Ubåt 39 (1952)

Media (8 st)

Originaltitel	Ubåt 39
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Erik "Hampe" Faustman
Manus	Herbert Grevenius
Förlaga	U 39 (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Sandrew-Produktion
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1952-08-25

Medverkande

Eva Dahlbeck
Maria Friberg

Karl-Arne Holmsten
Herman Friberg, underofficer vid marinen, Marias man

Gunnel Broström
Anna Nilsson

Erik Strandmark
John Nilsson, Annas man, flaggunderofficer vid marinen

Lars Ekborg
Gunnar Friberg, underofficerselev, makarna Fribergs son

Harriet Andersson
Harriet, Gunnars flickvän

Visa fler

Handling

Vid en svensk marinbas pågår prov med nya ubåtsackumulatorer. En av de deltagande ubåtarna med beteckningen U 39 ligger vid kaj och har beordrats ut på övningspass. Besättningen...

Visa hela handlingen

Press

Ingen kritiker var nöjd med filmatiseringen av Rudolf Värnlunds pjäs, men alla fann någon kvalitet att berömma. Det reportagemässiga och dokumentära ansågs Faustman ha lyckats bäst...

Visa all press

Vid en svensk marinbas pågår prov med nya ubåtsackumulatorer. En av de deltagande ubåtarna med beteckningen U 39 ligger vid kaj och har beordrats ut på övningspass.

Besättningen åtnjuter några timmars permission. Herman och John tjänstgör som underofficerare på U 39. De bor grannar i land och familjerna umgås.

Johns fru Anna möter de bägge männen på väg från båten, och hon försöker ordna träff med Herman bakom ryggen på sin man. Herman vill bryta deras förhållande och avvisar henne.

Under familjernas samvaro på kvällen avslöjas Annas och Hermans otrohet. John, som ser sitt äktenskap krossat, vill genast göra upp med knytnävarna, men Hermans hustru Maria går emellan och avstyr bråk. Trots att hon känner sig kränkt kan hon inte tänka sig ett liv utan mannen och sonen Gunnar. Den senare går i faderns fotspår och har efter utbildning i Stockholm just antagits som besättningsmedlem på U 39.

Gunnar finner flickvännen Harriet på en fest och anförtror henne att han valt fel yrke, eftersom han är rädd i tjänsten. Han söker hennes kärlek och tröst inför den kommande övningen, men Harriet stöter bort honom och väljer att tillbringa natten med en annan kavaljer.

På väg att inställa sig kommer Gunnar i samspråk med en styrman, som familjen känner. De två tömmer några glas tillsammans och Gunnar blir berusad. Långt efter båtens avgång vaknar han upp i hemmet.

Örlogsstationen meddelar att man förlorat kontakten med U 39; en olycka befaras ha inträffat. Besättningsmännens hustrur och anförvanter samlas i ångestfylld väntan på närmare besked. Ubåten har i verkligheten blivit manöveroduglig genom en explosion i aktre batterirummet och gått till botten. Det kvarvarande syreförrådet kommer inte att räcka länge åt de instängda. Herman och John, som förstår att de har små möjligheter att överleva, försonas. Hermans plikt att anmäla sonen för tjänsteförsummelse spelas över av händelseutvecklingen ombord.

Marias liv har präglats av krigarhustruns oro över att mannen en dag inte skall återvända. Nu är sonen det enda hon har kvar, och hon beslutar sig för att gömma honom i hemmet. Anna, förtvivlad och skuldmedveten, går till kyrkan och bekänner sin synd för prästen. Han uppmanar henne att be för bägge männen.

Styrmannen dyker upp då Maria handlar på torget. Han vet att Gunnar är i livet. Maria ber honom ordna falska papper och en plats på det fartyg där han tjänstgör, så att sonen skall kunna fly ur landet. Styrmannen åtar sig uppdraget mot ersättning.

En stor räddningsaktion har igångsatts för att lokalisera ubåten. Från U 39 har man lyckats sända ut en matros genom den trasiga räddningsluckan. Matrosen har med sig loggboken, men i det ögonblick han påträffas och utbåtens position blir känd är syret slut och de instängda döda.

Harriet, som också hör till de skuldmedvetna, kommer med en blomma till Maria för att visa sitt deltagande i sorgen. Till sin förvåning upptäcker hon Gunnar i hemmet. Hans förklaring ger henne skäl för en definitiv brytning; hon vill inte "ha en karl som blir en visa i hela stan".

Motvilligt låter sig Gunnar övertalas av modern att gå ombord på lastfartyget. Så börjar kyrkklockorna ringa för det inkommande bärgningsfartyg som för med sig vraket av ubåten.

Känslan av att vara en svikare drabbar Gunnar med förnyad styrka, och han går i land för att ta sitt straff. Pliktkänslan har segrat över hänsynen till modern. För henne återstår fortsatt ångestfylld väntan.

Pressreaktion Svensk filmografi

Ingen kritiker var nöjd med filmatiseringen av Rudolf Värnlunds pjäs, men alla fann någon kvalitet att berömma. Det reportagemässiga och dokumentära ansågs Faustman ha lyckats bäst med, mindre bra med rollinstruktionen. Skådespelaren Lars Ekborg fick dock genomgående lovord för sin framställning av "fanflyktingen". Den negativa kritiken drabbade främst Herbert Grevenius, vars personliga omstuvning av Värnlunds idédrama angavs som huvudorsak till filmversionens svaga tematiska sammanhållning och balans.

"Filmens styrka ligger i själva reportaget. Det är en välberättad, välfotograferad och mycket övertygande skildring av en ubåtskatastrof. Det är också med stor glädje man noterar att den vanliga svenska ateljéluften fått vika för verklig lokalfärg. Det Karlskrona som bildar bakgrund har den rätta solenniteten i de marina byggnaderna och även den riktiga snålheten i den pinande vinden från havet", skrev Staffan Tjerneld i Expr.

Även A Gunnar Bergman (AT) och Mauritz Edström (Arbetaren) -- den senare mycket kritisk mot filmen i övriga sammanhang -- gav bägge uttryck för uppskattning av vissa inslag. Bergman tyckte att händelserna berättades med "fast röst och stadigt handlag": "Sjöscenerna är ofta ståtliga och spänningen ombord på den sjunkna ubåten utomordenligt framställd."

Edström gjorde följande sammanfattning: "En habil skildring av en ubåts undergång och människors väntan i land. Man kan inte frånkänna den spänning och komprimerad uttrycksfullhet i enstaka scener från ubåtens inre. Men vad hjälper det, när de mänskliga konflikterna manglats ut så till den grad att de lever varken av närheten till vardagen eller som symboliken?"

Flera kritiker angrep hårt behandlingen av det ursprungliga pacifistiska budskapet hos Värnlund, bland dem Bergman: "Tur att den här filmen fått namnet Ubåt 39 ty med Rudolf Värnlunds U 39 har den mycket litet att skaffa. Värnlunds drama rör sig om den eviga kvinnoprotesten mot kriget -- den som Aristofanes första gången gestaltade dramatiskt för 2.000 år sen i Lysistrate -- vidare om modern-honans instinkt att skydda sina ungar. Allt tal om ära och plikt och heder blir struntprat inför hennes omsorg att skydda liv. Men Värnlund är en nutida författare och därför för han resonemanget ett stycke längre än Aristofanes. Hans drama blir till slut en diskussion om den demokratiska människans förhållande till kriget. Allt detta är utsuddat eller överhoppat i Herbert Grevenius filmmanuskript och i Hampe Faustmans regi. Se bara på det patetiska slutet med dess sentimentala patentpatriotism! Över det svävar möjligen Fänrik Ståls ande men absolut inte Rudolf Värnlunds. Värnlund säger med avslutningen på sitt drama precis motsatsen till vad filmen förkunnar."

Carl Björkman (DN) var lätt förvånad över att i "den pampiga förtexten" till filmen finna "en avtackning av den svenska marinen för det stöd den skänkt arbetet på Rudolf Värnlunds film", och Nils Beyer (MT) ansåg att omkastningen av pjäsens tendens till ett förhärligande av "den manliga pliktuppfyllelsen" medfört "en avdramatisering av det ursprungliga dramat".

Robin Hoods (StT) uppfattning var att införandet av olycksdramatiken splittrar filmen; det blev för mycket som inte fick ordentligt utrymme, regissören kom "i tidsnöd". Räddningsmanskapets kamp mot döden kom att fånga åskådaren mycket starkare än "den mera likgiltiga parallellhandlingen i land", men från "det stora dramat i havsdjupet" rycktes publiken ideligen bort från och det fann kritikern irriterande. Den komplicerade filmen verkade av denna anledning "litet lam".

Kommentar Svensk filmografi

Rudolf Värnlund (1900-1945), i den svenska litteraturen räknad till proletärförfattarna, medverkade som manusskrivare i produktionen av järnbruksfilmen Stål (1940/8).

Under 1930-talet skrev han i snabb följd en rad skådespel, i vilka motiven företrädesvis hämtades från arbetarmiljö och samtida politiskt-sociala rörelser. Till denna grupp hörde pjäsen "U 39", utgiven på Tidens Förlag i Stockholm 1939. Stycket hade en pacifistisk tendens; den kvinnliga omsorgen om avkomman och livets fortbestånd ställdes mot manlig plikt- och hederskänsla i stridens tecken. Kvinnofigurerna dominerade scenen. Otrohetsmotivet berörde inte moderns (Maria) äktenskap.

Andra världskrigets utbrott och den därmed inträdande beredskapsandan medförde att scenpremiären måste uppskjutas. Detsamma gällde ett planerat framförande på Borgarskolan i Stockholm av Svenska Dramatikers Studio 13.4.1943. Premiären inställdes av någon anledning, och följande dag gick ubåten "Ulven" på en mina utanför Marstrand och sjönk med 33 man. Först 2.9.1951 gav Radioteatern en inspelning av pjäsen.

Bonniers Litterära Magasin (7/1952) tog på sin kommenterande avdelning upp frågan om rätten att ändra litterära förlagor. Tidskriften kritiserade inte så mycket uppmjukningen av Värnlunds pacifistiska tendens som Grevenius' grepp att sända äktenskapsbryterskan Anna till kyrkobikt i "småstadssvenska Karlskrona". Kommentatorn skrev:

"Rudolf Värnlunds skådespel är alldeles främmande för kristna tankar och själv var han det också; i flera böcker tar han upp tanken på religionen som väg till själslig harmoni, men avvisar den alltid bestämt. Detta har emellertid inte hindrat Grevenius från att -- utan dramatiskt eller filmatiskt nödtvång -- på hans skådespel ympa in ett element som varit angeläget för bearbetaren, men väsensfrämmande för originalförfattaren."

I sitt genmäle (BLM 9/1952) hävdade Grevenius att manuskriptförfattare och regissörer måste ha fria händer med verk som inköpts för överflyttning till film.

Beträffande Värnlunds pjäs ansåg han sig ha varit originalet trogen all den stund det "inte var ett tendensstycke utan som all äkta idédramatik ett diskussionsstycke, en dialog i författarens bröst, som blir angelägen, därför att så många har hört den också i sitt".

Författarna Per Anders Fogelström, Ivar Lo-Johansson och Vilgot Sjöman som fått romaner filmade, deltog i den efterföljande debatten tillsammans med juristen Ernst Nathorst-Böös. Alla utom Ivar Lo-Johansson hänvisade till författarkontraktets klausul om skydd för "verkets grundidé eller karaktär". Den borde gälla även döda upphovsmän.

Sjöman hoppades på ett framtida direktförhållande mellan författarna och filmvärlden i stället för "denna långt mycket svårmanövrerade omväg över böckerna", medan Lo-Johansson i ett humoristiskt och kallsinnigt inlägg förklarade att författaren mottar 10 000 för sveda och värk, "ett skadestånd, precis som vid överkörning". Balans med upphovsmännen och branschen kunde först uppnås när bokförlagen förvärvade rätten till filmer som de sedan lät "nihilistiska författare göra om till böcker". Då skulle, menade han, "filmdirektörerna bli medintresserade i den här -- ständigt återkommande -- frågan".

Inspelningen av Ubåt 39 ägde rum vintern 1951-52 med de första exteriörtagningarna vid Hårsfjärden i början av november.

Ett par recensenter refererade till utländska ubåtsfilmer med samma motiv, Uomini sul fondo/Ubåt har sjunkit, Italien 1940, och den engelska Morning Departure/Ubåt saknas från 1949.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se