Pressreaktion Svensk filmografi
Med ett undantag (GP) reagerade storstadsrecensenterna övervägande negativt och med besvikelse på Happy End, särskilt mot bakgrund av regissörens tidigare framgångsrikaSanning eller konsekvens. Dock var alla överens om att Harriet Andersson på nytt gjort en stark prestation.Ludvig Hertzberg i Svenska Dagbladet: "I kontrast till Hollywood kännetecknas det svenska filmklimatet av en kravlöshet som möjliggör både mjuka och lågmälda filmer. Här behöver de inte göras lika spektakulära, fartfyllda eller omedelbart medryckande. Denna relativa frihet har också sin avigsida - många gånger tenderar resultatet att bli tråkigt, klumpigt eller oengagerande. Det senare är en risk som Happy End (-) åskådliggör med all (o)önskvärd tydlighet. (-)Happy End är (-) en film av närmast didaktiskt slag med sitt budskap om vikten av respekt och hänsyn. Genomförandet är ömsom finstämt, ömsom håglöst men på det stora hela föga underhållande eller fängslande. Uppenbarligen har rädslan för att vara otydlig tagit överhanden, för skildringen är fyrkantig och tämligen tendentiös. Intrigen håller sig till det förutsägbara medan karaktärerna liksom replikerna känns ansträngda och knappast trovärdiga. (-) I några bilder får manuset visserligen också andas, men bristen på hänsyn till verklighetens komplexitet och respekt för åskådarens iakttagelseförmåga gör tyvärr det hela till en film som inte lever som den lär."Johan Croneman i Dagens Nyheter: "Problemet är att manus och regi inte tycks ha trott på de enkla grunderna i historien: den äldre intellektuella kvinnan måste också vara cancersjuk, döende, framgångsrik - men ensam och övergiven. Mogen kvinna, men också skojig tant och bitter käring.Drönaren är inte bara ung och egenkär, som unga bör vara, han är också en tjuv, en lögnare, en svikare. Till detta en parallell berättelse om två ledsamma bröder som också snart tillåts inkräkta på huvudspåret.Lager läggs på lager - men ingenting blir egentligen mer komplext i deras relation. (-)Jag tror att Christina Olofson skulle ha litat på instinkterna och för en stund försökt glömma 'hur man gör film'. Särskilt 'ungdomsfilm'.Hon har färgen, fotot, miljöerna och musiken i sin hand (-), hon har stundtals intuition för sköra ögonblick - men alltför mycket skall därefter sägas i i text. Det är därför inte särskilt överraskande att den unga skådespelare som har minst att säga tillåts göra bäst ifrån sig, Alexander Skarsgård som Bamse. (-)Äldre kvinna möter ung man. Några erotiska undertoner? Sällan sånt snusk.Har någonsin det motsatta mötet ägt rum, äldre man möter ung kvinna, utan sexuella anspelningar? Förmodligen aldrig."Bertil Palmqvist i Arbetet: "Christina Olofson har uppenbarligen försökt intala sig själv att detta möte mellan Marja och Lukas har något slags bärighet utanför deras tvåindividuella envisheter, att de skulle kunna representera något allmänmänskligt.Det gör de kanske men det har filmen i så fall inte fått fram, Marjas livslögn lägger intet till livslögnens mångfacetterade register. Och Lukas självupptagenhet är alltför igenkännbar utan att öppna några nya ögon. Bilderna (Robert Nordström) är gotländskt vackra men flyter alltför ofta bort på vågorna utan bestämd kurs.Filmen vill men är oförlöst och famlande, ofullgången och just därför lite kokett. Den har varken riktig sanning eller riktig konsekvens."Jens Peterson i Aftonbladet: "Happy End känns tondöv.Jag tror inte på de cirka 20-åriga männen i den här filmen. Scen efter scen känns konstruerad och fånig, replik efter replik krystad och tillgjord. (-)[Här] finns jobbiga sidospår och en scen där en ung man absolut måste ha en viss sorts glass är så idiotisk och meningslös att det är obegripligt att den inte klipptes bort. Annat försvann tydligen. 'Du sa att du var bra med motorer' är ett par killars replik till Lukas. Sa han? I den här filmen? (-)När Harriet Andersson är i bild är det ofta fängslande. Men resten klingar falskt. Mest sevärd av de unga männen är Alexander Skarsgård som den hunsade lillebrodern Bamse, men han går å andra sidan omkring som en cockerspaniel med vädjande ögon hela tiden.En förutsägbar huvudintrig och konstiga sidospår. Happy End hänger dåligt ihop."Annika Gustafsson i Sydsvenskan: "Det intressantaste med Olofsons film är att hon låter den äldre kvinnan, spelad av Harriet Andersson, inta en nästan lika stor del i historien som huvudpersonen Lukas (Stefan Norrthon). Här är befriande fritt från schabloner. (-)I Olofsons förra film, ungdomsdramat Sanning eller konsekvens, efter ett manus av Annika Thor, fanns en intensitet och en täthet i berättandet som var filmens styrka. Happy End har betydligt mer av roadmoviens karaktär, eftersom manusförfattarinnan Soni Jörgensen för in flera andra gestalter i handlingen och historien hoppar mellan Lukas relation till dem och hans förhållande till Marja.Tyvärr fungerar det inte bra utan ger Happy End ett visst plottrigt drag. Lukas möten med de campande bröderna Greger och Bamse plus undersköterskan Lisa integreras aldrig på allvar i berättandet.Man inser att de finns där för att ge ytterligare aspekter både på Lukas och på hur vårt samhälle ser ut i dag. Men de tillför inte speciellt mycket till kärnhistorien, den mellan Lukas och Marja. Kamerans utflykter från de två blir oftast irriterande. För att uttrycka det hela enkelt - vi vill veta hur det går för Lukas och Marja. Där ligger filmens fokus.Varje gång Harriet Andersson är i bild stiger temperaturen. Hon har en total närhet och koncentration i spelet och gör Marja till en kvinna med stark integritet. Bredvid henne blir Stefan Norrthon lite diffus."Monika Tunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten: "Det märks att Christina Olofson precis som fotografen Robert Nordström gjort flera dokumentärer. Den fiktiva berättelsen och dess bilder går nära verkligheten. Lyhördheten för människors tonfall är påfallande. I Sanning eller konsekvens gällde den främst de unga tjejerna. I Happy End iakttas i stället ett par unga män och Harriet Anderssons fina spel ställer förstås Marja i centrum, men inte ensam, Stefan Norrthon i rollen som Lukas klarar sin debut hyggligt. (-) Efter Sanning eller konsekvens och nu med sin senaste befäster hon (-) sin ställning som spelfilmsregissör. Konsekvent och emd en stark vilja att kommunicera på bred front rör hon sig i samtiden, utan att kännas alltför politiskt korrekt. (-) Happy End kunde ha blivit fasligt överbelastad, regisserad av en mindre medveten regissör än Christina Olofson.Men så blev det inte. Happy End tyngs inte ner av sina problem, utan är en ofta levande, lätt historia, tryfferad med bilder från ett fotogeniskt Visby och den än vackrare Gotska Sandön."
Pressreaktion Svensk filmografi
Med ett undantag (GP) reagerade storstadsrecensenterna övervägande negativt och med besvikelse på Happy End, särskilt mot bakgrund av regissörens tidigare framgångsrika Sanning eller konsekvens. Dock var alla överens om att Harriet Andersson på nytt gjort en stark prestation.
Ludvig Hertzberg, SvD: "I kontrast till Hollywood kännetecknas det svenska filmklimatet av en kravlöshet som möjliggör både mjuka och lågmälda filmer. Här behöver de inte göras lika spektakulära, fartfyllda eller omedelbart medryckande. Denna relativa frihet har också sin avigsida - många gånger tenderar resultatet att bli tråkigt, klumpigt eller oengagerande. Det senare är en risk som Happy End (-) åskådliggör med all (o)önskvärd tydlighet. (-)
Happy End är (-) en film av närmast didaktiskt slag med sitt budskap om vikten av respekt och hänsyn. Genomförandet är ömsom finstämt, ömsom håglöst men på det stora hela föga underhållande eller fängslande. Uppenbarligen har rädslan för att vara otydlig tagit överhanden, för skildringen är fyrkantig och tämligen tendentiös. Intrigen håller sig till det förutsägbara medan karaktärerna liksom replikerna känns ansträngda och knappast trovärdiga. (-) I några bilder får manuset visserligen också andas, men bristen på hänsyn till verklighetens komplexitet och respekt för åskådarens iakttagelseförmåga gör tyvärr det hela till en film som inte lever som den lär."
Johan Croneman, DN: "Problemet är att manus och regi inte tycks ha trott på de enkla grunderna i historien: den äldre intellektuella kvinnan måste också vara cancersjuk, döende, framgångsrik - men ensam och övergiven. Mogen kvinna, men också skojig tant och bitter käring.
Drönaren är inte bara ung och egenkär, som unga bör vara, han är också en tjuv, en lögnare, en svikare. Till detta en parallell berättelse om två ledsamma bröder som också snart tillåts inkräkta på huvudspåret.
Lager läggs på lager - men ingenting blir egentligen mer komplext i deras relation. (-)
Jag tror att Christina Olofson skulle ha litat på instinkterna och för en stund försökt glömma 'hur man gör film'. Särskilt 'ungdomsfilm'.
Hon har färgen, fotot, miljöerna och musiken i sin hand (-), hon har stundtals intuition för sköra ögonblick - men alltför mycket skall därefter sägas i i text. Det är därför inte särskilt överraskande att den unga skådespelare som har minst att säga tillåts göra bäst ifrån sig, Alexander Skarsgård som Bamse. (-)
Äldre kvinna möter ung man. Några erotiska undertoner? Sällan sånt snusk.
Har någonsin det motsatta mötet ägt rum, äldre man möter ung kvinna, utan sexuella anspelningar? Förmodligen aldrig."
Bertil Palmqvist, AN: "Christina Olofson har uppenbarligen försökt intala sig själv att detta möte mellan Marja och Lukas har något slags bärighet utanför deras tvåindividuella envisheter, att de skulle kunna representera något allmänmänskligt.
Det gör de kanske men det har filmen i så fall inte fått fram, Marjas livslögn lägger intet till livslögnens mångfacetterade register. Och Lukas självupptagenhet är alltför igenkännbar utan att öppna några nya ögon. Bilderna (Robert Nordström) är gotländskt vackra men flyter alltför ofta bort på vågorna utan bestämd kurs.
Filmen vill men är oförlöst och famlande, ofullgången och just därför lite kokett. Den har varken riktig sanning eller riktig konsekvens."
Jens Peterson, AB: "Happy End känns tondöv.
Jag tror inte på de cirka 20-åriga männen i den här filmen. Scen efter scen känns konstruerad och fånig, replik efter replik krystad och tillgjord. (-)
[Här] finns jobbiga sidospår och en scen där en ung man absolut måste ha en viss sorts glass är så idiotisk och meningslös att det är obegripligt att den inte klipptes bort.
Annat försvann tydligen. 'Du sa att du var bra med motorer' är ett par killars replik till Lukas. Sa han? I den här filmen? (-)
När Harriet Andersson är i bild är det ofta fängslande. Men resten klingar falskt. Mest sevärd av de unga männen är Alexander Skarsgård som den hunsade lillebrodern Bamse, men han går å andra sidan omkring som en cockerspaniel med vädjande ögon hela tiden.
En förutsägbar huvudintrig och konstiga sidospår. Happy End hänger dåligt ihop."
Annika Gustafsson, SDS: "Det intressantaste med Olofsons film är att hon låter den äldre kvinnan, spelad av Harriet Andersson, inta en nästan lika stor del i historien som huvudpersonen Lukas (Stefan Norrthon). Här är befriande fritt från schabloner. (-)
I Olofsons förra film, ungdomsdramat Sanning eller konsekvens, efter ett manus av Annika Thor, fanns en intensitet och en täthet i berättandet som var filmens styrka. Happy End har betydligt mer av roadmoviens karaktär, eftersom manusförfattarinnan Soni Jörgensen för in flera andra gestalter i handlingen och historien hoppar mellan Lukas relation till dem och hans förhållande till Marja.
Tyvärr fungerar det inte bra utan ger Happy End ett visst plottrigt drag. Lukas möten med de campande bröderna Greger och Bamse plus undersköterskan Lisa integreras aldrig på allvar i berättandet.
Man inser att de finns där för att ge ytterligare aspekter både på Lukas och på hur vårt samhälle ser ut i dag. Men de tillför inte speciellt mycket till kärnhistorien, den mellan Lukas och Marja. Kamerans utflykter från de två blir oftast irriterande. För att uttrycka det hela enkelt - vi vill veta hur det går för Lukas och Marja. Där ligger filmens fokus.
Varje gång Harriet Andersson är i bild stiger temperaturen. Hon har en total närhet och koncentration i spelet och gör Marja till en kvinna med stark integritet. Bredvid henne blir Stefan Norrthon lite diffus."
Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Det märks att Christina Olofson precis som fotografen Robert Nordström gjort flera dokumentärer. Den fiktiva berättelsen och dess bilder går nära verkligheten. Lyhördheten för människors tonfall är påfallande. I Sanning eller konsekvens gällde den främst de unga tjejerna. I Happy End iakttas i stället ett par unga män och Harriet Anderssons fina spel ställer förstås Marja i centrum, men inte ensam, Stefan Norrthon i rollen som Lukas klarar sin debut hyggligt.
(-) Efter Sanning eller konsekvens och nu med sin senaste befäster hon (-) sin ställning som spelfilmsregissör. Konsekvent och med en stark vilja att kommunicera på bred front rör hon sig i samtiden, utan att kännas alltför politiskt korrekt.
(-) Happy End kunde ha blivit fasligt överbelastad, regisserad av en mindre medveten regissör än Christina Olofson.
Men så blev det inte. Happy End tyngs inte ner av sina problem, utan är en ofta levande, lätt historia, tryfferad med bilder från ett fotogeniskt Visby och den än vackrare Gotska Sandön."
Kommentar Svensk filmografi
Regissören Christina Olofson hade senast gjort den uppskattade ungdomsfilmen Sanning eller konsekvens (1997/26). Harriet Andersson (f 1932) hade Olofson tidigare samarbetat med i I rollerna tre (1996/10). "[Happy End] krävde Harriet Andersson, menar Christina Olofson.
-Jag förknippade henne så starkt med Marja att det inte hade blivit en film med någon annan. Tack och lov tackade hon ja." (SDS 31.8.1999)
Stefan Norrthon var långfilmsdebutant liksom manusförfattaren Soni Jörgensen. Alexander Skarsgård (f 1976) hade haft flera uppdrag som barnskådespelare, första gången i Åke och hans värld (1984/17), och gjorde här sin långfilmsdebut som vuxen. Robert Jelinek (f 1969) hade en av huvudrollerna i PS Sista sommaren (1988/1) - då kallade han sig Roberto. Rebecka Hemse långfilmsdebuterade i (Sökarna) (1993/10) och har senare spelat i långfilmer som Nu är pappa trött igen (1996/17), där hon hade en större roll.
Happy End sveks av publiken. Detta kommenterades i Expr (21.9.1999) under rubriken "Inget lyckligt slut för Christina": "Filmens budget var på tolv miljoner kronor, och Happy End har på tio dagar bara spelat in knappt 86.000 kronor. Den visas i elva kopior över hela landet.
En både konstnärlig och ekonomisk katastrof för regissören Christina Olofson, som själv satsade en miljon av egna pengar i filmen. (-)
- Är det så att det i dag bara går att göra en viss sorts film? frågar sig Christina Olofson sorgset. Är det endast action, komedi och barn- och ungdomsfilm som gäller? Klarar inte folk av en historia om en äldre kvinna och en ung man?"
Vid årets slut hade filmen setts av 2.299 personer. För att vara berättigad till efterhandsstöd måste en film enligt filmavtalet ha haft minst 30.000 biobesök.
