Alla tiders Karlsson (1936)

Media (82 st)

Originaltitel	Alla tiders Karlsson
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gösta Rodin
Manus	Erik Zetterström (som Kar de Mumma)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Triangelfilm
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1936-07-31

Medverkande

Sigurd Wallén
Karl Alfred "Kalle" Karlsson

Sture Lagerwall
Åke Berggren, Kalles systerson

Hilding Gavle
greve Carl Magnus Rummel på Knivstaborg

Annalisa Ericson
Cleo, varietéartist, egentligen Sonja Werner

Weyler Hildebrand
Starke Albin, varietéartist

Charlie Almlöf
Tanto, trolleriprofessor, Cleos styvfar

Visa fler

Handling

Ett älskande par: han och hon kysser varandra. Kameran backar och vi ser att vi är i en filmateljé. Kärleksscenen spelas färdig. Regissören bryter och beställer från inspicienten fyra...

Visa hela handlingen

Press

SocD (Hb): "Rita ett kors i almanackan till åminnelse av denna dag! Si, svensk filmfarsproduktion, idogast i världen, säsongen runt ynglande ifrån sig de underbaraste skapelser, mottagna...

Visa all press

Ett älskande par: han och hon kysser varandra. Kameran backar och vi ser att vi är i en filmateljé. Kärleksscenen spelas färdig. Regissören bryter och beställer från inspicienten fyra statister. En skall se dum ut, en skall vara förkyld och nysa. Åke blir utvald att se dum ut. Han rekommenderar sin hemmavarande morbror som lämplig att vara förkyld statist och detta godtages. Över till morbror som är sängliggande och heter Karlsson. Värdinnan kommer in och kräver honom på tre månaders hyra. Han blir uppringd om statistrollen och kommer nysande till ateljén, men kan inte nysa på beställning. Scenen stryks.

Åke och Karlsson går till teaterdirektör Helander. Åke provsjunger och blir engagerad för Helanders revyturné. Karlsson blir turnébussens chaufför och affischklistrare. Man anländer till den lilla staden där premiär skall hållas och finner att publiken föredrar en salongsmagiker, trolleriprofessor Tanto vars huvudnummer är att trolla den fagra Cleo från en koffert till en annan på scenen. Åke förälskar sig i Cleo och finner att hans känslor besvaras samt att Cleo är Tantos brorsdotter men avskyr honom.

På ditresan har revysällskapet träffat greve Rummel som bor i en slottsliknande herrgård med butler och allt. Han fäster sig vid sällskapet och man vänder sig till honom när direktör Helander schappar därför att revyn ser ut att göra fiasko. Revyn fortsätter finansierad av en växel som Rummel skriver på och Karlsson övertar direktörsskapet. Rummel bjuder revyn på middag och Cleo kommer av misstag med i bilen ut till godset där hon och Åke blir mera bekanta. Under kvällens trolleriföreställning blir hon och Tanto oåterkalleligen osams. Hon vägrar låta sig trollas och smiter med Åke. Tanto spårar henne till Rummels gods och anländer med tre kumpaner för att enlevera henne, vilket leder till slagsmål med revyns personal och greven på ena sidan samt Tanto och hans hejdukar på den andra. Revysidan segrar, och Cleo kan ansluta sig till revyn som dess nya attraktion.

Slutet: Karlsson framträder på Oscars stora scen sjungande filmens schlager för full orkester. Han har varit förkyld och nyst rakt genom hela filmen. När han kommer till slutet av sin sång nyser han - och alla notblad på alla notställ virvlar bort i draget från hans nysning.

Pressreaktion Svensk filmografi

SocD (Hb): "Rita ett kors i almanackan till åminnelse av denna dag! Si, svensk filmfarsproduktion, idogast i världen, säsongen runt ynglande ifrån sig de underbaraste skapelser, mottagna med jubel i Mörbylånga och Stockholm -- svensk filmfarsproduktion har givit ifrån sig något vettigt, något kvickt, något spirituellt! Detta något heter Alla tiders Karlsson, och mannen bakom verket heter Kar de Mumma. När det nu hör till de eviga och oomkullrunkeliga sanningarna, att publiken måste ha farser för att bli riktigt själaglad och när det partout måste sprallas i 22 svenska filmer av 25, då finns det inga skäl att hålla inne på glädjeyttringarna, när det sprallas med kultur i 1 av de 22 anrättningarna. Visar det sig nämligen att publiken lystrar, då tör det hända att producenterna nödgas dra öronen åt sig och locka tillbaka Vettet, som så hurtigt sparkats på dörren.

Att närmare beskriva det eleganta kuckelimuck som går av stapeln är ganska överflödigt. Delvis är det sinnessvagt, men det har alltid den rätta illuminationen. En sak bör förtjusningen icke undanhålla: intentionerna äro ofta bättre än utförandet, vissa poänger sakna slagkraft. Men man få en jämnt spinnande underhållning och förlåter gärna att upplösningen blir en smula snopen. Det som fallerar är en klimax. I den långa rollistan måste man ta ut namnet Hilding Gavle först; hans degenererade greve är möjligen en smula mossbelupen som skämtfigur, men herregud vad han är rolig: med den prestationen bör den fantasibegåvade skådespelaren ha gjort sin lycka. Sigurd Wallén har titelrollen och gör många fina krumelurer i par med Sture Lagerwall. Och Charlie Almlöf utvecklar all sin kända demoni som trollkarlen."

NDA (Ive): "Filmen är ett hopkok på gamla mer eller mindre pålitliga fars- och revyingredienser, som stuvats om efter alla konstens regler, och följden har blivit att själva kompositionen ger ett synnerligen löst intryck. Erkännas skall att man lyckats plocka med en hel del saker i den mera skojfriska stilen, men Rodin har inte varit kapabel att låta dessa komma till sin rätt. Inte heller har han sett till att speltakten blivit den rätta. Det hela går alldeles för långsamt, och först mot slutet -- bl. a. slagsmålsscenerna -- kunde man notera, att det var litet fart och fläkt över filmen. Men det var så dags då!"

StT (Movie): "Filmen är en underligt blandad kompott av fars, revy, gamla vitsar -- vi fick t. o. m. höra den om elefanten som inte kunde klia loppan -- samt valda bitar ur det outtömliga samlingsverket 'Svenskt Skämtlynne'. Mycket är kanske avsett att gissla tidens svagheter, men i så fall har serveringen skötts på galet sätt. Anspelningarna träffa långt ifrån prick.

Det vore fel att säga, att Alla tiders Karlsson alldeles saknade humor. Det fanns roliga glimtar, dock för få för att skapa en skojfrisk film. Helhetsintrycket är rörigt. Först mot slutet trissas farten upp, slagsmålsscenerna hade onekligen många dråpliga poänger och sista avsnittet med Sigurd Wallén som charmörsångare spelade mot en dekorativ fotografisk skuggbakgrund."

Kommentar Svensk filmografi

Filmen skrevs för Thor Modéen av Erik Zetterström (Kar de Mumma), men SF hade honom på kontrakt och vägrade lämna ut Modéen. Det var Stellan Claësson personligen som inte ville låna ut sitt komiska ankare. I stället engagerades Sigurd Wallén.

Gösta Rodin (intervju 11.9.1975): "Vi kom med en bred komedi efter förlusterna på den allvarliga Janssons frestelse (1936/3). Det var en massa sång i filmen och som sångröst åt Sture Lagerwall dubbade vi in Staffan Broms som lät som Sture skulle låtit om han kunnat sjunga."

Fotnot: Svenska Filmsamfundets årsbok 1937-38 uppger på sid 134 och 151 att Guido Valentin medverkat med filmens manus. Tage Holmberg, legendarisk svensk filmklippare, har själv uppgett att han skulle varit filmklippare på denna film.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se