Hans Nåds testamente (1940)

Media (70 st)

Originaltitel	Hans Nåds testamente
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Per Lindberg
Manus	Stina Bergman
Förlaga	Hans nåds testamente (Roman) Hans nåds testamente (pjäs) (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1940-12-26

Medverkande

Olof Sandborg
Hans Nåd kammarherren och översten, baron Roger Bernhusen de Sars till Rogershus

Barbro Kollberg
Blenda, hans Nåds dotter

Hjördis Petterson
änkedomprostinnan Julia "Jullan" Hyltenius, Hans Nåds syster

Willy Peters
Roger, änkeprostinnans son

John Ekman
häradshövding Abraham Björner

Ludde Gentzel
Anders Wickberg, kammartjänare

Visa fler

Handling

Hans nåd, kammarherren och översten baron Roger Bernhusen de Sars till Rogershus, Klockeberga och Björkenäs, skall fira sin 70-årsdag. Han beslutar att skriva sitt testamente och...

Visa hela handlingen

Press

Filmen, som framfördes inom ramen för Röda Kvarns 25-årsjubileum med allt vad det innebar av extra festarrangemang, fick en genomgående mycket god kritik av Stockholms recensenter. ...

Visa all press

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Hans nåd, kammarherren och översten baron Roger Bernhusen de Sars till Rogershus, Klockeberga och Björkenäs, skall fira sin 70-årsdag. Han beslutar att skriva sitt testamente och offentliggöra det på själva födelsedagen, då det blir en stor uppvaktning för honom på Rogershus.

Dit kommer också änkedomprostinnan Julia Hyltenius, Hans nåds syster, som en gång hindrade honom att gifta sig med hans ungdoms älskade, som var kammarjungfru hos henne. Julia har sin son Roger med sig och räknar med att han skall bli Hans nåds universalarvinge.

Men Hans nåd har andra planer. Han har dottern Blenda med sin ungdoms älskade och han vill att Blenda skall gifta sig med Jacob, som är son till hans italienske taffeltäckare Toni och husföreståndarinnan fru Enberg. Blenda skall ärva godset och överta det tillsammans med Jacob.

Hans nåd blir våldsamt hyllad på födelsedagen men med systern Julia kommer det till en brytning. Svårt förolämpad avreser hon och sonen Roger från Rogershus, sedan hon misslyckats med att i stället få Roger gift med universalarvingen Blenda. Hans nåd håller sin beskyddande hand över Blendas och Jacobs unga kärlek, väl minnandes sin egen ungdom och vad som då inte blev av.

Så slutar det hela med att Hans nåd sitter ensam, gammal och trött vid sitt skrivbord och sätter sitt namn under testamentet.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen, som framfördes inom ramen för Röda Kvarns 25-årsjubileum med allt vad det innebar av extra festarrangemang, fick en genomgående mycket god kritik av Stockholms recensenter.

"En Röda Kvarn-film av högsta klass" skrev Arbetaren och fortsätter: "Det var längesedan vi njöto så helt och fullt av en svensk film som denna."

I SvD blickade Roderick tillbaka och inledde sin bedömning av filmen med: "Det har under det gångna året funnits vissa tecken som tytt på att svensk film långsamt är på väg mot en ny, fruktbar epok. Man har ofta tyckt sig skönja en nyvaknad ambition och skaparvilja. Det kunde om söndagens premiär sägas, att också den gav bestämda löften om en ny vitalitet och inte minst ett nytt kulturansvar hos den svenska filmen."

Larz i StT: "Den är vacker, ursvensk och äkta Hjalmar Bergmansk. Den har fångat något av den friska bergmanska fabuleringen och den svenska sagostämningen kring ett svenskt slott, den svenska sommaren med humlesurr och lövsus som ingen taggtråd, ingen hård beredskapsnödvändighet kunnat jaga bort."

I NDA skriver M S-g att Per Lindbergs Hans nåds testamente "är utan tvivel hans bästa film hittills. Det enda man vill invända mot är tempot, som gott kunnat vara något snabbare. Hans nåd själv är en impulsiv koleriker med rapp tunga och stor rörlighet, trots podagerna. Så länge Olle Sandborg var med i bilden tänkte man mindre på att det gick långsamt, men när han var borta märktes det desto mer."

O R-t i DN var mer kritisk mot Per Lindberg som regissör. Även om filmen har stora förtjänster, skrev han, saknar den tyvärr "mycket av just det som ger berättelsen dess tjusning: spontanitet och charm. Dessa värdefulla egenskaper präglade i hög grad Victor Sjöströms film, vilken ännu lever frisk i minnet trots alla de år som gått sedan den hade sin premiär. De återfunnos också i Lindbergs festliga iscensättning av teaterversionen på Vasan. Men här ha de kommit bort. Filmen berättas på något underligt sätt mekaniskt, kyligt och fantasilöst. Särskilt det senare överraskar, ty även om Per Lindberg sällan värmer med sin regikonst, så vill väl dock ingen förneka att han har fantasi. När den svikit honom den här gången måste det bero på att han tidigare sysslat så mycket med baron Roger -- det var ju även Lindberg som på sin tid lockade Bergman att dramatisera boken för radion -- att uppgiften inte längre har nyhetens fulla behag för honom. Och det måste naturligtvis inverka menligt på inspirationen. Det bästa i den nya filmen är de till denna tämligen direkt överflyttade scenerna ur pjäsen: hans nåds morgondispyt med den trogne Vickberg, den syrliga dialogen med syster Julia när 'lille Roger' beslutat ändra testamentet, de dråpliga bestyren före uppvaktningen på födelsedagen, skålen för 'min käraste väninna' etc. De ha allesammans den rätta Bergmanska krumelurigheten. Och de roa ännu en gång så helt och fullt att man glömmer att de mera äro teater än film."

I SvD är Roderick mer positiv till Per Lindberg som filmregissör: "Per Lindbergs filmregi har tidigare burit väl starka spår av teatralisk stilisering, den har varit forcerad och tvungen. Det förefaller emellertid nu som om han definitivt lärt sig bemästra filmens språk utan att för den skull offra sin personliga särprägel. Hans nåds testamente är nog Lindbergs jämnaste filmarbete hittills, fritt från överdrifter och chosigheter. Stina Bergmans manuskript har kanske en del blottor i scenernas uppläggning men den säkra regien skyler dem."

Recensenterna ägnar genomgående stort utrymme åt Olof Sandborgs rolltolkning av filmens "Hans nåd", som alla finner utmärkt även om alla betonar att den i första hand hör hemma på teatern och inte i film. M S-g karakteriserar den i NDA som "genial" och tillägger: "Det var en oefterhärmlig krumelur i Hjalmar Bergmans anda. En artistisk blandning av troll och människa, av kall cynism och mänsklig värme."

Roderick är lite utförligare i SvD: "Olof Sandborgs konjaksöverste av oscarianskt snitt är en lysande rollskapelse och lever under sin tunga maskering med ett förunderligt facetterat liv. Här framstår en svensk grand seigneur, godmodigt patriarkalisk mot underlydande, världsvist ironisk mot sig själv, full av gikt och gubbnycker. I tonfall, gester och resning är hans nåd en svensk aristokrat och på samma gång en oförglömmeligt bergmansk 'krumelur'. Lika svensk, lika genuin och på kornet är Ludde Gentzel som Vickberg, i sin diskreta självutplåning på något sätt förkroppsligande trotjänarens idé."

Inte bara Roderick berömmer som ovan Ludde Gentzel i betjänten Vickbergs roll. O R-t, som f ö är så kritisk mot Hans nåds testamente i DN, jämför honom med Olof Sandborg och skriver: "Ludvig Gentzels Vickberg var sig lik, han är direkt stigen ur boken, men han är ändå film helt och hållet."

Som sagans bägge ungdomar får Alf Kjellin och Barbro Kollberg också vackra lovord.

Nils Edgren i SocD lägger till: "Han får utmärkt fram det brådmogna i ynglingens förhållande till flickan."

Men samtidigt är han tveksam inför Per Lindbergs sätt att skildra ung förälskelse: "Per Lindbergs regi får lätt ett drag av buskteater när regissören (-) aldrig tycks kunna undvara hångel och sänghalmserotik i sina ungdomsskildringar. Här bryter erotiken sönder ramen och stämningen på något sätt. Lindberg trycker, tycker man, onödigt hårt på Blendas och Jacobs kärleksmöten i jaktstugans britsar. De unga äro alldeles för unga i filmen för att ha sådant för sig. Det berövar dem en del av deras charm och barnsliga friskhet."

Om Barbro Kollberg som den unga Blenda skriver Larz i StT att hon "är så svenskt ungflicksblond och sommarförälskad någon kan vara, precis den rätta blandningen av barn och kvinna" och Roderick i SvD tillägger: "Hon får bra fram det barnsligt omedelbara och dunigt kvinnliga hos gestalten."

För ovanlighetens skull uppmärksammar flera av recensenterna även filmens fotograf, Åke Dahlqvist. Nils Edgren skriver att filmen är "utomordentligt vackert fotograferad", och i StT säger Larz: "Fotografen Åke Dahlquist är (-) värd sitt eget kapitel; det måste till stor del vara hans förtjänst att Hans Nåd-filmen blivit så underbart vacker och äkta i tonen."

O R-t i DN och Larz i StT avslutar sina respektive recensioner med följande reflexioner:

"Apropå atmosfären kan man till sist undra om det inte varit lyckligt, ifall handlingen denna gång lagts några decennier tillbaka i tiden. Hela filmen hade bestämt på detta sätt kommit Hjalmar Bergmans fantasivärld närmare och därigenom alldeles på köpet fått ett plus av charm och älskvärdhet. Den passade inte riktigt i 1940-talskostymen." (O R-t)

"Vem skriver nu för tiden så märgfulla, kostliga och fantasifulla repliker som Hjalmar Bergman?" (Larz)

Till skillnad från dagspressens recensenter hade Georg Svensson i BLM längre tid på sig för att formulera sitt omdöme, som flöt in i januarinumret för 1941, fr o m vilket regelbundna filmrecensioner av i första hand honom och Artur Lundkvist publicerades. Georg Svensson lägger en mer litterär aspekt på filmen än dagspressens recensenter brukar göra. Sålunda skriver han att ämnet kunde "inte gärna ha kommit i pietetsfullare händer. Filmen förtjänar också ett högt betyg i detta speciella avseende. Den är nästan fri från förvanskande eftergifter åt den breda publikens smak och följer ganska noga romanen med någon förenkling av persongalleriet."

Om Olof Sandborgs "Hans nåd" heter det:

"Därmed har en av de sista decenniernas bästa svenska skådespelarprestationer blivit räddad undan förgängelsen, och däri ligger främst filmens värde. Det är inte lätt att förkroppsliga Hjalmar Bergmans hisk!liga karikatyr av den värkbrutne och spattige men på detta livets goda och diverse sattyg alltjämt begivne herren till Rogershus på ett sådant sätt att inte det fantastiska och groteskt imposanta hos figuren försvinner; å andra sidan inbjuder rollen till chargeringar. Olof Sandborgs skapelse har både det mänskligt rörande och det monstruösa i övertygande blandning. Att masken inte alltid tålde den skarpa filmbelysningen är inte skådespelarens fel. Filmen kräver en annan maskeringsteknik än teatern, det är något som man ännu inte tycks ha fått klart för sig i Sverige. Dött påsmetade näsor och klart skönjbara perukskarvar bidra inte till att förhöja illusionen, och illusion är filmkonstens a och o."

Även i fortsättningen är han kritisk, nu mot "de två vildvuxna ungdomarnas" framställare: "Fastän den sydländskt krullhårige Alf Kjellin och den knubbiga Barbro Kollberg presterade ett ambitiöst arbete gick mycket av lyriken och den underfundiga bergmanska psykologien kring detta kärlekspar bortom gott och ont förlorat. (-) Filmatiskt verkar inte Hans Nåds testamente fullt up to date. Stämningen är grund och entydig. Det smyger ingen Pan i skogen och parken kring detta Rogershus, och i gemaken har det inte blivit mången skum och trivsam vrå över åt familjespöket och de ljusskygga minnen som baronens slott var så rikt på."

Kommentar Svensk filmografi

Hjalmar Bergmans (1883--1931) "Hans nåds testamente" kom ut som roman 1910. Medan ämnet sålunda bara förelåg som roman filmades det 1919 av Viktor Sjöström med den danske skådespelaren Karl Mantzius i titelrollen. Sjöström och Bergman samarbetade den gången om filmmanuskriptet.

Tio år senare förmådde Per Lindberg (1890--1944), bror till Bergmans hustru Stina Bergman (1888--1976), författaren att göra en radioversion, vilken Lindberg iscensatte i svensk radio. Denna radiopjäs överfördes mer eller mindre direkt till vridscenen på Vasa-teatern i Stockholm och fick, fortfarande i Per Lindbergs regi, premiär där den 25 august 1931. Både radio- och scenversionen är sedermera tryckta.

Föreställningen på Vasa-teatern födde tanken på en nyinspelning av stumfilmen Hans nåds testamente, (1919) nu som ljudfilm (talfilm, hette det den gången). SF köpte snabbt filmrätten, vidtalade Olof Sandborg, som givetvis gärna ville göra rollen på film också, samt uppdrog åt regissör Gunnar Klintberg att på grundval av roman, radio- och scenpjäs utarbeta ett filmmanuskript. Hans ytterst omsorgsfullt genomarbetade scenario blev emellertid föremål för intern kritik, som torde ha bidragit till att inspelningen sköts på framtiden. Den gången avsåg man inte att förlägga handlingen till modern tid, även om förslag härom framkastades.

Hösten 1935 tog SF åter upp tanken på en nyinspelning, och Stina Bergman fick i december uppdraget att utarbeta ett manuskript. Men det dröjde till vintern 1939--40 innan planerna på en nyinspelning fick fast form. Stina Bergman, som nu var engagerad vid SF:s manuskriptavdelning, skrev på grundval av i första hand radio- och scenpjäsen ett nytt, första scenario, som blev färdigt i mars 1940 och sedermera med endast smärre ändringar lades till grund för inspelningen, som skedde under maj och juni 1940 med exteriörerna förlagda till Sandemars slott och park vid Dalarö. Nu var handlingen flyttad fram till nutid.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se