En kämpe faller - striden går vidare (1935)

Valfilm för socialdemokraterna inför kommunalvalet i Stockholm.

Den börjar med ett panorama över Stockholm, men den vackra fasaden kan inte dölja krisens verkningar. Lyftkranarna står stilla, verkstäderna övergivna och utanför ett smutsigt kafé står proletären Lönn och inventerar sin tomma portmonnä. Så förs vi in hos familjen Lönn och deras vänner, ingenjören och hans fästmö, där arbetslösheten och nöden gjort sin påhälsning och där kvinnorna kämpar sin tappra kamp för att hålla svälten och svårmodet borta. Den arbetslöses lidandevandring till pantbanken, fattigvården och AK får vi följa, och vi får vara med på en fackföreningsexpedition där emellertid situationens tragik plötsligt skingras av ett drastiskt prov på den Sillénska enhetsfrontens taktik, slutande i ett animerat slagsmål mellan en sillénare och en kilbomare.

Hjälten i filmen är gamle Lönn, som en gång varit korpral i Brantings regemente och som här å arbetarklassens vägnar ger stadsfullmäktiges ordförande Knut Tengdahl sitt förtroendevotum för de gångna femton årens socialdemokratiska politik. Knut Tendahl visar med sin pekpinne vad socialdemokraterna uträttat i fråga om positivt uppbyggnadsarbete med småstugeområden och skolbyggnader.

Filmen skildrar inte bara arbetarklassen utan även kontorsanställda och manschettproletariatet med olika öden. Vi har den gamle slitne banktjänstemannen ätande sina smörgåsar vid lektyren av meddelandet om sin lönesänkning, otåligt bortviftad av bankdirektören, som just i telefonen avtalat diné på Operakällaren och nu med helig vrede mottager underättelsen om sänkningen av sin egen årsinkomst till futtiga 80 000.  En annan arbetsgivargrupp är den elegante naziführern med Hitlermustaschen, som håller sig med älskarinnor en gros och som sedan dyker upp som mystisk revolverskytt på Ladugårdsgärde (här har det ryktbara Wiklunds-attentatet bestått en av filmens festligaste scener).

Så kommer uppmarschen på slutet med kämpens fall. Gamle Lönn, fanbärare i otaliga 1-majdemonstrationer, vägrar trots ålderns krämpor att släppa fanan ifrån sig och så stupar han av trötthet ute i solgasset på Gärdet, stupar med Hjalmar Brantings bild för sitt inre öga och bärs bort död, halvt insvept i den röda fanan, medan sången ljuder och Ernst Wigforss i talarstolen höjer levet för folksolidariteten och socialismen i Sverige.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se