I lapplandsbjörnens rike (1940)

Media (40 st)

Stig Wesslén täcker kameragömslen med tre lager mossa för att motorljudet inte ska skrämma bort djuren, och tar de första rörliga bilderna av den svenska björnen i full frihet. Kritikerna lyfte dokumentären om de lappländska djuren till skyarna.

"En farofylld tid ligga redan bakom oss, ovisshetens dimslöjor hölja ännu framtiden. I tusende år har svenska män och kvinnor slagit vakt om vår urgamla frihet, om rikets gränser, om hem och jord, om allt det vi kallar vårt. Mycket av det vi vilja försvara mot främmande inkräktare, känner många dock inte helt." Den här filmen är från 1940, och en tanke är att se inledningen och avslutningen utan ljud.

"Kamerajakt" kallade Stig Wesslén sitt filmande, och här smyger man på orrar och fjällrävar och älgar och björnar och rovfåglar. Och snubblar över rasande lämlar som fräser åt kameran "på sin ödesbestämda vandring mot döden".

Det tog sex år att göra I Lapplandsbjörnens rike, som vid sidan av "djurupptagningarna" visar hur expeditionen arbetat. Kameran göms i en koja som täcks med tre lager mossa för att motorn inte ska skrämma djuren, och innan man lämnar kullen så att djuren ska hinna vänja sig vid den, monterar man en blindlins i öppningen där linsen sedan ska sitta.  

Filmarna är aldrig i samma bild som sina objekt. Det var grundläggande för Wesslén att djuren var helt ostörda. Och hans tillvägagångssätt fungerade; det här var första gången någon lyckades filma fjällräven och den svenska björnen i full frihet.

Björnar i all ära – det är i fågelbona det verkligt dramatiska äger rum. "Tarmarna slänga och dänga… Medan de slukas vinkar grodans ben farväl till den värld de lämnar." Man kanske ska ha ljudet på i alla fall.

I ett avsnitt identifierar sig filmarna med en försmådd orre. "Vägledda av bruset från gårnattens brunstheta kämpalekar har vi letat oss fram till orrarnas öppna rännarbana, där de färgprunkande tupparna i vårnattens trolska dunkel samlas till torneringar i den gamla goda stilen." Men någon höna blir det inte.  "Han tycks inte få så mycket för sitt besvär. Det är likt fruntimmer. Det är som en logdans hemma. Se nu hur hon bär sig åt. Man får allt ha en ängels tålamod för att stå ut med en sådan fru. Nej, det gick inte för honom den gången heller."

Forskaren, författaren, filmaren och debattören Stig Wesslén fick internationell uppmärksamhet för Ardnas - Nordfjällens konung  redan 1932. I Från vinterviste till sommarfjäll och spelfilmen Sampo Lappelill skildrar han samernas liv. 1950 påbörjade han färgfilmen Den levande skogen, om hela Sveriges djur och natur. Den tog sexton år att göra och blev Wessléns sista långfilm.

I boken "På Lapplandsfjällen bland björnar" berättar Wesslén om inspelningen av I Lapplandsbjörnens rike. Boken innehåller ett stort antal bilder ur filmen, förstorade från filmremsan. Till inspelningen hade Wesslén skaffat ett mycket avancerat teleobjektiv och själv konstruerat den utrustning man behövde för att kunna använda det.

Musiken komponerades och spelades in av Stig Wessléns far, musikdirektör Rudolf Wesslén, och byggde delvis på äldre samiska jojkar.

Filmen fick översvallande lovord för sina natur- och djurbilder:
"fotografiskt mästerliga bilder" och "grandiosa naturscenerier" skrev Jerome i Dagens Nyheter, "en av de intressantaste naturfilmer som gått över svenska biodukar", "en prestation värd de högsta lovord" och en "egenartad, fängslande och ställvis obeskrivligt vacker film"  skrev Roderick i Svenska Dagbladet.  "Ett dokumentärt svenskt filmarbete av sådan resning att det söker sin like i hela världen", "ett pionjärarbete och en kulturbragd", vars resultat blivit en klassisk svensk dokumentärfilm" skrev Larz i Stockholmstidningen. "Ett bestående verk", "många års vackraste film" skrev Filmson i Aftonbladet.

Nina Widerberg (2016)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Filmen följer växt-, djur- och fågellivet i nordligaste Sverige under ett år med naturens växlingar som sammanbindande länkar.

Det genomgående motivet är kampen för tillvaron under ödemarkens hårda och brutala former: den enes död den andres bröd. Därvid följer man bland annat lämmeltågens ödesvandring mot förintelsen som ett återkommande motiv i skildringen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick överallt i Stockholmspressen de mest översvallande lovord för sina natur- och djurbilder: "fotografiskt mästerliga bilder" och "grandiosa naturscenerier" (Jerome i DN), "en av de intressantaste naturfilmer som gått över svenska biodukar", "en prestation värd de högsta lovord" och en "egenartad, fängslande och ställvis obeskrivligt vacker film" (Roderick i SvD), "ett dokumentärt svenskt filmarbete av sådan resning att det söker sin like i hela världen", "ett pionjärarbete och en kulturbragd", "vars resultat blivit en klassisk svensk dokumentärfilm" (Larz i StT), "ett bestående verk", "många års vackraste film" (Filmson i AB).

Roderick påpekar i SvD att denna dokumentärfilm är "lika rolig och spännande som någon spelfilm" och han fortsätter: "Nästan mänskliga äro dessa djur i sin individualitet. Där är den flirtige riptuppen, som förälskar sig i varje nytt lockrop han hör och helst ville rusa åt alla väderstrecken på en gång. Där är den lille fjällemmeln, så patetisk i sin blinda envishet. Det är lustigt att höra hans ilsket fnysande protester, när Wesslén försöker en intervju. Där äro vidare de rivaliserande orrarna, som likna ett par duellerande hovherrar på Richelieus tid, och där är den lilla närgångna hermelinen med sina snåla hamstrarögon -- hans tjuveri i den wesslénska matsäcken genomförs med yrkesmässig flinkhet. Mycket roligt är det också att bevittna bordsvanorna hemma hos fjällvråken, en aptitfrisk feodalfamilj. Hos flugsnapparen, rödhakesångaren och strömstaren är livsrummet kanske snävare tillmätt men glupskheten inte mindre."

I StT skriver Larz: "I naturen gäller lagen att äta eller ätas, och vildmarkens älskog är inte av det platoniska slaget. (-) Det är vilt sköna bilder när fåglarna kommer till vildmarken. Den lekande tjädertuppen spelar naturens egen kluckande kärleksmusik. (-) En svartsjuk och förälskad orrtupp -- där är i alla fall Charles Boyer liten!"

Tex i NDA påpekar att filmen visserligen saknar handling i vanlig bemärkelse, "men vad som däremot inte saknas är de moment, som höra en 'vanlig' film till: dramatisk skildring av den bittra kampen om brödfödan, rafflande gangsteröverfall och sydländskt het kärlek med eldiga donjuaner duellerande om Henne. (-) Här är aldrig fråga om några väldresserade djurens filmhjältar, några burfåglar eller taskspeleribjörnar -- detta ä r helt enkelt djuren och naturen sådan den är, ren och oförfalskad." Stig Wesslén förekom jämte några av sina medarbetare själv i filmen och han kommenterade den som genomgående speaker. Om det sistnämnda skrev Filmson i AB att "hans tydligen medvetna strävan att tala prins Wilhelms manliga språk stundom lurar honom att bli lite högtravande".

Jerome i DN är också kritisk: "Wessléns beledsagande tal till bilderna är alltför påträngande och litterärt svulstigt".

Ännu skarpare formulerar Pablo det i SocD: "En blandning av snusförnuft och larvigheter, till på köpet illa framförd, sticker av så mycket värre just därför att naturens eget, ofta tysta, språk är så mycket vältaligare. En sådan scen som orrspelet med tuppen kråmande sig för den koketta hönan, den förstörs ju alldeles av det sätt varpå den kommenteras. (-) Som det nu är, så bör man absolut se filmen, men man bör inte lyssna till den."

Även författaren Sven Barthel, som recenserade filmen i BLMs första nummer med filmrecensioner, berömde filmen men var starkt kritisk mot speakertexten: "den beledsagande texten -- framsagd av Wesslén själv -- lider av samma fel som hans bok i ämnet, den är rätt svulstig".

Kommentar Svensk filmografi

Stig Wesslén uppgav själv att filmen tagit sex år att spela in, men förberedelserna tog så pass lång tid att den egentliga inspelningen började först i april 1937. Den avslutades senhösten 1937 och sedan vidtog ett omfattande klippnings- och redigeringsarbete. Stig Wesslén hade själv finansierat filmen. Först på ett sent stadium av efterarbetet trädde Svea Film in som ekonomisk partner.

Tidigare hade Stig Wesslén gjort två natur- och djurfilmer, Ardnas, nordfjällens konung (1932/22) och Kungsörnen (1931), bägge inspelade mer eller mindre parallellt under åren 1930--1932. Den förra användes av Wesslén i första hand som "föreläsningsfilm", d v s som komplement till egna föreläsningar och föredrag. Den senare var en "halvlång" film om 1.835 m och distribuerades av Norstedts dåvarande skolfilmavdelning. I Stockholm visades den första gången offentligt på Palladium den 16 december 1931.

Bilder ur bägge filmerna ingår jämte anslutande text i Wessléns bok "Kungsörnarnas dal", Stockholm 1932.

I Wessléns bok "På Lapplandsfjällen bland björnar", Stockholm 1940, berättas om inspelningen av I Lapplandsbjörnens rike och är reproducerade ett stort antal bilder ur filmen, samtliga förstorade från filmremsan.

För denna inspelning hade Wesslén anskaffat ett teleobjektiv av för samtiden mycket avancerat slag samt själv konstruerat därför nödvändiga hjälpmedel.

Musiken till filmen komponerades och spelades in av Stig Wessléns far, musikdirektör Rudolf Wesslén, och byggde delvis på gamla lapska jojklåtar.

Filmen var fri från granskningsavgift i censuren och fr o m 1952, då den möjligheten infördes, befriad från nöjesskatt.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se