En fästman i taget (1952)

Media (81 st)

Originaltitel	En fästman i taget
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Schamyl Bauman
Manus	Gösta Stevens
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Produktion S. Bauman AB
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1952-05-05

Medverkande

Sickan Carlsson
Lilian "Lillan" Carlberg

Karl-Arne Holmsten
Arne Stockman, ingenjör, Lillans fästman

Stig Järrel
Adolf Lundkvist, handelsresande i damunderkläder

Edvin Adolphson
Henning Werner, disponent

Gunnar Björnstrand
Valentin Fredriksson-Frisk, alias ''Dynamit-Valle'', dynamitard

Stig Olin
Jerker Nordin, konstnär

Visa fler

Handling

Lilian Carlberg -- bland vännerna "Lillan" -- har tröttnat på att vara en rar, bussig och präktig fästmö till ingenjören Arne Stockman. Hon tycker hans intresse för hennes person är...

Visa hela handlingen

Press

Även kritiker som gick in för att avrätta Schamyl Baumans komedi måste medge att publiken hade roligt och inte svek sin kvinnliga idol, här i aktion för noga räknat 33:e gången. ...

Visa all press

Lilian Carlberg -- bland vännerna "Lillan" -- har tröttnat på att vara en rar, bussig och präktig fästmö till ingenjören Arne Stockman. Hon tycker hans intresse för hennes person är för ljumt och beslutar att under enskild semester förvandla sig från svensk "vitsippa" till exotisk "orkidé" genom s k erfarenheter på det erotiska planet. Innan Arne fattat att hon menar allvar har hon givit sig av.

Lillans första offer är Adolf Lundkvist, gift handelsresande i damunderkläder. Hans kombinerade mannekäng och älskarinna har just givit honom på båten, och Lillan blir hennes efterträderska vid en uppvisning på Stadshotellet i Örebro. När hon efter den lyckade uppvisningen bjuds på supé med champagne på Lundkvists rum anstränger hon sig att förföra honom. Skrämd av hennes något oblyga inviter tappar dessousförsäljaren lusten och deklarerar att Lillan är den typ av hygglig och präktig flicka som han aldrig skulle ge sig på. Besviken och med dygden i behåll, författar hon ett brev till Arne, i vilket hon döljer äventyrets snöpliga avslutning.

Följande morgon stöter hon i hotellvestibulen ihop med disponenten Henning Werner. Han är på väg till sin jaktstuga vid Hede i Härjedalen, och Lillan accepterar hans erbjudande att få följa med norrut. Efter att först ha övertygat honom om sin erotiska frigjordhet grips hon -- i det ögonblick det blir aktuellt att gå till sängs -- av skälvan och bekänner snyftande sin sanna natur. Disponenten resignerar, lovordar henne för hennes genuina präktighet och förutspår att det snart skall komma en lika ofördärvad ung man in i hennes liv.

Arne har genom Lillans helt vilseledande brevskildringar fått intrycket att han håller på att mista den han i grund och botten älskar och ger sig av för att leta rätt på henne. Anländ till disponentens stuga får han två upplysningar: inga förbjudna gränser har överskridits, och fästmön är verkligen mycket präktig.

Lillan har redan tagits om hand av nakenmålaren Jerker Nordin, bosatt några mil från jaktstugan. Arne infinner sig i dennes ateljé lagom för att finna sin fästmö på misstänkt intim fot med konstnären, men han glömmer sin svartsjuka då Jerker förespeglar honom traktens rika fiskemöjligheter. De bägge männen tycks komma väl överens. Lillan tar tillfället i akt att försvinna.

Hon plockas upp på landsvägen av en bilförsedd, förrymd och efterlyst dynamitard, känd i brotts- och poliskretsar under namnet "Dynamit-Valle". Han behandlar henne osentimentalt men omtänksamt och spränger sig bl a in på ett apotek för att skaffa henne magnecyl. De tillbringar natten sovande i bilen sedan bensinen tagit slut. På morgonen går Valle ut för att köpa påfyllning. Lillan läser en tidning och finner där sin nye kavaljer med porträtt och upplysningar. När förbrytaren återvänder övertalar hon honom att självmant anmäla sig hos polisen och ta sitt straff.

Innan Valle hinner förverkliga sitt beslut på polisstationen i Falun arresteras inte bara han utan också Lillan, som vägrar tala om sin identitet. Genom rapporter i radio får Lillans manliga vänkrets reda på hennes brydsamma belägenhet och skyndar till undsättning. Var och en gör anspråk på att stå henne närmast, vilket inte förbättrar hennes ställning i den vakthavande konstapelns ögon. Snart råkar rivalerna om den omhändertagna i luven på varandra och Valle slår bl a knock på Arne. Dynamitarden, som blivit mycket förtjust i sin liftarflicka, friar, men hon menar att deras förhållande blivit alltför syskonlikt och föredrar Arne. Bakom cellens galler utbringar Valle i avskedets stund ett fyrfaldigt leve för Lillan. I detta deltar övriga manliga vittnen till hennes ärbarhet.

Pressreaktion Svensk filmografi

Även kritiker som gick in för att avrätta Schamyl Baumans komedi måste medge att publiken hade roligt och inte svek sin kvinnliga idol, här i aktion för noga räknat 33:e gången.

"Man kan sannerligen inte tvivla på den s k Sickans popularitet när man hör publikens reaktioner inför film efter film med henne i huvudrollen", skrev Carl Björkman i DN, "och den här filmen utgör inget undantag. Hos den mycket breda publiken har hon alltjämt kvar sin popularitet, denna rara och rultiga flicka av präktigaste svenska helylle, alldeles avintellektualiserad, frisk som ett vinteräpple och med de lukrativaste smilgropar".

Vid sidan av Sickan ville en annan kritiker, Robin Hood (StT), särskilt utpeka tre skådespelare: Gunnar Björnstrand, John Botvid och Arne Källerud. Björnstrands sympatiske dynamitard placerade recensenten i "högsta internationella klass". Han var däremot missnöjd med manuskriptets "okonstnärliga framfusighet" även om den på det hela taget trollades bort av "Baumans mjuka hand".

Nöjda -- med vissa reservationer -- var recensenterna i AB, AT, Expr, Ny Dag och SvD. I AT skrev Gits: "Jag har sällan haft så royalistiskt (kungligt) roligt åt en Sickan-film. Den goda fru Carlsson har gjort ett imponerande antal roller i ett imponerande antal filmer i den komiska genren, men denna fnurriga historia som Gösta Stevens och Schamyl Bauman leker fram i norrländsk miljö, är den roligaste av dem alla. Man känner för all del igen ingredienserna från tidigare Stevensmanus, och man erinrar sig att Baumans regigrepp använts förr, men herrarna har här lyckats stämma sin berättelse i en sprallig dur och dessutom håller Bauman ett friskt tempo filmen igenom."

Bertil Gripenfors i Arbetaren reagerade dystert på publikens bifall: "Naturligtvis kommer En fästman i taget att leva länge på den andliga medelklass som aldrig lär sig att pilsnerfilm kan tillverkas utan pilsner!etikett. Även det lysande skådespelaruppbådet gör sitt till att avvända uppmärksamheten från rätt långa stycken renodlad tarvlighet, uppjublad av välvilliga premiärskratt (Vi s k a väl ha roligt för hundra gubbar. Filmen är ju svensk och dom ä r ju så bra: Sickan och Edvin och puttrige Karl-Arne och dom andra). När man så frustat fram sitt breda kärnsvenska åsneblaha så orkar skrattmusklerna inte längre fungera naturligt när roligheterna verkligen strömmar till i crazytakt mot filmens sista sjättedel."

Gripenfors hävdade att "vårdade" recensenter sällan tog publiken i örat: "Därför blir det som det blir. Råflabbet bullrar och i tarvligheternas aktersvall drunk!nar den fina humor och eleganta komedi som så många svenska filmproducenter så gärna söker undvika. Si, den säljer inte."

I DN bekände Björkman sin oförståelse för Sickans filmer och för det aktuella alstret i synnerhet, även om dess "patiens med en kung (Edvin Adolphson) och fyra knektar" gick jämt ut: "Men hur konstgjord är inte den värld där filmens orimliga historia utspelas! Hur spöklikt klichémässiga dess typer! Det är ateljémänniskor nästan hela bunten, och man känner sig på något sätt som på söndagsbesök i den svenska filmens panoptikon när man här följer den pryda, oskyldiga Sickan på den eriksgata hon startar genom Sverige för att mista sin dygd, som hon dock naturligtvis lyckas behålla intill filmens sista scen." Nog borde hon ha chansat, tyckte kritikern, med den efterspanade dynamitarden; "han var i alla fall den ende riktige karlen i hela filmen. En människa bland attrapper."

Kommentar Svensk filmografi

Enligt dateringar på bevarade inspelningsrapporter ägde inspelningen rum mellan 10.11.1951 och 16.4.1952. Det betyder att den startade omedelbart efter produktionsstoppets hävande.

Man tycks ha haft besvär med titelvalet. Under ateljéarbetet användes "En dålig flicka" och "Produktion 182". Andra förslag på tal (Expr 10.1.1952) var "Fria på narri", "Fem man om en flicka" och "Frökens fem friare".

Schamyl Bauman uttryckte i pressuttalanden oro för hur det skulle gå för hans lustspel på biograferna med tanke på den hårda konkurrensen från Sveriges Radios populära program "Lördags-Karusellen", som enligt producenten och regissören åsamkade Sandrews kassaförluster på 180 000 kronor varje lördag.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se