Kommentar Svensk filmografi
Roy Andersson (f 1943) gjorde succé med långfilmsdebuten "En kärlekshistoria" (1970/7), belönad med Berlinfestivalens Silverbjörn.Hans följande film, "Giliap" (1975/25), blev ett både kritiker- och publikmässigt fiasko. Så här yttrade sig t ex Jan Aghed om filmen: "I huvudsak är den ingenting mer än ett pretentiöst pekoral, syn- och hörbarligen förfärdigat av en filmbiten gymnasist som inte orkat smälta ödesbrottningarna och undergångsstämningarna i fransk 30-talsfilm" (SDS 17.11.1975). Det negativa kritikermottagandet föranledde dock inlägg på kultursidorna till filmens försvar, bl a av Lars Forssell.Motgången med "Giliap" försvårade Roy Anderssons återkomst som långfilmsregissör. I stället ägnade han sig åt beställningsfilm, från 1981 med egen studioanläggning, Studio 24. Hans reklamfilmer blev tidigt omtalade och uppmärksammade för sin originalitet och dramaturgiska utformning och har blivit ymnigt prisbelönta. Bland uppdragsgivarna kan nämnas Trygg-Hansa, Socialdemokraterna, Lotto, Air France och Citroën.Till spelfilmen återvände han med kortfilmerna "Någonting har hänt" (1987), om aids, och "Härlig är jorden" (1990), första delen i kortfilmssviten "90 minuter 90-tal". Hans filmstil, som han började utveckla i reklamfilmen (och som embryonalt finns redan i "Giliap"), präglas av en reducerad färgskala, långa tagningar med stillastående kamera, tablåmässiga scenerier och höggradig stilisering, både av dialog och persongalleri, bestående av amatörer utan nämnvärd filmvana - en stil som kräver åskådarens reflektion och ställningstagande."Sånger från andra våningen" visades i Cannesfestivalens prestigefyllda tävling, där den vann Juryns specialpris. I Sverige tilldelades filmen Guldbaggen för årets bästa film. Dessutom guldbaggebelönades Roy Andersson (bästa regi; bästa manuskript), István Borbás och Jesper Klevenäs (bästa foto) samt Jan Alvermark (filmens ljudbild).I samband med den svenska premiären utgav tidskriften Filmkonst en reportagebok, "Återkomsten", av Mattias Göransson (text) och Erik Nilsson (foto), vilka följt Roy Andersson under de sista månaderna av filmens inspelning.En bakomfilm, "Den lilla människans storhet", av Kjell Andersson, bror till regissören, och Bo Harringer (foto) visades i SVT 14.10.2000.I en intervju (SvD 6.9.2000) berättade Roy Andersson om "Sånger från andra våningen": "Filmen består av 46 scener som tagit fyra år att spela in.- Det blir i snitt en scen i månaden skulle man kunna säga, utom scenen i järnvägshallen som tog två och en halv månad, berättar Roy Andersson (-).Järnvägsstationen byggdes upp i en f d flyghangar i Täby med fem järnvägsvagnar av masonit i full skala, perrong och ett enormt gallertak som påminner om Hamburgs centralstations. (-)Hälften av scenerna är dessutom omtagna. Ibland hade man till och med hunnit riva scenografin och blev tvungna att bygga upp den igen för att ändra en detalj som Roy Andersson inte var nöjd med. Perfektionism är bara förnamnet.- Den tunga biten när man arbetar med enbildsscener är när det i början handlar om ett par enstaka personer och senare dyker upp massor med människor.Roy Andersson exemplifierar med slutscenen på sex minuter där hundratals nakna och halvnakna människor låg på marken i september månad täckta med något som skulle se ut som jord för att vid ett givet tecken resa på sig och långsamt gå framåt mot huvudpersonerna. Den bilden fick tas om många gånger. Det goda med alla omtagningarna var att han upptäckte att det räckte med 300 statister i stället för ursprungliga 600.Filmen har kostat 48 miljoner kronor. Men delat på fyra år blir det 'bara' tolv miljoner kronor per år.- Det är klart att jag skäms litet. Jag vill helst säga att filmen kostat litet över 40 miljoner kronor. Det är fult att vara för dyr. Men hade jag hyrt studio i stället för att bygga själv hade det blivit ännu dyrare.Man kan också säga att det finns metod i galenskapen. - Först visade jag 15 minuter som jag finansierat helt själv och som tagit två år att göra. Då fick jag stöd från bl a Sveriges Television och Nordisk Film & TV-fond så att jag kunde jobba vidare. När jag hade 40 minuter åkte jag till Berlin och visade upp dem på marknaden och fick med mig tyska och franska Arte. De var oerhört positiva och sa bara fortsätt, fortsätt. Sedan var det hela igång. (-)Nu när den är klar. Vad skulle han vilja att filmen väckte för debatt?- Filmen har många teman så den skulle kunna starta många debatter.Jag har försökt fånga det jag kallar den råa existensen. Hur vi bygger samhället och hur vi förvaltar det. Vilken respekt vi visar för varandra och hur vi ser på vår nästa, som en vän eller någon vi kan exploatera.- Jag tycker att vi lever i en ganska elak tid. Det har blivit tillåtet att exploatera den okände utan skam. Detta ställs mot Jesu bergspredikan. Jag har också gett mig på något som är väldigt svårt, att försöka fånga ekonomin i ett samhälle. Jag tror inte att det går att göra det på film egentligen. Men jag har i alla fall försökt skapa litet stoff som kan initiera en diskussion om ekonomins natur och marknadens psykologi."I filmens inledning citeras en diktrad, hämtad ur dikten "Snubblande mellan två stjärnor" av den peruanske poeten César Vallejo: "Älskade vare de som sätter sig". Vallejo (1892?1938) anses som en av de ledande latinamerikanska författarna under det gångna seklet.Som författare har Roy Andersson framträtt med den civilisationskritiska "Vår tids rädsla för allvar" (1995). Han har också tillsammans med Kalle Boman och István Borbás producerat antologin "Lyckad nedfrysning av herr Moro" (1992).
Pressreaktion Svensk filmografi
Roy Anderssons återkomst till långfilmen hälsades med entusiasm från kritikerna som var berörda, gripna och imponerade av "Sånger från andra våningen". Ett suggestivt och originellt mästerverk med ett alldeles eget, personligt bild- och formspråk, samhällskritiskt, absolut, men inte torrt utan fyllt av ironi, humor och absurda detaljer, det var alla överens om. De kritiska anmärkningarna var marginella.Carl-Johan Malmberg, SvD: "Allt som på förhand sagts om 'Sånger från andra våningen' blir plötsligt oväsentligt. För filmen är ett mästerverk av en art vi bara äger ett fåtal av i svensk filmhistoria. Tvekar man (-) på nutidskulturens känsla för filmens konstnärliga möjligheter, får man här bevis nog. Det går att åstadkomma något aldrig tidigare skådat, det går att göra en film som tar det riktigt stora greppet på Sverige av i dag ? utan att för den skull bli luftig och generaliserande. För här är både människoskildring och formspråk enastående exakt. Genom 'Sånger från andra våningen' upprättas inte bara svensk films skamfilade värdighet, utan dessutom ? och viktigare ? värdigheten hos människan själv. Här ser vi henne i helfigur.Det kan tyckas som om vi stod inför något storslaget och krävande, nästan sakralt. Och det är just det vi gör. Fast i en så besynnerlig kombination med det absurt komiska, drastiskt uppsluppna att det är som om grekisk tragedi fått sällskap av svensk folklig filmfars. Genom den ibland hejdlösa komiken tränger hela tiden allvaret fram med etsande svärta. I Sverige är det sent på jorden, och livet är svårt.'Aktiekurserna faller och hela landet är i gungning!', utropar möbelhandlaren Kalle apokalyptiskt när försäkringsbolaget har mage att fråga efter kvitton på det möbellager han själv tänt på. Här är ingen antingen god eller ond ? alla är både och. Var och en i filmens brokiga persongalleri bär inom sig en lömsk Judas, en självrättfärdigande Pilatus, en förtvivlad Jesus. Eller en trasig Nils Ferlin-gestalt, en alldeles 'vanlig' människa som jobbar 'för att få lite mat på bordet och ha det lite trevligt'.Med filmens repliker har Roy Andersson och hans skådespelare hittat det unika mellanläget mellan biblisk högstämdhet och vardaglig försagdhet. I de enklaste dialoger blottas avgrunder. Ord mejslas ut med tonfall fångade på pricken, tillsammans med storstilad, tom, eller helt enkelt rörande sann livsklokhet. Människorna i 'Sånger från andra våningen' har alla ? som så många av oss ? en böjelse för teatral patetik när livets törnar blir dem för hårda. Kalle exploderar i vredgad sorg på dårhuset där den ene av hans söner ligger sedan 'skrivit dikter så att han har blivit snurrig!'. En frodig Edvard Persson-gestalt förvandlas till en monumental Job. Lars Nordh (-) framställer Kalle med imponerande känslostyrka, självömkande och anklagande om vartannat.'Sånger från andra våningen' är något så sällsynt som en kollektivskildring på film; även om Kalle och hans båda söner, poeten och taxichauffören, är filmens huvudpersoner berättar den om ett stort antal individer, många av dem oförglömliga i sin gråslitna vanlighet (-).Bildkompositionerna har ofta en vidunderlig kraft. Man anar förebilderna, mindre från andra filmskapare än från konstnärer: Breugels och Callots vida panoraman, Edward Hoppers intensiva stillhet, Palle Nielsens dystopier. Men först och främst är Roy Andersson påverkad av sig själv: av den helbildstestetik han mejslat ut i diverse reklamfilmer liksom i den fenomenala kortfilmen 'Härlig är jorden' (1990).Till känslan av instängdhet bidrar Roy Anderssons mycket speciella utformning av rum, alltför trånga och alltför ödsliga på en och samma gång. Vi blickar in i trattformade tittskåp, lägenheter, kontor, kaféer, gaturum som alla har det gemensamt att de i bakgrunden öppnar sig utåt. Mot andra världar? Mot friheten? Eller mot den totala intigheten?'Sånger från andra våningen' har en nästan desperat svartsyn - men här finns också hopp. 'Älskade vare de som sätter sig!', citerar Kalles son den peruanske poeten César Vallejo i hans hyllning till mänsklig envishet och motståndsvilja. Och likt tveksam musik framfödd ur stelnad förtvivlan ljuder då och då en liten ljus flöjtmelodi av Benny Andersson ? vissheten om ett annat liv?"
Pressreaktion Svensk filmografi
Jan Aghed, SDS: "Så snart [rollkaraktärerna] öppnar munnen meddelar de sig genom mekaniska upprepningar och de mest utslitna plattityder och floskler. På ett tillspetsat och drastiskt sätt, som blandar skarp ironi, komik och tragik, angriper och förlöjligar 'Sånger från andra våningen' samhällets stöttepelare och etablissemang, kyrkan, religionen, militären, kungahuset, och först som sist hyperkapitalismens mentalitet. (-) Samtidigt färgas Roy Anderssons beskrivning av individens villkor i en rent darwinistisk marknadsdjungel många gånger av burlesk och absurd humor. (-)Men mer anmärkningsvärd än den beska analysen av socialdemokratins välfärdssvek, i och för sig ett lika sällsynt som välkommet utslag av samhällsdebatt i en svensk spelfilm, är den mycket personliga och unika stilen. Samtliga fyrtiosju scener utgörs av lika många bilder fotograferade i en enda obruten kamerainställning. Närbilder förekommer inte, och bara i en tagning rör kameran på sig. Det som gäller är alltså kompositionen innanför den enskilda bildramen, med sikte på betydelseladdad växelverkan mellan skådespelarnas och kamerans placering, scenografi, rekvisita, ljus, skugga, färger och rörelser inom bilden. I 'Sånger från andra våningen' är bild, scen och sekvens en och samma sak, ett slags uttrycksmättade tablåer med ett djupskärpefoto som gör alla skikt av bilden lika viktiga. Läsning och tolkning av en viss cen överlåts därmed till publiken snarare än till regissörens synvinkel om han i stället valt att klippa.En fördel med denna stil är att individen ständigt iakttas i sitt sociala sammanhang. Å andra sidan kräver den uppmärksamhet från åskådarens sida, annars missar man lätt symboliska detaljer, komiska infall eller oroande skeenden i bakgrunden som bryter mot en ofta statisk förgrund.Den filmteoretiska grundvalen för denna estetik är Orson Welles 'Citizen Kane'. På samma gång inger 'Sånger från andra våningen' känslan att Roy Andersson i detta fall låtit sig styras mindre av filmisk påverkan än av inspiration från teater, måleri och fotografi. Här finns dialoger och sketcher som för tanken till Samuel Becketts absurdism. Den isolerade, flerskiktade bilden som uttrycker ett idéinnehåll, personernas mer eller mindre groteska och karikatyrmässiga utseenden, intresset för marginella existenser och den bittra och provokativa samhällssatiren: allt detta påminner om Den nya sakligheten, det vill säga mellankrigstidens ledande tyska konstriktning, och dess främste företrädare Otto Dix, som med sin 'entartete Kunst' senare föll offer för nationalsocialismens kulturpolitik.Anknytningen till Dix och hans samtidas måleri är desto mer bestickande som just nazismen, dess värderingar och Förintelsen bildar framträdande inslag i filmens täta väv av ofta hårt skruvade associationer. Småföretagaren och småborgaren Kalle, tänkt som både en individ och en universell typ, dras med skuldkänslor och ett plågat samvete som bland annat förföljer honom i form av en vålnad, en rysktalande yngling som tillsammans med sin syster hängts av tyska soldater på östfronten på grund av 'fel ras'.Hängningen illustreras i en flashback som i mina ögon är filmens märkligaste scen. Med kuslig, exakt detaljerad portättlikhet och intensiv kraft rekonstruerar den ett oförglömligt foto ur nazismens ikonografi och andra världskrigets kollektiva undermedvetna: det som visar en nyss avrättad ung kvinna dinglande i en löpsnara under de tyska insatsgruppernas härjningar i öster.'Sånger från andra våningen' går inte fri från invändningar, även om det fina jurypriset i Cannes kan tyda på motsatsen. Filmen är ojämn, en del scener är för utdragna eller upprepar redan markerade poänger, tankegodset kunde vara klarare. Men åtskilliga andra scener bränner sig fast på näthinnan och antar verkan hos en suggestiv och påträngande mardröm. Och oavsett förbehåll måste man beundra den kreativa frihet och originalitet som Roy Anderssons återkomst till spelfilmen vittnar om, likaväl som omutligheten i hans samhällsvision."Eva af Geijerstam, DN: "I var och en av de minutiöst utformade tablåerna (-) finns tysta vittnen som iakttar utan att ingripa eller delta. Händelserna i sig är kanske inte särskilt märkvärdiga. Däremot har Roy Anderssons formuleringskonst en gåtfull och långtidsverkande suggestionskraft och originalitet: de djupa perspektiven i bleka korridorer, längs oändliga bilköer, ödsliga bardiskar, nattliga storstadsgator och sammanträdesrummets långbord. Den stillastående kameran och de långa tagningarna, som ingalunda är detsamma som händelselöshet i bilden. Den reducerade färgskalan, som så påtagligt saknar den levande naturens färger ? med nästan chockartade undantag som frukt i sjukhusbesökets plastpåse eller patientbuketterna vid överbeläggningens korridorsängar. Ett slags intensivt kontrollerad detaljrikedom, trots att varje tidsbestämmande detalj skalats bort. De dödsens bleka figuranterna, som blivit något av Roy Anderssons kännemärke, både i hans reklamfilmer och i de korta spelfilmerna 'Någonting har hänt' och 'Härlig är jorden'. Här har också hans fotografer överträffat sig själva. (-)'Sånger från andra våningen' beskriver ett samhällstillstånd. Mörkt, Beckettabsurt, ibland förskräckligt farsartat roligt ? det får man inte glömma! ? eller ogenerat banalt målar filmen upp en ödslig bild av dagens värdeförvirrade västerländska villkor.Någon medkänsla existerar knappast. Det kristna kärleksbudskapet har perverterats till oljig krucifixförsäljning eller prästerliga bekymmer över sjunkande villapriser. Ekonomismen är satt i system och avbildas bokstavligen som spekulationer vid kristallkulan. (-) Skulden efter andra världskriget, alternativt nostalgin, återkommer, förföljer och plågar. (-)Barn och ungdomar - eller kanske skulle man hellre säga ungdom? - står ingenstans att finna i Roy Anderssons aftonland, förrän det är dags för det stora symboliska offret. Det sker i en magnifik scen, lika betagande dumdristig i sitt monumentala anslag som i sitt brott mot filmens i övrigt stränga avståndstagande från vad vi normalt kallar dramatisk, lineär handling.Vid en form av omvänd ättestupa, inför en tusenhövdad samling av samhällets potentater knuffas en liten vitklädd flicka i döden. (-) Ja, filmen gestaltar Vallejos dikt ['Snubblande mellan två stjärnor', red anm], detta snubblande mellan ett förflutet som man ännu inte förmått lämna, en oklar samtid fylld av tafatt ensamhet och en dunkel framtid utan förvissning om en människovärdig ordning. Ur Vallejo-poemet hämtas också filmens motto: 'Älskade vare de som sätter sig.' Det förstår jag lika lite innebörden av, som den fulla avsikten i alla Roy Anderssons bilder. Det behöver ingalunda tolkas negativt."
