Ä' vi gifta? (1936)

Media (13 st)

Originaltitel	Ä' vi gifta?
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ragnar Arvedson Tancred Ibsen
Manus	Tancred Ibsen Ragnar Arvedson Börje Larsson
Förlaga	Almost a Honeymoon (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Irefilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1936-03-09

Medverkande

Adolf Jahr
Åke Kjellberg, musiker och kompositör

Nils Wahlbom
Fingal Doffzén, f.d. kapellmästare

Eleonor de Floer
Monia Hylén

Einar Axelsson
Bo Brehmerfeldt, Monias fästman

Karin Ekelund
Aino Linde

Stig Järrel
maestro O. Toni, violinist och kompositör

Visa fler

Handling

Musikförläggare Birger Hylén klagar över att dottern Monias bekant Bo, som hon för tillfället talar med i telefon, inte är någon passande man för henne. När Monia ska stänga...

Visa hela handlingen

Press

StT (Lars): "Detta svenska lustspel har charm. Det har inte den rätta lustspelsfarten men en opretentiös älskvärdhet som avväpnar. Scenariot har många signaturer. En samling...

Visa all press

Musikförläggare Birger Hylén klagar över att dottern Monias bekant Bo, som hon för tillfället talar med i telefon, inte är någon passande man för henne. När Monia ska stänga fönstret ser hon en gatumusikant som står utanför och spelar. Hon slår in en krona i en bit papper och kastar ner den till honom.

Musikanten, Åke Kjellberg, sitter på ett kafé och räknar ihop sina hopsamlade pengar. Åke hittar en enkrona bland slantarna vilket ger honom råd till en lite bättre måltid. Han gör bekantskap med ställets musiker, en något luggsliten äldre man, som presenterar sig som Fingal Doffzén. De börjar prata och Åke berättar att han studerat för Marteau. Fingal säger det är en gammal bekant. Åke berättar vidare att han studerat utomlands men att han sedan inte fått något arbete utan spelar på gårdarna. Tillsammans börjar de framföra ett stycke av Felix Mendelssohn för gästerna på stället. Den till en början kritiske värden tar till sist upp en uppskattande applåd.

Åke har fått en tillfällig bostad i en stor våning som ägs av en greve Sparvhöök. Det är portvakten som upplåtit den utan lov. Åke brukar ofta imitera grevens olika later. Han har också skrivit en operett som han erbjudit musikförläggare Hylén. Han får ett brev från denne, i vilket han ber Åke komma upp på förlaget och spela upp sin operett. Uppe på förlaget blir han indragen i apachedans med en kvinna, och den våldsamma dansen gör att han kommer bort från sitt ärende. Han råkar se Monia och som han blir intresserad av. Åke försvinner utan att ha fått tillfälle att träffa förläggaren. Han komponerar en schlager som får hennes namn. Monia för sin del är fortfarande inställd på att gifta sig med Bo trots faderns motstånd. Genom det nykomponerade Moniamotivet lyckas Åke helt fullborda sin operett som han spelar upp för Fingal.

Maestro Toni har också skrivit en operett som han lämnat till Hylén samtidigt som han söker en pianistvikarie till sin orkester på Angleterre. Åke och Fingal kommer upp på Hyléns kontor med Åkes operett. I väntan på Hylén plockar de undan Tonis noter och börjar spela ur Åkes operett. Hyléns assistent tar dem emellertid som sökande till pianistjobbet och Åke kan inte tacka nej till erbjudandet. I uppståndelsen glömmer han kvar sina noter på kontoret.

Åke har dessvärre sin frack på pantbanken men får hjälp av Fingal att lösa ut den genom att denne i stället pantsätter en förtjänstmedalj han en gång fått. Under tiden kommer Monia, som beslutat sig för att flytta hemifrån, och tittar på Sparvhööks våning. Hon bestämmer sig för att hyra den. Hylén hittar Åkes operett i tron att det är Tonis. Han tycker den är bra. Åke börjar spela på restaurangen och han förödmjukar den kråmige och publikflirtande Toni genom att placera illaluktande ost i hans fiol.

Bo har en gammal flickbekant, Aino, som beslutat sig för att vinna tillbaka honom med alla medel. Hon får sin bekant direktör Millner att bjuda Bo och Monia till ett nachspiel. Åke och Fingal blir samtidigt inbjudna att spela på festen. Aino gör allt för att kompromettera Bo men har svårt att få Monia att upptäcka detta. Åke spelar sitt Moniatema för henne och hon blir inte oberörd. Hon försvinner med Bo. Åke märker detta och försöker dränka sitt missmod i alkohol. Bo kommer dock tillbaka efter det att Monia avvisat hans mer handgripliga förförelseförsök. I stället följer han Aino hem.

Åke som hunnit bli ordentligt berusad gör en stökig hemfärd med taxi. Uppe i våningen finns redan Monia. När Åke kommer in hör han Monia nynna hans schlager i badkaret. I sitt lite omtöcknade tillstånd tror han dock att det är radion som är på. De lyckas undvika att stöta på varandra i våningen. När han ska lägga sig tar han på sig hennes nattkläder, som hon sedan letar efter förgäves. På morgonen vaknar han upp och ser till sin häpnad henne ligga i sängen bredvid och ställer sig frågan, "Är vi gifta?" Sedan den första förvirringen lagt sig berättar han om sin gatumusikantkarriär och enkronan han fick, vilket hon känner igen. Det kanske var en lyckokrona, säger hon. Hon börjar fråga om vad som hänt på festen och Åke berättar att Bo gått sin väg med Aino.

Under tiden har Hylén hört från Fingal, sedan denne kommit upp på kontoret och tagit tillbaka Åkes partitur, att Åke är den verklige kompositören. Hylén följer efter Fingal till Sparvhööks lägenhet och upptäcker att hans dotter bor där. Han missförstår Åkes närvaro och skäller ut Åke. Innan någon hunnit förklara, väljer Åke att försvinna. Fingal går också. Bo kommer upp till våningen. Monia klargör för honom att det är slut mellan dem.

Hylén letar förgäves efter Åke. Hemma i hans våning sitter Monia och spelar sin schlager. Fadern undrar var hon hört den. Hon hör då en gårdsmusikant utanför som spelar samma melodi. Det är Åke som återgått till att vara gatumusikant. Monia och hennes far får tag i den de letat efter.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Lars): "Detta svenska lustspel har charm. Det har inte den rätta lustspelsfarten men en opretentiös älskvärdhet som avväpnar.

Scenariot har många signaturer. En samling fackmän har föryngrat en gammal glad sängkammarfars till den grad, att den knutit celluloidens band med ett kärt filmtema: historien om en okänd operettkomposition som häftigt upptäcks. Handlingen blir följaktligen rätt kuriös, men lustigt trivsam.

Den skicklige Jahr följer alla författarnas intentioner -- och kanske mest sina egna. Följden blir en hel serie komiska scener, men ingen helgjuten lustspelstyp, som man t r o r på. Men hans fenomenala rutin räddar honom, och skrattet sköljer bort kritiken. Ett helt annat konsekventare grepp kring rollen har dock Nils Wahlbom som musiker på dekis -- han tar faktiskt hem spelet. Jahr är komisk, Wahlbom humoristisk, med en större mänsklig resonansbotten.

En överraskande bekantskap är Eleonor de Floer i kvinnliga huvudrollen. Det är farligt att leka spåman, men undertecknad tror hon bör kunna gå långt. Hon har både kultur och temperament, och en så pass sällsynt förening bör svensk film ta vara på."

SocD (N E): "Adolf Jahr har blivit så populär som filmgubbe att publiken skrattar redan när han visar sig. Det är farligt inte minst för skådespelaren själv, som nu utnyttjas av produktionsbolaget med en frenesi som sätter kvaliteten på svältranson.

Hans senaste, Ä' vi gifta?, är en svag sak, för att tala med musikeroriginalet Wahlbom i filmen, ett trims-trams på det gamla ledsamma temat om den fattige ynglingen som ror upp sig genom att komponera musik. Grundidéns utformning voro det kanske inte så mycket att säga om, den kunde gott accepteras, men mycket av stoffet i övrigt är jämmerligt i sig självt, blir inte bättre i Ragnar Arvedsons och Tancred Ibsens dubbelt obefintliga regi och kan inte gärna godtagas i en tid då alla kräva att svensk film skall arbeta målmedvetet framåt. Denna är ett steg baklänges. Det innebär visserligen inte att den är sämre än flertalet pilsnerfilmer vi begåvats med eller att den skulle vara ledsam som underhållning, men det är i och för sig ingen ursäkt med hänsyn till de krav man numera ställer även på svensk film."

Kommentar Svensk filmografi

Filmen skall vara baserad på en pjäs, "Almost a Honeymoon" av Walter W. Ellis (1874-1956) som hade premiär i London på Garrick Theatre 1930. Denna pjäs har filmats i England två gånger och de svenska filmmakarna kan ev ha sett den första versionen: Almost a Honeymoon (1930) i regi av Monty Banks med manus av Val Valentine, Monty Banks och Walter C. Mycroft och med aktörer som Clifford Mollison, Dod Watts, Lamont Dickson och Pamela Carme. Andra versionen kom 1938 med samma titel. Regi: Norman Lee med Tommy Trinder, Linden Travers, Edmond Breon, Vivienne Bennett och Ian Fleming (australiensisk skådespelare). Eftersom den svenska versionen som sagt hade premiär 1936 är det således endast den första engelska som har någon betydelse i sammanhanget.

Tancred Ibsen skall enligt filmens förtexter ha deltagit i regi- och manusarbetet med den svenska versionen, men han säger (30.9.1975) att han inte kan påminna sig ha haft någonting med filmen att göra.

Enligt samtida notiser i pressen gjordes filmen för att celebrera 10-årsjubileet för AB Industri- & Reklamfilm, vanligtvis känt som AB Irefilm.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se