Dumbom (1953)

Media (1 st)

Försänkt i tät grönska likt ett törnrosaslott ligger Rosengård i den idylliska staden Lillsta. På gården bor Camilla Palm med sin mor, som tjänar hos ägaren. Till Camillas närmaste lekkamrater hör tvillingarna Bom. Fabian, ett skinande skolljus, går det alltid bra för; den snälle Dumbom har svårare att klara sig och råkar för det mesta illa ut. När Camilla är sju år gammal dör hennes mor. Samtidigt blir tvillingarna Bom föräldralösa. Camilla tvingas flytta från Lillsta, och Dumbom skickas till släktingar i en avkrok av landet. De forna lekkamraterna växer upp var och en på sitt håll. Camilla börjar arbeta på en textilfabrik. Dumbom blir så småningom clown på en cirkus.

Endast Fabian stannar i Lillsta och tar studenten vid tolv års ålder. Snabbt avancerar han till samhällets högsta post: borgmästare och chef för de kommunala myndigheterna. På några år förvandlar han idyllen -- nu känd under namnet Bomsta -- till ett högrationaliserat, högeffektivt välfärdssamhälle, vars kurvor för produktion och nativitet oavbrutet stiger. Å andra sidan råder det förbud mot offentliga nöjen och förlustelser.

En dag får Camilla beskedet att hon ärvt Rosengård. Utan saknad lämnar hon fabriksarbetets trampkvarn och råkar anlända till Bomsta just som Fabian med stor pompa mottar riksdagsledamoten fröken Holmström, utsänd på inspektion. Han är mycket stolt över sin skapelse, men där finns en lucka, rättare sagt "en skamfläck", nämligen det vildvuxna och något förfallna Rosengård. På ifrågavarande mark tänker sig borgmästaren bygga det nya rådhuset, en iskallt funktionalistisk fyrkant.

Till Bomsta kommer en dag den lilla cirkusen Marinetti-Bock med sina vagnar. Mme Marinetti är inte lätt att tas med, och stämningen är desperat då intäkterna under senaste tiden varit skrala. En av clownerna är Dumbom. Han har just blivit uppsagd av herr Bock. Beslutet återkallas temporärt då Bock får veta att Dumbom är tvillingbror till borgmästaren. Det åläggs clownen att skaffa tillstånd för cirkusverksamheten under uppehållet i Bomsta. Dumboms uppdykande på rådhuskansliet vållar en viss förvirring, men till sist träffas tvillingarna. Fabian avslår sin brors begäran. I stället erbjuder han den misslyckade Dumbom ett hederligt yrke som kyrkogårdsnämndens ordförande, men utan framgång. Dumbom uppsöker Camilla. Glad över återseendet ger hon cirkusen en fristad i sin park.

Fabian anstränger sig att komma åt Rosengård och drar sig inte för att terrorisera Camilla med tryckluftsborrar på nätterna. Ett försök att fria till henne omintetgörs av den på Fabians uteblivna kärlek besvikna fröken Holmström, som för Camilla avslöjar det verkliga syftet med borgmästarens äktenskapsanbud. Även Dumbom gör ett fåfängt försök att vinna sin barndoms älskade, och låter sig t o m anställas av Fabian. Efter Camillas avslag begraver han alla tankar på att bli något annat än clown.

Marinetti-Bocks premiär äger rum i ett fullsatt tält. Stadens ledande män och kvinnor befinner sig på åskådarplats, trots borgmästarens organiserade propaganda mot cirkusunderhållningen. Camilla är hedersgäst, och Fabian, vars äkta känslor för henne efter motgången så smått börjat röra på sig, har kommit till platsen. Genom ett hål i tältduken beskådar han ett klassiskt clownnummer och kan inte låta bli att skratta. Plötsligt träffas han av en gräddtårta, avsedd för Dumbom. Djupt kränkt träder han in i manegen för att stoppa föreställningen, men möts av publikens jubel. Alla tror att det är Dumbom, som i det ögonblicket försvunnit. Bara Camilla förstår Fabians lidande och börjar inse att också den förstenade paragrafryttaren Bom har ett hjärta.

Fabian lämnar tältet med en dyster profetia: "Jag är misslyckad, min väg är slut." Men Camilla har följt honom och svarar med ett leende: "Ta en annan väg då, tillsammans med mig". De förenas i en kyss.

Det faller på Dumboms lott att se dem vandra bort arm i arm.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Dumbom är på gott och ont", skrev Jurgen Schildt (MT) och gav uttryck åt en vacklande bedömning av Nils Poppes sista film i Bom-serien, något som kritikern inte var ensam om. Ingen förnekade dock virtuositeten i Poppes personliga artisteri. Filmson (AB) och Hjorvard (Ny Dag) föreställde sig att det kunde ha blivit en bra film om författaren-regissören-skådespelaren Poppe varit mer omsorgsfull i vissa avseenden. Movie i StT ansåg att Dumbom var slutpunkten på en sjunkande kvalitetskurva: Den gjorde skäl för sitt namn.

"Trots att han själv är en så ambitiös och duktig artist som spexare, dansare och råsundachaplin, har han så föga respekt för manus och regi att han tyr sig till en författarfirma som veterligen endast har den förtjänsten att prompt leverera uppkok på europeisk farslitteratur ur anno dazumal", skrev Filmson, och riksdagsmannen Gustav Johansson (Hjorvard) ställde frågan: "Varför bara håva in mekaniska skratt, upphängda på gamla schabloner, när det med mindre överdrifter och ett genomarbetat manus kunde ha blivit snudd på sannolikhet även över clownerierna? Det fanns ansatser i driften med byråkratin, om de hade tyglats och dämpats."

Alf Montán (Expr) och Karl Ekwall (AT) menade att Poppe bara lyckats med den ena av sina två roller: borgmästaren. Clownen hade han gjort "känslosam på gränsen till det veliga, vilket stöter" (Expr). Ekwall var likväl övervägande positiv: "Nils Poppe är särlingen i svensk film. Hans Bom-filmer har inte liknat något annat. I Dumbom har han tagit ett ovanligt djärvt grepp och vågat sig på konststycket att i en dubbelroll leka litet med allvaret och löjet, med fliten och lättjan och ställa sedvanliga moralkonventioner på huvudet. Det är en farlig lek och det är allt bra nära att Poppe faller pladask i manegen och gör sin Dumbom till en verklig dumbom. Men han räddar sig med ett nödrop. Filmen lever på borgmästaren Bom. I hans arbetsrum når Poppes skämtlynne oanade höjder och under tokerierna ligger hela tiden en vass samhällskritisk udd, som ger resning åt hela filmen. Det är bara synd att hans andra roll inte håller."

Eric Lantz utnämnde i Arbetaren Dumbom till Poppes sista och bästa film, "en enkel allegori om nutidsmänniskan", och bekände att han oreserverat tyckte om den: "Den är genomkämpad och känd, den är sårbar, den tycks ha tillkommit av en inre nödvändighet. Som helhet är den en tjusande, allvarlig lek med löjet på tårarnas gräns."

Jurgen Schildt fastslog -- "som det närmast blivit en banalitet att påpeka" -- inflytande från Chaplin i Bom-figuren. I skildringen av Bomsta, "ett rationaliserat mönstersamhälle, där nöjeslivet kriminaliserats, produktionen och nativiteten pressats i höjden och förvaltningen degraderats till en uppsättning förnuftiga robotar utan humor och passioner", tyckte sig kritikern skymta ett stycke Moderna Tider (Modern Times, Charles Chaplin, USA 1936). Men, fortsatte Schildt: "Här finns också en strimma Rampljus [Limelight, Charles Chaplin, England 1952.! I den hälften av sin dubbelroll är Poppe clownen Bom, narren som till slut lär byråkraterna skrattets filosofi, den tragiske gycklaren som gör förnuftet löjligt. Det är framför allt här filmen lever sitt eget komiska liv -- för visst är Poppe en pantomimkonstnär av klass, tillsammans med Jacques Tati den ende att räkna med i europeisk film överhuvudtaget."

Kommentar Svensk filmografi

I samband med inspelningen lät Nils Poppe pressen förstå att han tänkte avsluta Bom-serien, som inletts med Soldat Bom (1948/32). Recensenterna satte ett frågetecken i kanten och hade rätt såtillvida som själva figuren Fabian Bom skulle framföras i ytterligare två filmer: Flottans överman (1958/17) och Bara en kypare (1959/14). Om man ser till titlarna var Dumbom emellertid den sista i en serie på fem, i vilken de övriga var Pappa Bom (1949/32), Tull-Bom (1951/13) och Flyg-Bom (1952/30).

Under inflytande av föregående filmtitlar skrev några recensenter "Dum-Bom". I manuskript, förtext och annonser skrivs dock antingen "DumBom" eller "Dumbom".

Figuren Bom skapades av Poppe i samarbete med de båda österrikiska manuskriptförfattarna Paul Baudisch (1899-1977) och Adolf Schütz (1895-1974), vilka emigrerat till Sverige i slutet av 30-talet. (Om Poppe som filmkomiker, se Jonas Simas essä i Svensk filmografi del 4, s 501.)

Inspelningen av filmen igångsattes under senare hälften av juli 1953 och avslutades i mitten av september. Bibi Andersson, sjutton år gammal, fick här sin första riktiga roll som cirkusflickan Elvira, efter att ha upptäckts av Poppe i en av Ingmar Bergmans reklamfilmer och undsluppit att bli lanserad som stjärnfyndet "Bibi Berith". Hon hade dock redan staterat i Vingslag i natten (1953/20).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se