Lyckliga Vestköping (1937)

Media (19 st)

Originaltitel	Lyckliga Vestköping
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ragnar Arvedson
Manus	Börje Larsson Ragnar Arvedson
Förlaga	Man braucht kein Geld! (Pjäs) Man braucht kein Geld! (Film)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Irefilm
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1937-08-20

Medverkande

Isa Quensel
Anne-Marie Brandt, sekreterare

Einar Axelsson
Lennart Rosén, ingenjör

Nils Wahlbom
farbror Justus Napoleon Rosén

Tollie Zellman
Vivi Rosén, Lennarts mor

Olav Riégo
Theodor Rosén, grosshandlare, Lennarts far

John W. Brunius
Robert Skotte, direktör för Vestköpings Industribank

Visa fler

Handling

Ett anslag på Vestköpings industribank meddelar att banken är stängd eftersom gruvdriften i är nedlagd i samhället. Inne i direktionsrummet håller bankdirektören ett tal för sig själv...

Visa hela handlingen

Press

DN (C B-n): "Lyckliga Vestköping (premiärbiograf: Olympia) är en svensk filmsmåstad, mera menlös än smaklös, men det tar en god stund innan man hinner smälta menlösheten -- man...

Visa all press

Ett anslag på Vestköpings industribank meddelar att banken är stängd eftersom gruvdriften i är nedlagd i samhället. Inne i direktionsrummet håller bankdirektören ett tal för sig själv om den illojala konkurrensen från sparbanken.

Grosshandlarfamiljen Rosén har skulder i banken genom att de investerat i gruvaktier. Nu har de ytterligare bekymmer eftersom spannmålsmarknaden ligger nere. När banken ringer och pressar på, säger man att Justus Rosén, grosshandlarens farbror, väntas hem från USA. Man konstaterar ironiskt att "rika farbror från USA", det förekommer bara i lustspel men det här är en tragedi. Roséns son Lennart undrar också om farbror Justus verkligen har så mycket pengar som uppgetts. Själv har han blivit arbetslös när gruvan blev nedlagd och konstaterar att han inte är ensam om detta. Hela staden ligger nere. Den nervöse bankdirektören ser för sitt inre bilden av fängelsegaller.

Rosén får telegram från farbrodern och kommer till banken med det. Bankdirektören blir kärvänlig och bjuder på cigarr. Rosén vill nu låna mer pengar och hänvisar till att de har ett gemensamt intresse. Direktören ber sin sekreterare Ann-Marie, som har sina pengar på sparbanken, om ett lån på 500 kr, som han i sin tur kan låna ut till Rosén.

Ann-Marie har skickats till Vestköpings station för att möta den väntade farbror Justus. En person ser respektabel ut men visar sig vara en godsägare Thrane. Samtidigt smyger sig en slokörad figur av tåget. Ann-Marie återvänder hem i oförrättat ärende och undrar om denne Justus verkligen existerar. Då står denne i dörren och möts med glädje och blommor. Justus undrar nu när Lennart skall gifta sig med Ann-Marie, och de låtsas därför vara fästfolk.

När man kommer in på Justus pengar säger han att om man har en släkt som hans så betyder det inget att vara fattig. Då går den pinsamma sanningen upp för alla att han i själva verket är utfattig. Allt han har är ett tiodollarsmynt av guld. Fru Rosén faller i gråt.

Bankdirektören kommer iklädd hög hatt och ber att få titta på miljonären. Han säger att det syns på långt håll att han är det men får så reda på sanningen. Han säger då att huvudsaken är att folk tror att han är förmögen. Folk skall känna "doften" av pengar. För att hålla sin chef på gott humör meddelar Ann-Marie att man beslutat att återuppta gruvdriften, till vilket den vid det här laget lätt berusade Justus samtycker. Ann-Marie beslutar också att fortsätta sin låtsasförlovning med Lennart.

Ann-Marie installerar Justus på hotellet försedd med nio resväskor och ser till att han får en fyrarumssvit. Hon instruerar honom att ge tiodollarsmyntet i dricks och hon beställer telefonsamtal till New York. På så sätt invaggas hela Vestköping i tron att där bor en betydande man.

Piccolon som fått tiodollarsmyntet växlar in det i banken vilket genast medför att en bankkund erbjuds ett högre inteckningsbelopp. Tidningsrubriker förkunnar att en hemvändande Amerikamiljonär slår sig ner i Vestköping. Folk köper gruvaktier och många kommer för att träffa "miljonären" för att göra affärer. Justus säger han har inga pengar till det men då säger man att han skämtar. Ann- Marie ligger i för att hålla det hela igång. När Justus visar sig ute på stan, behandlas han med största respekt. Författaren Gånge skriver en hyllningsbok.

Alla i staden tar ut sina pengar från sparbanken och sätter in dem i Industribanken i stället. Man ser köer med förhoppningsfulla aktieköpare. Justus blir hedersordförande i det nya gruvbolaget och stadsfullmäktige anslår pengar till gruvföretaget. Bildmontage visar hur hjulen nu börjar snurra i Vestköping. Justus får mer och mer auran av en upptagen, svåråtkomlig miljonär. Lennart är intresserad att göra allvar av sitt förhållande med Ann-Marie och undrar när de skall ta ut lysning, men hon tycker att man skall fortsätta att spela komedi.

Emellertid hotar nu hela bubblan att spricka, gruvan verkar tom på malm. Justus beger sig i väg för att fly samhället. Man ser honom passera ett bokhandelsfönster fyllt av Gånges bok. På stationen smyger han för att inte bli sedd och frågar när nästa tåg till Stockholm går. I väntsalen blir han sittande bredvid två diskuterande män. Den ene, en agitatorstyp, talar om att krossa kapitalismen, men den andre säger sig vara trött på klasskampen och förklarar sig vara tacksam för att Justus Rosén ordnat så att han fått jobb.

Justus ångrar sig då och återvänder till hotellet, där Ann-Marie återfinner honom till sin stora lättnad. Det har kommit krav via UD från ett amerikanskt sjukhus på en obetald sjukhusräkning, vilket hotar att avslöja bluffen, men Ann-Marie avvärjer också detta.

Lennart meddelar att 300 nu fått arbete. Han har verkligen hittat en malmåder men säger att det inte får komma ut. Det måste vara en självklarhet att malmen alltid funnits.

Ann-Marie tar emot en delegation som erbjuder sig att ställa upp en staty över stadens store välgörare. Strax före avtäckandet får borgmästaren emellertid reda på det rätta förhållandet och talar om skandal. Men Ann-Marie förklarar att vad som hänt är att detta medfört att staden blomstrar och att det inte råder någon arbetslöshet. Lennart berättar nu också om malmen, vilket gör alla förskräckta. Ann-Marie medger att man spelat ett högt spel men ingen karl har ju vågat ta ansvaret och nu måste vi hålla ihop.

Dessa besked gör borgmästaren vänligt stämd igen. Han avtäcker statyn och håller ett tal till "Lyckliga Vestköping", där han hugfäster minnet av Justus Roséns framsynthet och mannagärning. Samtidigt har Ann-Maries och Lennarts tidigare påhittade kärlek blivit verklighet.

Pressreaktion Svensk filmografi

DN (C B-n): "Lyckliga Vestköping (premiärbiograf: Olympia) är en svensk filmsmåstad, mera menlös än smaklös, men det tar en god stund innan man hinner smälta menlösheten -- man befinner sig nämligen hela tiden i denna hopplösa svenska farsatmosfär som inte är verklighet och inte karikatyr på verklighet, utan rätt och slätt karikatyr på en verklighet som inte finns. Vestköping har inte ett dugg med svensk småstad att göra, och regin har inte ett ögonblick gjort någon ansträngning att ta vara på vad svensk provinsiell miljö kan rymma av pittoresk vänlighet och intagande idyll. Bankväsendet i stan ska vi häller inte tala om -- det är organiserat som om aldrig någon bankinspektion existerat i landet -- och inte bättre blir det när man ger sig utanför stans hank och stör: något mindre muntert än de bägge muntrationerna uppe på utrikesdepartementet i Stockholm torde man få leta efter.

Men filmen tar upp sig efter hand, och när man väl blivit immun mot själva banaliteten i småstadsskämtet skall man uppskatta ett visst gott humör -- det goda humör först och främst som Isa Quensel alltid spritt omkring sig, glittrande och pepprigt på en och samma gång, krutfriskt stimulerande, så att man då och då glömmer enfalden i scener där hon uppträder som gäst."

SocD (Chat): "Så tror alltså herrar filmproducenter att man gör slut på arbetslöshet och bygger upp idealsamhället!

Svensk films lättsinniga handskande med realiteter gör sig obehagligare påmint i ett sådant här fall, än om det gäller en grosshandlares möbler eller en kontorsflickas klänningar. Den arbetare i filmen, som inte är nöjd med de nya idealförhållandena, är nog också typisk för filmproducenternas uppfattning om kommunister och sossar. Men typisk för den svenska arbetaren är han inte, mannen som gormar 'Bort med kapitalisterna!', alltid har orden klasshat och klasskamp på tungan och hellre lever på understöd än jobbar.

Lämnar man innehåll och sens moral åsido, ger filmen filmatiskt sett litet utbyte. Miljön är enahanda, handlingen flyter lugnt och stillsamt och man bygger effekterna på replik, aldrig på bild. Filmen har sin förtjänst i en viss småtrevlig aura och i tonen, som är så städad som en liten gosse på väg till söndagsskolan. Det senare förefaller synnerligen sympatiskt jämfört med de svador och klumpigheter man fick genomlida i en annan svensk film nyligen. Men berättelsen blir lite vag och bleklagd, trots Isa Quensels försök att med sitt gnistrande temperament sätta fart i spelet. Tollie Zellman är Tollie Zellman, men som sådan ovanligt behärskad och dämpad, vilket klär henne. Lufsige, långsamme, knappsamlande miljonären mot sin vilja, Nils Wahlbom, anger så att säga takten i hela filmen. En takt som passar honom alldeles förträffligt, men som blir litet prövande om den får prägla en hel film."

StT (R H-d): "Det finns säkert okritiskt folk, som slukar det lyckliga Vestköping med hull och hår, och tycker den är rolig -- det hördes på premiärapplåden -- men jag hör inte till dem. Jag tycker filmen är förfärlig. Det hela rör sig om bedrägeri och ekonomisk svindel, och även om svindeln lyckas och Vestköping kommer på fötter genom svindeln, så är svindel likafullt svindel, och ingenting att glorifiera.

Detta rent omoraliska, slappt osympatiska innehåll är ej enda felet. Skådespelarna agera stundtals så falskt och krystat att man får tandvärk. Varför skall Nils Wahlbom alltid behöva tassa omkring och se ut som en onykter kriminaldåre? Det är visserligen ett tuppfjät från snille till vanvett, men därför behöver väl inte en begåvad skådespelare jämt verka lidande av hjärnuppmjukning.

Naturligtvis har filmen också ljuspunkter. Wahlbom har åtminstone en briljant replik. Den är kort och talande och lyder: Var så god!"

Kommentar Svensk filmografi

Filmen inspelades under titeln Odygdens belöning för att markera tioårsjubileet för AB Industri- & Reklamfilm (Irefilm). AB Svea Film hann dock före med sin Odygdens belöning, som fick premiär tre veckor före denna film. Därför nödvändiggjordes titelbytet.

Vissa källor anger att Arthur Spjuth skulle varit filmens arkitekt.

Filmen var en rutinprodukt av herrar Ragnar Arvedson och Börje Larsson som hade samarbetat om manus för Irefilm 1936-37 då de tillsammans skapade ett halvdussin flyhänta komedier åt detta bolag. I detta team ingick dessutom ofta Tancred Ibsen och den ständigt verksamme Torsten Lundqvist.

Filmens manuskript uppges bygga på en "utländsk idé", det har talats om en tysk originalfilm, men någon bekräftelse härpå har inte stått att få.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se