgubbar. Utan emedan den är så kultiverad. Knappast en enda punkt, man kunde peka på och säga, halvkultur, okultur! Vi äro nu en gång världens kanske grundligast kultiverade folk, och just därför är Mälarpirater typiskt svensk. En sådan film skulle faktiskt ej kunna framställas på någon annan fläck av jordklotet. Dess originalitet och särart ligger i -- den högt uppdrivna kulturen.

Manuskriptet utmärkt. De sensationella, mindre trevliga elementen i Sigfrid Siwertz' bok ha utrensats. I filmen har greve Leerhousen på Tollerö ingen kriminaldåraktig kusin. Någon fiskare Flinta blir inte mördad. Och Wilhelmina och Alfred älska ej varann i en stenborg i skogen. Med ett ord -- manuskriptförfattaren har med säker smak skilt agnarna från vetet i Siwertz roman. Och de uppkomna tomrummen ha avlägsnats genom fyndiga omkastningar och lustiga infall. Av Siwertz bok, vars konstnärliga värde är tvivelaktigt, har blivit en förtjusande liten historia, graciös, frisk och fantasifull. Texterna ansluta sig i regel ordagrant till Siwertz. Värdet av textvinjetter är i allmänhet problematiskt -- oftast bara splittra de total!intrycket. Men i Mälarpirater äro de så lustiga och så väl applicerade, att de bidra till att ge filmen saft och must." (StT)

"Men Molanders arbete står på en högre nivå än det svenska filmlustspelet hittills nått. Även om det i filmen inte finns så mycket kvar av bokens handling, återfinner man dock all dess friskhet och charm, dess livade äventyrslusta, det strålande humöret. Det blåser friska vindar kring de tre unga Mälarpiraterna och seglatserna äro av regissören skildrade med en så tydlig förälskelse att åskådaren får ett intryck av att detta är just hans mammas gata: det livet, livet på sjön, det känner han i minsta detalj och det älskar han i ur och skur. Dessutom har han en konstnärlig takt och återhållsamhet som frälser honom från det tjockt sentimentala och som låter honom med lätt hand röra vid det som är ömtåligt. Bästa exemplet är det sätt varpå han fogat in det lilla gymnasistsvärmeriet i handlingen, en detalj som i nio fall av tio skulle fallit ur ramen och verkat störande, men som här blir en klädsam liten röd tråd genom berättelsen." (Marfa i DN)

"Av hänsyn till censuren har regissören fått utelämna flertalet icke fullt moraliska detaljer i den ungdomliga sjörövartrions äventyr. Endast filmens svarta får, sotarmästarens pojke gör sig mot kamraternas vilja skyldig till snatterier, och sjörövarfartyget, öresundskostern Vindrosen, stjäles ej från sin ankarplats utan anträffas vinddrivet. Även till den förhärskande publiksmaken har regissören tagit vederbörlig hänsyn. I stället för den trista gråvädersstämning under vilken bröderna Schalén efter sommarens sjörövarliv återvända till väntande bestraffningar lyser i filmen en klar höstsol över de båda olycksbröderna, som blivit grevens på Tollarö skyddslingar, och under en barnbal lovar grevens i boken obefintliga dotter, att vänta på hjälten tills han tagit kandidaten." (-ck i SocD)

"Einar Hanson spelar den äldre piratbrodern och ger en ganska illusorisk bild av en halvvuxen, känslig gosse med pojkaptit på livet. Albert Christiansen (Christiernsson, red anm) gör hans yngre bror till den lille timide, väluppfostrade och ändå pigge pys han skall vara -- en riktigt bra prestation. Men bäst är Tom Walter som ett det mest strålande busfrö som skådats på film, en inpiskad lymmel, led och lömsk, fräck och djärv, ful, temperamentsfull och intelligent. Han är ett ypperligt förvärv för filmen, men hans Fabian är ingen söndagsskolgosse; han gör fula gubbar, stjäl som en korp, använder ett fasligt språk och klarar sig ändå till sist utan någon som helst straffpåföljd, visserligen genom rymning men ändå. Han är alltså en högst omoralisk figur, vida värre än den beskedlige Anderssonskans Kalle, som ändå lyckades oroa en och annan känslig själ. Man får bara hoppas, att ungdomens sinne för humor skall veta att anamma Fabian på rätta sättet." (Quelqu'une i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Gustaf Molanders genombrottsfilm som regissör och en film som bibehållit sitt goda renommé genom åren. Den byggde på Sigfrid Siwertz (1882-1970) klassiska ungdomsroman, utgiven 1911, men som framgått av presskritiken flyttade Molander händelseförloppet ut till skärgården och förhöll sig även i övrigt ganska fritt till det litterära underlaget, bl.a. för att få filmen barntillåten. Kärlekshistorien med Inga Tidblads Rose är sålunda en tilldiktning utan motsvarighet i romanen.

På flera ställen i filmen lät Molander använda sig av fotografiska trick för att åstadkomma subjektivt färgade inslag. Pojkarnas skuldkänslor åskådliggjordes med drömmar och fantasivisioner, deras panik när de förföljs av en schäfer på ön förmedlas genom slow motion etc.

För att hitta lämpliga barnskådespelare till de tre pojkrollerna arrangerade Molander våren 1923 en stor "audition" på Röda Kvarn i Stockholm, som gavs stor publicitet och lockade flera hundra aspiranter - barnstjärnor var på modet i både svensk och amerikansk film vid denna tid. Ingen av de prövande ungdomarna fann emellertid nåd inför regissörens ögon utan han fick söka sina pirater i mer professionella kretsar.

Som Georg engagerades den redan etablerade och i sammanhanget något överårige Einar Hanson, som Erik den lille Albert Christiansen som redan förekommit i Gunnar Hedes saga (1923), där han f.ö. spelade Einar Hansons rollfigur som barn. Den lovprisade Tom Walter slutligen var elev hos Jenny Tschernichin-Larsson och hade alltså en viss skolning när han filmdebuterade som Fabian. Tom Walters fortsatta karriär inom svensk film blev i hög grad konsekvent med debuten: han fick ständigt spela den aggressive och opålitlige underklassaren, i vuxen ålder företrädes!vis kommunisten.

Grevens roll skulle ursprungligen ha spelats av den store scenaktören Nils Personne, som emellertid måste frånträda uppdraget för att sköta sin hälsa vid kurorten Nauheim. Därmed gick den sista chansen till spillo att få den berömde skådespelaren dokumenterad på film. Rollen övertogs av Nils Arehn. Filmens inspelning blev förlagd till försommaren och sommaren 1923.

De av kritiken så berömda textvinjetterna var ritade av Alva Lundin, som i flera decennier skulle förbli vår främsta (för)textdesigner.

En ljudfilmsversion av Mälarpirater tillkom 1959 i regi av P.G. Holmgren och ytterligare en version 1987 i regi av Allan Edwall.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se