Vägen till Klockrike (1953)

Media (1 st)

Originaltitel	Vägen till Klockrike
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gunnar Skoglund
Manus	Harry Martinson
Förlaga	Vägen till Klockrike (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Sandrew-Produktion
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1953-07-20

Medverkande

Anders Ek
Bolle, luffare

Edvin Adolphson
Råttfällemakaren

Annika Tretow
Margot, bupiga

Margit Carlqvist
Inga, lantbrukardotter

Erik Strandmark
Hällman, dräng på Sarvsholm

Naima Wifstrand
"Vattenhuvudets" mor

Visa fler

Handling

Under senare hälften av 1800-talet utvandrade en miljon människor från Sverige till Nordamerika. Många fler ville resa men saknade kraft och resurser. De strövade i början av det...

Visa hela handlingen

Press

Filmbearbetningen av Harry Martinsons luffarberättelse splittrade kritiken, vilket några skribenter själva förutspådde. "Vägen till Klockrike är en film som man ettdera gömmer i sitt...

Visa all press

Under senare hälften av 1800-talet utvandrade en miljon människor från Sverige till Nordamerika. Många fler ville resa men saknade kraft och resurser. De strövade i början av det följande seklet längs vägarna, sökande ett slags mystisk förening av frihet och gemenskap, ett de hemlösas paradis. Detta fick namn efter en hårt bevakad östgötasocken -- Klockrike -- dit luffarna sällan nådde.

Vid amerikabåten tar f d cigarrmakaren Bolle avsked av sina arbetskamrater Ahlbom och Dolly. Hon är flickan han älskade men inte förmådde behålla. Övergiven och utan framtidshopp ger han sig ut på landsvägen och slår sig samman med den brokiga skara av vagabonder som ständigt befinner sig på vandring. Där finns den vänlige filosofen "Vägdamm", klagande och ångerfulle Axne med sjutton år på luffen, välnärde "Skötsamma Grisen" och den burleske och uppspelte "Råttfällemakaren" -- en nasare med sitt företag på fickan. Höst och vår, sommar och vinter, drar de sina stråk genom landet, ofta jagade av "de ridande" -- polismakten.

En dag kommer Bolle förbi gården Sarvsholm och blir bjuden på bullar, som pigan Emelie råkat bränna i ugnen. Hon har bestämt sig för att emigrera till Manitoba i Kanada, bort från ensamheten och tristessen hos sin husmor, en klen gammal dam, och bort från den efterhängsne gårdskarlen Hällman, vars kärlekskrav hon inte kan besvara.

I Tönnesjö besöker Bolle och Råttfällemakaren "Vattenhuvudet", en fosterskadad invalid. Han vårdas sedan trettio år av sina föräldrar, nu åldrade. Hos dem är luffarna alltid välkomna; man bjuder på vad huset förmår vid dukat bord. Bolle stannar över vintern och hjälper familjen.

När våren kommer ger han sig ut i markerna. Frihetens frånsida är den rädsla han väcker, särskilt bland de unga kvinnorna. Den blir honom en tung börda.

Emelie kommer aldrig iväg på sin resa. Hällman har fått i uppdrag att ro henne över sjön till järnvägsstationen. Bolle, som befinner sig i trakten, blir av en slump vittne till hur gårdskarlen ror i land med en halmdocka i båten. Dockan bär Emelies kläder. Hällman upptäcker Bolle, förföljer honom och försöker döda honom. Två ridande poliser dyker upp och räddar luffaren i sista stund.

Men han har kommit ur askan i elden. Med två varningar för lösdriveri riskerar Bolle att dömas till straffarbete och måste ta första bästa chans att fly från sina uniformerade övervakare. Denna gång skyddas han av den unga Inga, enda hemmadottern på en bondgård. Hon är i färd med att hänga tvätt då luffaren kommer rusande, fattar den hotande situationen och sätter honom omedelbart i arbete. Hos Inga och hennes far dröjer sig Bolle kvar en tid. Bonden ser med oblida ögon hur dottern och luffaren dras till varandra och då han överraskar dem under ett kärleksmöte tvingas Bolle ge sig av.

I tegelbrukets labyrint av uppvärmda gångar samlas luffare, tjuvar och andra laglösa. Polisen gör razzia. Många luffare infångas, däribland Bolle. Han blir förhörd, får klart för sig att Emelie bragts om livet, och att han själv är misstänkt för dådet. Även Hällman hörs. Vid konfrontation med halmdockan bryter gårdskarlen samman och bekänner.

Bolle och flera av hans vänner döms till straffarbete; Råttfällemakaren går fri tack vare sitt "hantverk". Ett år får de dömda hugga sten i "Berget", ett stort dagbrott.

Vid sommarens inträde ger sig Bolle åter ut på vandring i sällskap med Råttfällemakaren, som försöker lära honom att klara sig på egen hand och ta vara på luffarlivets glädjeämnen. Men det bär sig inte bättre än att Bolle korsar sin färdkamrats planer på ett litet kärleksäventyr med en tillfälligt ensam gårdspiga. Råttfällemakaren tar illa upp och bestämmer att i fortsättningen skall de gå skilda vägar.

Efter besök i Norge passerar Bolle en säter, där han blir vänligt mottagen av bupigan Margot. Hon befriar honom från hans rädsla för kvinnor, och de finner en stor lycka hos varandra. Innan karlarna från bygden infinner sig måste dock Bolle ge sig av. Margot tar löfte av honom att komma tillbaka -- alla somrar. Det lovar Bolle.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmbearbetningen av Harry Martinsons luffarberättelse splittrade kritiken, vilket några skribenter själva förutspådde. "Vägen till Klockrike är en film som man ettdera gömmer i sitt hjärta eller tveklöst stöter ifrån sig", förklarade Gunnar Oldin i Arbetaren. Samma tanke formulerade Robin Hood i StT i följande ordalag: "Vägen till Klockrike är en underlig film och en underbar film. En del kommer att fastna för det underliga -- och skaka på huvudet -- en del för det underbara och applådera med mer än vanlig hjärtlighet." De skiftande omdömena gällde också Anders Eks tolkning av sin roll och Edvin Adolphsons mustiga utspel.

Till de kallsinniga hörde recensenterna i DN, Expressen och Ny Dag, fast man framhävde Sven Ny!kvists sköna landskapsbilder, Lille Bror Söderlundhs inspirerade musikaliska artisteri och några goda birollsprestationer. De starkaste lovorden gavs av Lill i SvD och Ingrid Arvidsson i BLM.

Carl Björkman (DN) kunde inte återfinna mycket av Martinsons spekulationer över frihetens växlande villkor eller romanens lyriska valörer. Framför allt hade huvudfiguren Bolle blivit "en väsentligt enklare gestalt":

"Det mystiska har försvunnit från honom -- eller kanske rättare: det finns kvar, men bara som snack. Filmens Bolle talar litteratur." Björkman erkände att det fanns "fina enskilda partier", de vackra sommarstämningarna, stenhuggarna i Berget, tecknade med monumental effekt, slutepisoden på fäbodvallen med något av "det vänligt leende behag som är Harry Martinsons eget lyriska adelsmärke". Men det räckte inte för att överskyla filmens disparata, episodiska karaktär. Den saknade enligt kritikern en gemensam nämnare: "Stundom vill filmen vara lyrik, stundom en kriminalfilm, stundom -- och endast alltför ofta -- en folklig muntration".

"Ett nytt varnande exempel för svensk litteratur -- en bra bok har blivit en tråkig film", ansåg Gösta Wernlöf (Expr) och syftade med all sannolikhet på Sandrews' storproduktion Barabbas (1953/8). "Det kan inte ha varit så här", skrev kritikern, "Harry Martinson tänkt sig Bolle med sin stillsamma hemmafilosofi och sin obändiga vandrarlusta, och den luffare som Anders Ek gestaltar saknar helt underlag i både verkligheten och fantasin -- det är inte en tänkande drömmare som talar till biopubliken utan en skådespelare, som bit för bit läst in ett nerstruket manuskript ur vilket han kastar fram sina funderingar som lösryckta meningar".

Äkta filmdikt talade däremot Robin Hood om och gav Gunnar Skoglund en eloge för att han fångat "några av de vackraste och bästa scener, som förekommit i svensk film":

"Han har alltid varit en självständig man med lyrisk ådra, men hans goda egenskaper -- och tekniska kunnighet -- har hittills aldrig kommit till sin rätt i långfilm. Nu tycks det ha lossnat för honom. Man är glad att Skoglund åstadkommit denna film, som med ens för honom fram till främsta ledet".

"En rik, säregen, charmfull och betagande film" som inte liknade någonting annat man sett och hört på vita duken, tyckte Lill (SvD) i sin lovordande recension och angav skälen: "Harry Martinson och Gunnar Skoglund har arbetat länge och mödosamt men c o n !a m o r e med sin film. Arbetet kan man ana, av mödan märks ingenting i de mjukt glidande tavlor de lagt inför filmpublikens ögon, men att verket skapats med kärlek lyser fram i nästan varje enskild bild. Och det viktigaste av allt: lyriken finns där, humorn likaså, det lyssnande örat mot människornas och naturens bröst. Vad Skoglund här har åstadkommit av stämningsskapande och konkret dramatisk gestaltning av Martinsons ord och intentioner ställer honom utan vidare på toppen som filmregissör. Man visste att han var gammal i gamet, att han hade lätt hand och en lyrisk ådra, men ett så fast och mjukt, så säkert samlande konstnärligt grepp om ett svårbemästrat ämne visste vi inte att han var mäktig. Välkommen igen Gunnar Skoglund!"

Gladde sig åt en levande och lyrisk film och åt Edvin Adolphsons med "storartat humör" tecknade Råttfällemakare gjorde Ingrid Arvidsson: "Den lugna martinsonska andhämtningen är bevarad och ger rum åt både humor och djupsinne. Regissören Gunnar Skoglund och fotografen Sven Nykvist har skickligt låtit filmen blomma själv utan att överanstränga dess infall och utan att släppa dess inre linje. De burleska inslagen slingrar sig kring scener med mörkare innebörd i okonstlad rytm. Ljuset glittrar generöst i för!grundens friska naturbilder, men i de centrala partierna är det fast och skarpt."

Kommentar Svensk filmografi

Författaren, lyrikern och dramatikern Harry Martinson (1904-1978), medlem av Svenska Akademien från 1949 och av nämnda institution utsedd att dela nobelpriset i litteratur med sin kollega Eyvind Johnson 1974, kallade på 40-talet biograferna "de livsfegas tempel". Att han trots denna åsikt engagerade sig i filmproduktion berodde främst på två faktorer: den ena en personlig vänskapsförbindelse med Gunnar Skoglund som ledde till att denne fick filmoption på författarens 1948 utgivna roman "Vägen till Klockrike"; den andra, den öppning för filmexperiment med höglitterära texter som Alf Sjöberg åstadkommit hos Sandrews med strindbergsdramat Fröken Julie (1951) och som skulle följas upp med filmatiseringen av Pär Lagerkvists Barabbas (1953).

Regissören Gunnar Skoglund (1899-1983) debuterade i början av 1930-talet med nykterhetsfilmen Landskamp (1932). Fram till slutet av 1950-talet iscensatte han 14 långfilmer av mycket skiftande karaktär. Som medarbetare och speaker i Svensk Filmindustris journal- och kortfilmsstab var han känd över hela landet för sina hurtfriskt entusiastiska kommentarer. En internationellt uppmärksammad insats gjorde han i samarbete med ungraren Paul Fejos. De inspelade i Siam den halvdokumentära Man och kvinna/En handfull ris (1940), prisbelönad vid Venedigfestivalen 1939.

Enligt avtal med Sandrews skulle Skoglund framställa ett komplett scenario på Martinsons roman. Arbetet drog ut på tiden, flera versioner skrevs, som bolagets produktionschef Rune Waldekranz ansåg otillfredsställande. Martinson engagerade sig allt mer i manusarbetet och kom slutligen att stå som huvudansvarig för detta, medan Skoglund utförde scenariobearbetningen.

Författarens medverkan innebar att material som uteslutits ur romanen kunde utnyttjas i filmen. Inte desto mindre var den färdigredigerade filmversionen ett resultat av betydande och för upphovsmännen svåra kompromisser.

Det inspelade materialet var otympligt stort och nedskärningarna gick bl.a. ut över de inledande avsnitten med Bolles arbetsmiljö och kärleken till Dolly, varav endast fragment behölls.

Mötet med bupigan på sätern, som bildar ett slags centrum i romanen, rensades från frispråkig sensualism och flyttades till filmens slut, och Bolles död skars bort. Filmen fick därigenom ett alltför ljust slut.

I ett avsnitt ur romanen (tidigare opublicerat) som Martinson lät trycka i tidskriften Vi (4/1952) under rubriken "Leve fantasins uppror!" sammanfattar han det bärande temat: "Det fanns bara detta att man försökte smyga sig undan och leva undansmugen och flydd så länge det gick. Så som luffarna. De håglösa. De lata. De som medvetet eller omedvetet (nästan alltid det senare, tyvärr, tyckte Sandemar) med all sin håglöshet och lättja protesterade mot Ordningens förräderi mot människans längtan till en frihet som kanske bara var möjlig i drömmen, i fantasin."

Inspelningen påbörjades i mitten av juli 1952 och avslutades under senare delen av september samma år. Martinson visade hela tiden intresse för projektet, deltog bl.a. i valet av spelplatser, förordade Anders Ek (1916-1979) till Bolle-rollen - skådespelarens största - och staterade själv i en kort scen som straffånge bland stenhuggarna i "Berget".

Lille Bror Söderlundhs musikbearbetning blev föremål för särskilda, mycket uppskattande recensioner i DN (C B-g) och StT (L R-s). Ett separat musikverk av Söderlundh med lyriska vinjetter av Harry Martinson och beteckningen "Klockrikessvit" framfördes av Sveriges Radio 7.12.1952. Den s k "Bollelåten", filmens musikaliska ledmotiv, utgavs av Nordiska Musikförlaget med text av Rune Lindström.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se