Sagan om de sista örnarna (1923)

Media (28 st)

Dokumentärfilm om örnar, tillägnad Bruno Liljefors. Skildrar hur ett havsörnspar i ett bo i en fura i skärgården fostrar och föder upp sina två ungar till dess de är flygfärdiga och lämnar boet. (Bearbetning av program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholmskritikerna formade sig till en enastående samstämmig hyllningskör inför Bengt Bergs örnfilm.

"För lekmannen förefaller Sagan om de sista örnarna helt enkelt otrolig: han fattar ej, hur fåglarna kunnat fotograferas så. Åskådaren tycker sig vara på en meters avstånd, men fåglarna fortsätta helt lugnt sitt familjeliv. Då och då se de upp, lyssna och titta rätt in i kameran -- men återtaga sedan sina sysslor som om ingenting passerat. Även sedan Bengt Berg visat hur man bär sig åt för att fotografera stillasittande örnar på nära håll, upphör man ej att undra: hur har fotografen kunnat följa fåglarnas flykt? Långa, obrutna scener på 20--30 sekunder.

Sagan om de sista örnarna är lång. Men blir dock ej ett ögonblick ledsam. Ty herr Berg har på ett mästerligt sätt förstått att göra filmen omväxlande: genom att flika in småscener -- Liljeforstavlor, fiskargubbar, bilder ur de fåglars liv, som sedermera försvinna i örnarnas magar, samt -- landskapsbilder, de vackraste vi sett. Så vackra, att man vissa ögonblick formligen håller andan: skärgårdsbilder i fågelperspektiv...havet silverskimrande, som täckt med fiskfjäll...i glittret mörka trasiga fläckar -- klippor, brämade med vitt skum . . ." (Robin Hood i StT)

"Med ett utomordentligt fyndigt grepp har författaren genom att låta åskådaren följa med i aeroplan över skog och hav och skär fått fram en underlig verkan. Man ser i ena ögonblicket den mäktiga fågeln sväva fram i rymden, spejande ned i djupet. I nästa är man själv i fågelns ställe. Man ser ner över sin jaktmark, man ser måsarna sväva över vattnet, man ser ejdern dyka, man ser skraken med sina ungar i vild flykt utefter den klippiga stranden. Man får med andra ord en inblick i hur det går till, när luftens kungar inspektera sitt rike. Efter denna inledning är man i stämning, och så får man se den stolta familjen hemma hos sig. Även här är man den osynlige åskådaren, och man får en fullt tillfredsställande bild av de små ungarnas utveckling fram till den stund då de på stora mörka vingar sväva ut över trädtopparna." (AB)

"Karg, allvarlig, högtidlig, nästan sträng verkar örnfilmen -- den vädjar icke till det lyriska i åskådarens sinne, den vädjar över huvud taget icke alls, och ändå blir man tagen därav. Den är en värdig hyllning åt det stolta fågelsläkte, som tack vare svenskt barbari, svenskt oförstånd och bristfällig svensk rättskipning nu befinner sig inför sin snara undergång." (Quelqu'une i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Premiären på Röda Kvarn besöktes av flera notabiliteter, bland vilka särskilt märktes prins Carl med döttrar, prins Wilhelm samt konstnären Bruno Liljefors, till vilken Bengt Berg dedicerat sin film. Liljefors tackade med att komponera en affisch för filmen.

Ungefär samtidigt med filmen publicerade Bengt Berg boken "De sista örnarna", som liksom filmen avsåg att verka som en larmsignal om havsörnssläktets snart förestående utrotningsdöd. Boken innehåller emellertid också ingående beskrivningar av hur filmarbetet planerades och utfördes. Bland annat i tekniska avseenden var inspelningen uppseendeväckande, och den genomfördes med en för tiden ytterst exklusiv fotoutrustning, i vilken ingick exempelvis "specialbyggda gyroskop- och aerokinokameror".

På s 94 ff i sin bok ger Berg en livlig skildring av vedermödorna att arrangera en någorlunda säker utkiks- och filmningsplats bland talltopparna i jämnhöjd med örnboet. Lika livfullt utreder han på s 112 ff de praktiska och aerotekniska problem som var förenade med filmning från flygmaskin vid denna tid.

Upptagningarna påbörjades sommaren 1921, genomfördes huvudsakligast sommaren 1922 och kompletterades sannolikt sommaren 1923. Flera år senare gjorde Berg ytterligare kompletteringar och omredigerade den ursprungliga filmen för användning vid föreläsningsturnéer, även utomlands. Någon tid efter premiären hade han erbjudit svenska staten att överta negativet till filmen till "halv självkostnad". Svaret blev avböjande, vilket motiverades med kostnadsskäl. Att detta djupt sårade upphovsmannen framgår av ett flertal uttalanden under lång tid framåt. !Liksom Bengt Bergs tidigare fågelfilmer skulle även denna ha ställts till förfogande som skolfilm. I SF:s skolfilmskatalog 1924--25 lämnas emellertid följande upplysning (not s 33): "Då staten avslagit inköp av negativet till filmen om Örnarna har Bengt Berg icke önskat filmen använd som skolfilm i Sverige, varför vi måst avföra den ur vår förteckning."

Sagan om de sista örnarna blev Bengt Bergs sista biografvisade långfilm. Biografintäkterna blev så obetydliga, att filmerna kommersiellt blev stora förluster. Bengt Berg visade i fortsättningen sina filmer på annat sätt, ofta i samband med föreläsningsverksamhet. Ytterligare en dokumentärfilm av hans hand -- Abu Markúb och de hundrade elefanter -- visades visserligen på biograf 1925 (se 1925/9) men under mycket speciella omständigheter.

Tillägg till kommentar (2003-10-06): Sagan om de sista örnarna var länge försvunnen, men år 1991 återfanns en kopia som nu är restaurerad. Det finns idag en visningabar kopia i Filminstitutets filmarkiv.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se