Lika inför lagen (1931)

Media (43 st)

Originaltitel	Lika inför lagen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Bergman
Manus	Frederick Lindh
Förlaga	Manslaughter (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Les Studios Paramount
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1931-03-05

Medverkande

Lillebil Ibsen
Sonja, miljonärsdotter

Karin Swanström
Sonjas släkting

Uno Henning
åklagare

Ragnar Widestedt
advokat

Lasse Krantz
miljonärsson

Signhild Björkman
Sonjas kammarjungfru

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska långfilmer som har gått förlorade, helt eller till stora delar, och vi känner inte till någon bevarad intakt kopia...

Visa hela texten

Handling

Sonja, dotter till en förmögen fader, är en bortskämd ung dam som tror att man kan få allt för pengar. Hon lever ett innehållslöst lyxliv tillsammans med en äldre kvinnlig släkting...

Visa hela handlingen

Press

DN (Jerome): "Möjligen hade ett mindre teatraliskt och falskt spel kunnat släta över den undermåligt utformade dialogen och den vaga skildringen av människorna. I hela den stora ensemblen...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska långfilmer som har gått förlorade, helt eller till stora delar, och vi känner inte till någon bevarad intakt kopia eller förekomsten av original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Förlorade svenska ljudfilmer.

Sonja, dotter till en förmögen fader, är en bortskämd ung dam som tror att man kan få allt för pengar. Hon lever ett innehållslöst lyxliv tillsammans med en äldre kvinnlig släkting (Karin Swanström). En dag träffar hon en jurist som är allmän åklagare och han förälskar sig i henne. Idyllen störs av att Sonja är en vårdslös bilförare som gärna överskrider alla hastighetsgränser. Hon hejdas av en trafikpolis men mutar honom. Men vid ett senare tillfälle när han jagar henne för fortkörning, kolliderar han med hennes bil och avlider av skadorna.

Hon ställs inför rätta och hennes vän juristen fungerar som åklagare och måste yrka på ett fängelsestraff, vilket leder till att Sonja döms till fyra års straffarbete. I fängelset träffar hon en flicka som åkt in för snatteri och som tidigare varit hennes kammarjungfru. Åklagaren älskar emellertid Sonja och medverkar till att hon benådas efter två år. Själv blir han deprimerad och slutar sin anställning som åklagare. Han håller på att deka ner sig, men rycker upp sig och får en ny anställning. Sonja tror att han hatade henne när han stod emot henne i rätten och vill hämnas när hon blir frigiven. Hon söker upp hans nye arbetsgivare och försöker få honom avskedad. Men efter en tid förstår hon att han verkligen älskar henne och det hela slutar lyckligt. (Synopsis sammanställd efter censurbeskrivning, programnotis och innehållsbeskrivning av Manslaughter, 1930 i AFIC.)

Pressreaktion Svensk filmografi

DN (Jerome): "Möjligen hade ett mindre teatraliskt och falskt spel kunnat släta över den undermåligt utformade dialogen och den vaga skildringen av människorna. I hela den stora ensemblen var det bara Ragnar Widestedt som lyckats hålla ett naturligt tonläge. De övriga offrade mer eller mindre åt onatur och förkonstling, inte ens Karin Swanström gick alldeles fri från detta. Ansvaret härför får väl läggas på regissörens konto. Det tycks inte ha gått upp för hr Gustaf Bergman att talfilm fordrar annan teknik än teatern. Därför lämnade man också biografen med det intryck att man sett en beklämmande dålig film."

Arbetaren (F R): "Talet hördes klart och tydligt i denna svenska film, som förtjänar ses för sin tendens, det goda spelet och den ofta dramatiska handlingen. Men det torde vara sällan en fattig fånge efter utståndet straff får åka bil hem och där mottaga ett hav av blommor från minnesgoda vänner. Så långt ha vi gunås ej kommit ifråga om 'likheten inför lagen' i ett samhälle, där de ekonomiska tillgångarna trots allt spela viktigaste rollen."

Ny Dag (osignerad): "Som väntat sökte filmen bevisa att det 'sanna och rätta' till sist skulle triumfera och att det trots allt fanns en likhet inför lagen. Vi visste ju bättre, ty vi var uppe i rådhusrätten i förgår. Trots sin tendens gav filmen emellertid en bra belysning av hur borgarklassen betraktar sin ställning gentemot lagen. Genom flera oftast lyckade repliker -- filmen var svensk talfilm från Paramount -- belystes den naiva förundran borgarna hyste då även de stod inför utsikten att drabbas av lagen. För att fylla sitt syfte lät filmen den unga borgarflickan bli straffad."

SvD (Siglon): "Paramounts Parisfilmer ha hittills bestått av salongskonversation i schaggsoffor och plyschstolar. Till en början höjdes ramaskrin mot denna sterila form av fotograferad teater, men så småningom tröttnade man på att upprepa samma sak: orörligheten tycktes bli det mest pregnanta och genomgående draget hos de svenska inspelningarna i Joinville. Därför måste vi hälsa premiären på Lika inför lagen som en synnerligen glädjande händelse och måhända som ett varsel om att bättre tider stunda. Schaggsofforna och plyschstolarna ha plockats undan i skräpkammaren, det har blivit luft och rymd i bilderna. Kameran fångar rymliga våningar och rättegångssalar i stora mäktiga svep, den klistrar sig inte längre fast vid en enstaka person eller möbel.

Även de dramatiska förvecklingarna äro av mera kraftfull natur än vad vi äro vana vid.

Signaturen hade för några dagar sedan tillfälle att se samma film i dess franska version, iscensatt av den kunnige Dmitri Buchowetski. Det är frestande att göra jämförelser, och de utfalla ej enbart fördelaktiga för den svenska upplagan. Den franska aktris, som spelade styckets centralfigur, dominerade fullkomligt varje scen med sitt kultiverade spelsätt och sin strålande apparation. Lillebil Ibsen har inte samma förutsättningar att koncentrera intresset kring sig. Hennes första framträdande är miserabelt, men hon växer med rollen och gör en vacker slutspurt. Uno Henning, Ragnar Widestedt och Karin Swanström är skickliga aktörer, vilkas spel bereder enbart nöje. Men på annat håll syndas det svårt, och här och var tangeras rena amatörspektaklet. Skulden härför faller till stor del på regissören, som i detta slags inspelningar endast har att bemästra människomaterialet."

Kommentar Svensk filmografi

Det föreligger olika uppgifter om såväl filmens fotograf som dess manusförfattare. Vissa källor gör gällande att René Guissart var fotograf och att Torsten Quensel skrivit svenskt manus.

Filmen baseras på ett amerikanskt filmmanus tillhörande Paramount. Detta bygger i sin tur främst på en roman av Alice Duer Miller (1874-1942), "Manslaughter", publicerad 1921. I filmen med samma titel, gjord 1922, spelade Beatrice Joy huvudrollen mot Thomas Meighan som åklagaren och Louise Wilson som kammarjungfrun. Cecil B. DeMille regisserade. Manus var av Jeanie Macpherson. Officin: Famous Players-Lasky Corp. Distr.: Paramount.

1930 kom en ljudfilmsversion regisserad av George Abbott, som själv svarade för manusbearbetningen. Som den rika flickan såg man Claudette Colbert och som åklagaren Fredric March.

Samtidigt med denna svenska version inspelades bl a en tysk version, Leichtsinnige Jugend i regi av Leo Mittler med Camilla Horn och Walter Rilla i huvudrollerna. Likaså en fransk version i regi av Dmitri Buchowetski.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se