Med dej i mina armar (1940)

Media (83 st)

Originaltitel	Med dej i mina armar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Hasse Ekman
Producent	Lorens Marmstedt
Manus	Hasse Ekman
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Terrafilms Produktions AB
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1940-11-09

Medverkande

Edvin Adolphson
Krister Dahl, direktör

Karin Ekelund
Barbro Brandt, Kristers f.d. fru, operasångerska

Thor Modéen
Vårby, Kristers betjänt

Stig Järrel
amanuens Felix Tallgren

Katie Rolfsen
Hilda, Barbros hembiträde

Marianne Aminoff
Britt Lambert, en av Kristers dambekanta

Visa fler

Om filmen

Societetslejon med champagnebaksmälla får golfboll i huvudet och börjar uppvakta operasångerska han inte minns att han varit gift med. Kritikerna jämförde förtjust den...

Visa hela texten

Handling

Direktör Krister Dahl, framstående fruntimmerskarl, får en dag en golfboll i huvudet och tappar minnet totalt. Han får dessutom fel kavaj i klubbhuset och upptäcker att han är...

Visa hela handlingen

Press

Filmen fick ett övervägande gott mottagande av Stockholms recensenter. Axon i NDA: "Den är en kombination av elegant komedi och respektlöst spex, regisserad och spelad med ett ungdomligt,...

Visa all press

Societetslejon med champagnebaksmälla får golfboll i huvudet och börjar uppvakta operasångerska han inte minns att han varit gift med. Kritikerna jämförde förtjust den regidebuterande Hasse Ekman med Hollywoods screwball-regissörer.

"Vi måste stiga opp nu! Vi ska spela golf! Vi måste opp! Snälla lilla direktörn!" Thor Modéen, Edvin Adolphson betjänt, försöker väcka honom. Men under täcket ligger hans arbetsgivares nya kamrat, droskchauffören som körde honom hem och hjälpte till att göra slut på champagnen. Direktören själv ligger nedbäddad i badkaret med duschmunstycket tryckt mot örat.

Så ringer "Kristers egen lilla mopsespops" i en riktig telefon och direktören frågar sin betjänt vem i himmelens namn människan är. Mopsepopsen har skrivit "Ring i morgon. Britt" på smokingskjortan Modéen plockat upp från golvet.

På golfbanan får Adolphson en boll i huvudet och förlorar minnet. Hans caddy, en grabb med snedlugg och rutig slipover, råkar ge honom någon annans kavaj. I fickorna hittar de ledtrådar: han har ett slakteribolag, han har övergivit sin fru och sina fem barn och han ska på lunch hos direktör Löfberg på söndag.

– Men det är ju idag, vetja!

– Nej, det gör jag inte… det går inte.

– Men det är ju förbaskat lattjo! Att vara alldeles nyfödd och gå omkring och bara bluffa och bluffa! Snacka lite om korvar och skinkor bara, så ordnar det sig väl alltid!

Det finns ett ögonblick i den scenen där den som lyssnar uppmärksamt hajar till. Edvin Adolphsons replik "Nej, det gör jag inte… det går inte" är över på en sekund, men han säger den på ett sätt som är förbluffande. Mitt i en crazyfars där alla är hysteriskt uppskruvade, är han plötsligt lika avspänd och låter lika naturlig som om kameran fångat honom mellan två tagningar. Det är en liten oviktig replik, men den visar hur säkra han och Hasse Ekman är på det de gör.

Med Ekman som regissör blir Adolpson en svensk Cary Grant. Stilig, spirituell och förvirrad glider han genom filmen utan att något av allt det tramsiga häftar vid honom. Ekman hade 1935 tillbringat ett halvår i Hollywood, och kritikerna jämförde hans screwball-film med de amerikanska.

Regissören, som var son till superstjärnan Gösta Ekman, var väl hemmastadd i de mondäna miljöer han skildrade i sina milt satiriska sedekomedier. Han bekräftade ryktet att han skrev det mesta av Kungliga patrasket vid en sex timmar lång sittning i Cecils bar.

Överklassvanorna blev snart välbekanta för publiken också. "Vi har inte tid. Vi blir intervjuade" säger påklädaren i Kungliga patrasket från 1945 och drar igen dörren till stjärnans loge. "Är det ingen uppe?" ropar den store skådespelaren i en scen där han stormar in genom ytterdörren klockan fyra på morgonen. I Jazzgossen från 1958 håller en sorglös dandy fester där gästerna häller champagne i guldfiskskålen för att det är så roligt att se fiskarna bli berusade. I Med dej i mina armar blir överklasshjälten du och bror med en droskchaufför; i Jazzgossen är det en korvgubbe.

"Det krävs lika stor talang för att spela komedi som för att spela stor dramatik", säger Hasse Ekmans rollfigur i Kungliga patrasket. Det visste den oerhört produktive skådespelaren, manusförfattaren och regissören. Han skulle göra fyrtio filmer, av så skilda slag som Med dej i mina armar och Flicka och hyacinter.

Edvin Adolphson och Karin Ekelund blev ett av fyrtiotalets stora kärlekspar på bio.  I en gallupundersökning 1942 hamnade Adolphson bland Sveriges fyra mest populära skådespelare. Den kvinnliga publiken satte honom på första plats.

Om Med dej i mina armar skrev Larz i Stockholms-Tidningen: "Att Sverige på sista tiden börjat producera allt elegantare lustspel à la Hollywood visste vi. Men så charmfullt snurriga lustspel, det vågade vi inte hoppas. […] Den unge P. G. Woodhouse-experten och moderne filmförståsigpåaren Hasse Ekman har fått pigga impulser från crazyfilmerna. Men den lekfulla, kontinentalt smidiga och eleganta tonen i hans debutfilm […] har nog djupare rötter än så. Det är en anglo-amerikanskt betonad farsstil, som vi hittills bara sett i lyckliga stjärnskott på scenen. […] Hasse Ekman har […] förnyat det svenska filmlustspelet. […]"

Nina Widerberg 2019

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Direktör Krister Dahl, framstående fruntimmerskarl, får en dag en golfboll i huvudet och tappar minnet totalt. Han får dessutom fel kavaj i klubbhuset och upptäcker att han är slakteridirektör K O Svensson och bjuden på lunch samma dag hos någon han inte känner.

Där träffar han dels fru Svensson, som han blir beskylld för att ha övergivit med deras fem minderåriga barn, dels sin f d hustru, numera operasångerskan Barbro Brandt, som han inte alls känner igen. Hon förvånar sig verkligen över hans uppträdande för han sätter genast igång och börjar flirta vilt med henne och bjuder henne genast på middag.

Genom en ny tillfällighet hamnar han på kvällen i sin verkliga bostad och inte i K O Svenssons. Med hjälp av sin betjänt försöker han erinra sig så mycket som möjligt, men när han hittar Barbros foto i en låda, kan betjänten inte ge några upplysningar. När denne tillträdde sin plats, var Krister och hon redan skilda och hennes foto undanstoppat. Nu ställer han ånyo hennes porträtt på skrivbordet.

Eftersom Krister har glömt allt som tidigare hänt, tillämpar han nya och okonventionella metoder i den importfirma, som han är chef för. Han fortsätter även sin intensiva uppvaktning av Barbro och blir därvid invecklad i en rad nya förväxlingar och förvecklingar.

När det börjar klara upp sig efter ett telefonsamtal med Barbro, rusar han hux flux iväg till henne. Ingen taxi finns, så han springer i väg på gatan.

Då får han plötsligt en nedfallen blomkruka i huvudet -- och plötsligt är minnet tillbaka. Men samtidigt har han glömt allt som hänt under de sista dygnens minnesförlust! Så han går lugnt tillbaka till sitt kontor. Då ringer telefonen. Det är Barbro. Krister frågar litet förargad varför han inte hört av henne på över två år. Då slänger hon på luren.

Men så klarnar trots allt minnet av de sista dagarnas upplevelser. På nytt skyndar han iväg till Barbro -- och nu med lyckligt slut.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick ett övervägande gott mottagande av Stockholms recensenter. Axon i NDA: "Den är en kombination av elegant komedi och respektlöst spex, regisserad och spelad med ett ungdomligt, frejdigt humör, som oemotståndligt rycker publiken med sig. Manuskriptet skall vi inte tala om, ty det tål ingen närmare granskning, men filmen är fylld med skojiga sketch-scener, lustiga gags och skälmska infall. Den är en crazyfilm, en sådan som ungdomen av det manliga könet kallar 'pippi i kvadrat' medan flickorna säger 'oh, så vansinnigt rolig'. Den är också 'vansinnigt flott' samt har en elegant stil, som både regissören, Hasse Ekman, och skådespelarna lyckats hålla ända till slutsmekningen."

I StT var Larz lika full av beröm: "Man tar sig faktiskt för pannan och undrar: förlåt, är detta Hollywood eller gamla Novilla? Att Sverige på sista tiden börjat producera allt elegantare lustspel à la Holly!wood visste vi. Men så charmfullt snurriga lustspel, det vågade vi inte hoppas. Och till på köpet av en debuterande regissör! (-)

Den unge P. G. Woodhouse-experten och moderne filmförståsigpåaren Hasse Ekman har fått pigga impulser från crazyfilmerna. Men den lekfulla, kontinentalt smidiga och eleganta tonen i hans debutfilm -- osvensk såtillvida att den är kemiskt osentimental -- har nog djupare rötter än så. Det är en anglo-amerikanskt betonad farsstil, som vi hittills bara sett i lyckliga stjärnskott på scenen. Det fanns som bekant en herre vid namn Gösta Ekman -- en av de få som behärskade den stilarten. (-) Hasse Ekman har med sin första film förnyat det svenska filmlustspelet: med ett elegant grepp fullföljt en ny stil som andra hittills bara gjort ansatser till. Hasse är en svensk motsvarighet till Hollywoods Garson Kanin, som lekfullt skuttade in i produktionen i tonåren -- jämsides med de fullfjädrade farsfarsbröderna!"

O R-t är däremot mera kritisk i DN. Han kallar filmen ett "obetydligt lustspel" och skriver att även om den unge Hasse Ekman "har talang och fantasi", så kräver ett ämne som detta "en virtuositet som det vore orimligt att begära av en debutant, hur förnämligt påbrå han än har. Denna lilla historia (-) hade behövt berättas med ett betydligt större raffinemang och i ett betydligt rappare tempo. Om det nu varit nödvändigt att berätta den, ty de flesta människor man här presenteras för äro representanter för en -- förlåt uttrycket -- stockholmsk halvvärld, som måhända finns, men som det absolut inte är någon anledning att flagga med inför offentligheten i den s k strama livsföringen år 1940."

Men O R-t anar att svensk film här har fått en ny regissör: "Hasse Ekman är välkommen tillbaka som regissör: att han har stora förutsättningar för yrket skall villigt erkännas. Han är fyndig, och han har tydligen haft utmärkt handlag med de skådespelare han arbetat med; han har bildsinne och han har ett frejdigt ungt humör, som svensk film tyvärr eljest inte lider något överflöd på."

De bägge huvudrollsinnehavarna, Edvin Adolphson och Karin Ekelund, får mycket beröm, liksom Thor Modéen i en liten, för honom högst ovanlig roll som brittiskt korrekt och avmätt tillknäppt butler.

Axon i NDA: "Filmen har en överraskning att bjuda på, nämligen ett nytt svenskt lustspelspar. Vem anade att Karin Ekelund och Edvin Adolphson kunde vara så strålande roliga ihop. Att inleda säsongen med att tillsammans skörda ära och berömmelse i en tragedi som Ett brott och avrunda den med att etablera sig som farsduo av skojfriskaste slag är meriter, som bli svårt att överträffa. Finns det något vackrare än Karin Ekelund i svensk film just nu? En svensk Carole Lombard medan denna skådespelerska ännu var komedienne! Hon, d v s fru Ekelund, och Edvin Adolphson visade sig icke endast ha det rätta gaskhumöret utan spelade även med den lediga elegans, som är speciellt välgörande i filmer av denna art. Adolphson har spelat fars förr, på scenen, men här överträffade han sig själv som farsaktör. Han var fräck, nonchalant och raljant för att inte tala om, att han såg ut som en pojke i färd med rackartyg. Damerna hålla kanske med om, att han är en tjusig karl, Adolphson. Tillsammans utgöra Ekelund-Adolphson ett par med stil och vi torde få se dem många fler gånger. Både i allvarligare och mer uppsluppna sammanhang. Filmen uppenbarar även en annan överraskning. Den presenterar en 'engelsk' hovmästare som inte heter Eric Abrahamsson. Här heter han Thor Modéen och han visade sig vara en perfekt Mr Jeeves. Korrekt och måttfull. Var det någon som trodde det förut?"

Kommentar Svensk filmografi

Hasse Ekman hade tidigare medverkat i flera filmmanuskript, varav det första för Blixt och dunder (1938/9), som byggde just på ett underlag av den engelske humoristen P G Wodehouse, vid denna tid mycket läst i Sverige.

Han hade dessutom varit regiassistent vid olika inspelningar, bl a åt Gustaf Molander för Emilie Högqvist (1939/29). Med dej i mina armar var hans regidebut.

Karin Ekelund spelar i filmen en operasångerska. Rösten har hon lånat av operasångerskan Ruth Moberg.

Filmen spelades in under senare hälften av juli och under augusti 1940.

Vid premiären skapades ett extra intresse kring föreställningen genom att som förspel visades En dag med kungen, en kortfilm som Bengt Janzon regisserat och där Lennart Bernadotte medverkade som en mycket personlig speaker. Kortfilmen fick på alla håll mycket beröm, och O R-t ägnade den i sin recension betydligt större utrymme än Med dej i mina armar.

Ett avsnitt ur Med dej i mina armar ingick i kavalkadfilmen Dårskapens hus (1951), som innehöll utdrag ur 17 Hasse Ekman-filmer från 1940-talet.

Ett avsnitt ingick även i Terrafilms interna jubileumsfilm Fram för lilla Terra, när bolaget 1948 fyllde tio år.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se