Det sägs på stan (1941)

Media (40 st)

Originaltitel	Det sägs på stan
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Per Lindberg
Manus	Maria Lazar-Strindberg (som Esther Grenen) Per Lindberg Per-Erik Lindorm
Förlaga	Veritas verhext die Stadt (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Odol
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1941-09-29

Medverkande

Olof Sandborg
advokat Forsenius

Carl Ström
doktor Grip, stadsläkare

Hilding Gavle
stadsfiskal Nilsson

Marianne Löfgren
Jeanette, överste Fristedts köksa

Arnold Sjöstrand
adjunkt Martin Bilt

Gudrun Brost
Greta Bilt, adjunkt Bilts hustru

Visa fler

Om filmen

 Utmanande formexperiment om hur panik bryter ut i en småstad när ondskefulla rykten börjar spridas. Filmen förbryllade kritikerna och publiken men har...

Visa hela texten

Handling

I en liten småstad börjar anonyma brev komma till fem olika familjer. Breven är undertecknade "Veritas" (Sanningen). De berättar om en rad saker och förhållanden, som mottagarna trodde...

Visa hela handlingen

Press

Recensenterna i Stockholmspressen var minst sagt förbryllade. I NDA skrev Bern att man inte borde tvivla på filmens "konstnärliga uppsåt" och regissören Per Lindbergs "konstnärliga...

Visa all press

Utmanande formexperiment om hur panik bryter ut i en småstad när ondskefulla rykten börjar spridas. Filmen förbryllade kritikerna och publiken men har omvärderats med tiden.

Att Det sägs på stan förbryllade och irriterade filmkritikerna var inte så konstigt. Filmen bröt med allt vad film hette i Sverige i början av 1940-talet. Den var ett djärvt och storslaget formexperiment. Regissören Per Lindberg övergav konsekvent rådande berättarkonventioner. Ingen huvudroll finns med i historien och berättandet kastar sig hetsigt fram och tillbaka i tid och tempo. Lindbergs filmteam hade fått en helt ny sorts kamerakran, som användes flitigt. Kameran far runt i ett högt tempo mellan allt som händer i filmen och klippningen har en närmast associativ logik. Som åskådare var det inte lätt att hänga med.

Handlingen går att sammanfatta snabbt. Vi befinner oss i en svensk småstad. Plötsligt börjar anonyma brev med otäckt innehåll komma till olika familjer. Breven är undertecknade med "Veritas" (Sanningen). Innehållen i breven skapar rykten som får förödande konsekvenser. Paniken växer i staden när man inte lyckas ta reda på vem som ligger bakom det destruktiva brevskrivandet.

Kritikerna var inte nådiga vid premiären. Man kallade filmen "rena rappakaljan", "ett svårbegripligt sammelsurium", ett "vimsigt bildkaos" och "en meningslös dårhusfantasi". Den experimentella formen uppskattades inte. I Stockholmstidningen skrev recensenten att "Det sägs på stan är tyvärr den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige. Montagen är förvirrade och förvirrande, bildövergångarna följer inga mänskliga associationsbanor." Någon enstaka skribent uppskattade ändå Lindbergs ambitioner. Publiken var lika oförstående till filmen som kritikerna.

Lindberg själv såg filmen som en allegori över världssituationen. Filmen hade en mycket liten budget och Lindberg och skådespelarna satsade sina gager som insatsar. De fick inte tillbaka ett öre.

Det sägs på stan och I paradis ..., som Lindberg regisserade samma år, blev båda fiaskon och avslutade sorgligt nog Lindbergs filmkarriär. Han gick bort bara något år senare. Bakom sig hade han en storslagen karriär inom teatern och även om vägen inom filmen var något mer slingrig lämnade han efter sig ett flertal fascinerande och nydanande filmer.

Att Det sägs på stan var ett magplask var de flesta överens om 1941 men med åren har filmen omvärderats. Lindbergs allegori över det allvarliga världsläge som rådde under andra världskriget känns fortfarande rätt tunn. Det märkvärdiga med filmen är att den formmässigt präglas av den panik som pågår i handlingen. Filmen betraktar inte handlingen, den förkroppsligar den, genom till synes kaotisk klippning, åksjukeframkallande kameraåkningar och en surrealistisk ljud- och musikbild som definitivt var bortom 1941 års filmkonventioner. Och numera talar man om filmen som både originell och modern för sin tid och man har velat ge den en konstnärlig credit som dess samtid inte gav den.

Lova Hagerfors (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

I en liten småstad börjar anonyma brev komma till fem olika familjer. Breven är undertecknade "Veritas" (Sanningen). De berättar om en rad saker och förhållanden, som mottagarna trodde för längesen var glömda och begravna.

I de olika familjerna löser de anonyma breven ut konflikter med svårartade följder av olika slag.

Kokerskan Jeanette hos överste Fristedt blir misstänkt för att ligga bakom breven och utsätts för sådana trakasserier m m att hon knäcks och dör.

En läkarfru får ett slaganfall och dör också.

Masspsykosen griper omkring sig och når farliga höjder. Skvallret och ryktessmidningen löper som en pestsmitta genom den lilla staden.

Då avslöjas den skyldiga. Det är fröken Jansson på posten, som genom att öppna adressaternas brev skaffat sig kännedom om deras dolda hemligheter och nu gjort bruk av dem.

När hon inser att hon är avslöjad, ställer hon till med en eldsvåda och i den omkommer hon.

"Sanningen kan begravas, men den kan inte dö." Så sammanfattar advokat Forsenius filmens budskap.

Pressreaktion Svensk filmografi

Recensenterna i Stockholmspressen var minst sagt förbryllade. I NDA skrev Bern att man inte borde tvivla på filmens "konstnärliga uppsåt" och regissören Per Lindbergs "konstnärliga ambitioner", men likväl var recensenten "åtskilligt konfunderad" efter föreställningen.

Nils Edgren tog i SocD till hårdare ord och kallade filmen "ett svårbegripligt sammelsurium" och "en meningslös dårhusfantasi": "premiärpubliken fick många goda skratt på fel ställen".

I StT var L lika negativ. Han kallade filmen "rena rappakaljan" samtidigt som han konstaterade: "När man sitter och undrar: 'denna film saknar något, vad är det?' blir svaret: 'Humor!"'

Axö i Arbetaren tycker ungefär detsamma. Det hela är ett "vimsigt bildkaos" med "ett virrvarr av bilder och lösryckta scener".

O R-t i DN är däremot betydligt mer nyanserad. Han gör sig också möda att försöka förstå filmen och sätta den i relation till Per Lindberg som regissör och filmskapare:

"Det sägs på stan skiljer sig från alla andra svenska filmer man har sett. För första gången har Per Lindberg här fått göra en film efter sitt eget huvud. Många ska säkert säga att den uteslutande är en besynnerlig historia. Och visst är det sant att det finns mycket besynnerligt i den, mycket som är skäligen tomt hokuspokus, om man ser med nyktra ögon på det, och även somligt vilket i sin överexponering av verkligheten närmar sig det parodiska. Men icke förty skulle jag för min del (-) vilja påstå att Det sägs på stan är Lindbergs mest lyckade film hittills: helt enkelt därför att den är ett uttryck för hans egen konstnärspersonlighet. Alla hans tidigare filmer har varit resultatet av kompromisser, men här får regissören ohämmat etablera sig som braständare och experimentator inom den svenska filmen liksom tidigare inom den svenska teatern. (-) Med alla sina fel är denna film en konstnärs verk -- och handen på hjärtat: Om hur många svenska inspelningar kan man säga det?"

I SvD försöker Roderick också att i en mera nyanserad recension sätta in filmen i ett historiskt perspektiv. Han börjar med att konstatera att filmen "visar vådan av alltför övermäktiga ambitioner".

Filmen äger, fortsätter han, "en överspänd konstnärlig vilja men också en katastrofal oförmåga att uttrycka denna vilja i gestaltad konst. (-) Oklarheten och svulsten är det mest utmärkande för denna skräckfilm om bakdanteriet. Per Lindberg tycks här ha förlorat sinnet för alla proportioner, han uppförstorar stämningar och skeenden tills alltsammans upplöses i ett töcken, som väl endast surrealismen kan proklamera som det konstnärligt högsta goda. Det är alltsammans en häxbrygd av mer eller mindre förlegade och förkastade stilarter, trappstegsdramatik, avantgardism, surrealism. Det har inte lyckats regissören att förnya dem.

Katastrofal för filmen är dess godtyckliga blandning av groteskt och överpatetiskt. (-) Det är Grand Guignol eller vaxkabinett från anno dazumal. (-) Konstnärlighet är förvisso en välsignad sak. Men det krävs mer än exaltation för att täcka begreppet. Det krävs också balans och moderation."

Flera recensenter anmärkte på att bilder och repliker i filmen alltför ofta klipptes av innan de uppfattats av åskådaren eller fått verka i sitt sammahang. Resultatet blev "en nästan hysteriskt uppjagad filmrytm" (Filmson i AB). I StT var L inne på samma ämne: "Det sägs på stan är tyvärr den sämst klippta film som på länge visats offentligt i Sverige. Montagen är förvirrade och förvirrande, bildövergångarna följer inga mänskliga associationsbanor."

Skådespelarna i filmen får genomgående hård kritik för "de teatraliska gesterna och de tunga, alltför tunga teatertonfallen".

Någotsånär lindrigt slipper endast två skådespelerskor undan. Om Per Lindbergs favoritskådespelerska skriver Filmson i AB: "Gudrun Brost, tungt sensuell, svarar för de lindbergska kyssmetrarna". Och om filmens tragiska huvudroll säger O R-t i DN: "Men den bästa insatsen gör nog Elsa Widborg i den anonyma brevskriverskans roll. Hon har förstått regissören ännu bättre än någon av de andra, hennes förgrämda postfröken med det oroliga fågelansiktet är en studie i det makabra, som i de laddade slutscenerna, då hennes dubbelspel avslöjas, är rent kusligt bra."

I BLM skrev Nils Beyer om Per Lindbergs bristande förmåga att locka åskådarna till identifiering med filmens personer, och ifråga om filmens bildmässiga sida kom han med en aforistisk tillspetsning, som på ett bra sätt uttryckte mångas uppfattning: "Även om det gäller att spegla en förvirrad tid, skrev Helge Krog en gång om den expressionistiska teatern på tjugotalet, får man inte slå itu spegeln. Bättre kan man inte uttrycka, vad Per Lindberg har gjort i sin film Det sägs på stan, och däri ligger också förklaringen till att denna blivit ett konstnärligt fiasko."

Kommentar Svensk filmografi

Per Lindberg hade personligen knutit mycket stora förhoppningar till Det sägs på stan och även när filmens konstnärliga och ekonomiska fiasko var ett faktum, hade han enligt egna uttalanden svårt att inse på vilket sätt han hade felat. Han ville minst av allt göra till sina de ord, som Filmson i AB en gång inlett sin recension med: "Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig ha spänt en båge."

Bakom filmen låg en roman, som den österrikisk-danska författarinnan Maria Lazar-Strindberg (1895--1948) under pseudonymen Esther Grenen hade skrivit på tyska 1931 under titeln "Veritas verhext die Stadt" publicerat som följetong i Berliner Tageblatt i Berlin. Romanen utkom samma år i bokform på danska som "Veritas forhekser Byen" och ett år senare på svenska under titeln "Skvallerbytta bing...bång . . ."

Maria Lazar-Strindberg var inte släkt med August Strindberg (1849--1912). Hon var gift med Frida Uhls (1872--1943) son Friedrich (f 1897) som kallade sig Strindberg, då han var född innan hennes äktenskap med August Strindberg formellt var upplöst. Friedrichs far var den tyske författaren Frank Wedekind (1864--1918). Friedrich Strindberg blev senare tvungen att ändra sitt efternamn till Uhlson. Både Maria och Friedrich, som hon senare blev skild ifrån, prövade med växlande framgång sin lycka som skönlitterära författare.

För inspelningen av filmen bildades med Sven Kihlberg, sedan många år verksam som filmuthyrare inom svensk film, som verkställande direktör ett särskilt bolag, AB Odol, där regissör och skådespelare (men inte den tekniska inspelningspersonalen) satte in sina gager som andelar. Filmen blev ur ekonomisk synpunkt ett så stort fiasko att ingen efteråt fick ut ett enda öre för sin arbetsinsats. Filmen visades endast kort tid i Stockholm och endast i ringa utsträckning i svenska landsorten.

Inspelningen ägde rum på försommaren 1941 och påstås ha tagit endast 21 dagar. Den av Per Lindberg senare uppgivna kostnaden för filmen skulla ha stannat vid 85.000 kronor, medan en svensk film vid denna tid normalt kostade 180--250.000 kronor.

För filmen hade fotografen Harry Hasso konstruerat en kamerakran, som ofta kom till användning -- alldeles för ofta, tyckte en del recensenter och åskådare, som endast irriterades av "flaxande" bilder. Vid exteriörtagningarna i början av maj i Nyköping måste Hasso ersättas av sin B-fotograf, då Hasso i egenskap av icke-svensk medborgare inte fick tillstånd att vistas i den svenska skärgården eller i försvarskänsliga områden.

Det sägs på stan var jämte den samtidigt inspelade och i Stockholm samma dag premiärsatta I paradis. . . Per Lindbergs sista filmer. Han återgick till sitt teaterarbete, och två och ett halvt år senare dog han, i februari 1944, utan att ha haft tillfälle att åter arbeta med film.

Sedermera har Det sägs på stan fått rykte om sig som en "film maudit", kanske inte helt utan orätt. Som sådan erinrar den oss om att den franske regissören Henri-Georges Clouzot (1907--1977) behandlade samma ämne, dock inte byggt på samma underlag, i sin genombrottsfilm Korpen/Le Corbeau (1943), producerad av ett tyskt filmbolag i Paris under ockupationen, under kriget förbjuden i Tyskland och efter Paris' befrielse i flera år även i Frankrike.

Clouzots film byggde på en verklig händelse, som 1923 utspelat sig i den lilla staden Tulle i södra Frankrike. Där var den skyldiga en ung flicka av god familj, som först sent omsider kunde avslöjas av en av franska polisens skriftexperter. Otto Preminger gjorde 1950 en mycket följsam nyinspelning för Fox av Korpen/ The 13th Letter med miljön förlagd till frans!ka Kanada.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se