Blådårar (1998)

Media (1 st)

Filmen skildrar under säsongen 1997 fotbollslaget Malmö FF, spelarna på och utanför planen och inte minst de hängivna supportrarnas liv i lagets med- och motgång, de senare representerade av den 27-årige Lasse Nilsson och hans flickvän Maria. Spelarlegendarer som Egon Jönsson och Bosse Larsson kommer till tals liksom ordföranden Hans Cavalli-Björkman. Det berättas också hur Anders Andersson, en av klubbens stora talanger, säljs till Blackburn.

Med titeln Blådårar, syftande på Malmö FF:s ljusblå matchtröjor, avses de mest entusiastiska fansen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen ansågs på ett ytligt plan både underhållande och intressant. Flera bedömare var dock överens om att filmens upphovsmän i olika avseenden hade kunnat göra mer av ämnet, till exempel genom att företa en mera djupborrande studie som därmed hade gett filmen större allmängiltighet.

Olle Svenning, AB: "Filmens poesi finns samlad i gamle Egon Jönssons indianansikte. Egon, Todde, har fotbollens alla årsringar avtryckta i sitt uttrycksfulla ansikte, från SM-guldet 1944, över OS-guld 1948, VM-brons 1950 till årets allsvenska kris. I filmen lyssnar han på radioutsändning från Stora Valla, MFF:s sista chans att säkra guldet 1997. När radiorösten försiktigt berättar att Degerfors tagit ledningen, skälver den trötte gamle högerytterns kropp av sorg. Han säger inget om resultatet, blickar bara ut genom sitt Lorensborgs-fönster, några kilometer från Havet: 'I dag är det så jävla dimmigt att man inte kan se till Danmark.' Sedan blir det tyst.

Blådårar är en estetisk film, bara uppbruten av Wilmer X malmöitiskt självmedvetna musik och vår kollektiva sentimentalitet. (-)

Kanske, om jag ska vara en aning småaktig, är berättarstrukturen väl konventionell: de gamla hjältarna, den manligt kärve bossen Cavalli, Bosse Larsson, den störste som får säga de anspråkslösa saker han alltid sagt och alltid menat: 'Jag har aldrig sett mig som stjärna.'

Dagens, eller rättare sagt 1997 års lag, får aldrig kontur, centrum och personlighet. De suddas ut av historien och supportrarna, blådårarna.

'Vafan, jag skruvar ner förväntningarna år efter år, men det är lika jävla tungt ändå', säger den underbare supportern Lasse.

Just den repliken fångar själva MFF- och Malmödramat. Den långsamma tillbakagången, rädslan för framtiden och sorgen över det förlorade ärorika förflutna."

Jan Aghed, SDS: "Som studie av ett fotbollsfans än extatiska, än smärtsamma - och för en neutral betraktare absurda - lidelse är Blådårar både intressant, underhållande och sympatisk. Det senare desto mer som fanatismen, i motsats till bara alltför uppenbara paralleller i Stockholm eller Birmingham, inte tenderar att bli hotfull eller våldsbenägen.

Men skildringen har en svaghet: den är också ytlig. Filmen skulle ha vunnit på något försök att belysa fixeringens eller 'neurosens' uppkomst, ge någon förklaring till den spektakulära helfnatt som bemäktigar sig Lasse och hans polare varje gång laget spelar. Är den medfödd eller resultatet av en mystisk sjukdom? Här får vi inga ledtrådar.

I förbifarten berörs flera fascinerande motiv som aldrig hinner utvecklas, beroende på bröderna Gerttens vinkling och alla matcherna som denna tragglar igenom, även efter det att filmen uttömmande illustrerat sitt syfte och tema. Motiv som just genom sin parentetiska behandling efterlämnar en känsla av frustrering och tomrum hos åskådaren (-)."

Bertil Palmqvist, AN: "[Filmen] stannar i ytligheter, förutsägbara (malmöitiska] attityder, flera gånger upprepade men aldrig analyserade försäkringar att kärleken till MFF kanske kan gå över gränsen till det mentalt sunda men att det inte finns någon bot för det.

Och om filmen snuddar vid något som skulle kunna gå bakom den högljudda ytan, så släpper den snabbt den möjligheten, som om den skulle brännas. (-)

[Filmens upphovsmän] var nämligen så upptagna av att skildra hur det skulle gå för laget den säsong som det handlar om. (-)

Tekniskt är filmen taffligt gjord. Det värsta är att jag tror att taffligheten är medveten. Det verkar vara von Trier-komplexet som spökar, dvs den filmestetik som menar sig kunna utvinna uttryck och effekter ur 'dåliga' bilder, teknisk ofullgångenhet, trots (eller kanske i protest mot?) att tekniken numera är så högt uppdriven. En skakig handkamera kan då framstå som riktigt 'chick'. Det värsta är att det också kan bli en talanglöshetens tillflykt."

Per Nylander, Nöjesguiden: "Åskådare och spelare grinar illa när resultaten går laget emot och jublar när det går bra, men några svar på varför Malmö FF är så viktigt för supportrarna får vi inte. Tvärtom framstår det som än mer obegripligt för oss icke invigda hur ett fotbollslag kan frambringa såväl löften om giftermål som sömnsvårigheter. Matchintensiteten på såväl läktare som fotbollsplanen har visserligen fångats på ett sätt som slår ett inslag i Sportnytt, men det räcker inte för att fylla ut drygt 80 minuter, och i slutändan framstår Blådårar mest som ett ambitiöst kollage för redan frälsta."

Mats Johnson, GP: "Men mest handlar Blådårar om fullblodssupportern Lasse Nilsson och dennes milt överseende flickvän Maria. Trots nästan kronisk frustration följer Nilsson sitt lag i vått och torrt och i den rörande skildringen av Lasse och Marias vardag lyckas filmen fånga lite av fotbollens själ. Så mycket högre betyg kan en fotbollsdokumentär inte få."

Kommentar Svensk filmografi

I en intervju i Nöjesguiden (nr 12/1998) betecknas filmens upphovsmän, bröderna Fredrik och Magnus Gertten och Stefan Berg, som passionerade dårar. "De har frusit sig igenom åtskilliga timmar i det blåshål som kallas Malmö stadion, under arbetet med dokumentären Blådårar. Det är en film om kärleken till ett fotbollslag [Malmö FF].

Under en säsong har de tre följt och dokumenterat laget i Malmöbornas hjärtan. Vi får se spelarna privat, under match och i kontraktsförhandlingar. Men det är i ännu högre utsträckning en film om supportrarna. Det handlar om glädjen och våndan i passionen. (-)

Hur kommer man på att göra en film om ett ämne som rimligtvis har ett så lokalt begränsat intresse?

- Magnus och jag har följt dramat från ståplats sedan vi var små. När man sedan jobbar med tv och film har frestelsen att fånga den känslan blivit svår att stå emot. Filmarbetet har blivit ett upptäcktsresande, berättar Fredrik Gertten.

Att filmen berör ett ämne som ligger många Malmöbor varmt om hjärtat råder det inget tvivel om. Många har haft synpunkter under resans gång.

- Det har vi inte tagit hänsyn till, fastslår Fredrik. Det här är vår film och vi söker ingen rättvisa. Detta är ingen historisk kavalkad utan vi har gjort en film med mycket musik och mycket magkänsla. Vi gillar ju både film, fotboll och Malmö. Mycket av det vi brinner för förenas i detta projekt."

Magnus Gertten har varit producent och redaktör vid Sveriges Radio, bl a för Studio Ett och Kanalen. Han har dessutom producerat filmer som En ängels moral (1994) och, tillsammans med Stefan Berg och Fredrik Gertten, En kniv i vårt hjärta (1995). Fredrik Gertten har varit verksam som producent och redaktör vid Sveriges Television: bl a var han programledare i dokumentärserien På drift med Karl XII (1992) och gjorde 1994 med Lars Westman Malmö-Montevideo, min plats i världen. Stefan Berg var länge knuten till produktionsbolaget Apollon i Lund, där han arbetade med musikvideor. Han har också varit producent och formgivare för kulturprogrammet Beckerell i Z-TV.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se