Egen ingång (1956)

Media (1 st)

Originaltitel	Egen ingång
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Hasse Ekman
Manus	Hasse Ekman Sigurd Hoel
Förlaga	En dag i oktober (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Utmärkelser	Folket i Bild Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1956-02-20

Medverkande

Maj-Britt Nilsson
Marianne Stenman, fotomodell

Alf Kjellin
Arvid Stenman, Mariannes man, läkare på Karolinska sjukhuset

Hasse Ekman
Sture Falk, redaktör på Stockholms Dagblad

Gertrud Fridh
Margit Friberg

Sigge Fürst
direktör Hjalmar Friberg, Margits man

Bibi Andersson
Karin Johansson, ung aktris

Visa fler

Handling

Det är en dag i oktober. Marianne Stenman har levt ett halvår på Kavallerigatan 27. Hon har nu sex timmar kvar att leva, berättar en röst. Arvid Stenman, docent och läkare, kommer...

Visa hela handlingen

Press

Stockholms filmkritiker föll inte för Egen ingång. Nyanslöst men välspelat, var en vanlig uppfattning. Robin Hood i StT var ensam om att deklarera att han tyckte om filmen: "Hasse...

Visa all press

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Det är en dag i oktober. Marianne Stenman har levt ett halvår på Kavallerigatan 27. Hon har nu sex timmar kvar att leva, berättar en röst.

Arvid Stenman, docent och läkare, kommer för att besöka sin fru. På dörren till hennes lägenhet har någon skrivit "hora". Han torkar bort ordet, innan han knackar på.

En stund senare hittar några grannar Marianne medvetslös i sin lägenhet. Skvallret i trappuppgången tar fart. En granne, fru Johansson, tar med Marianne in till sig. Fru Johanssons inneboende, kandidat Ekelöf, lovar att stanna hemma under kvällen för att finnas till hands, om Marianne behöver hjälp. Sedan går fru Johansson och hennes dotter Karin till sina arbeten på teatern.

Marianne tänker på det som varit:

Hon minns bröllopet med Arvid. Ute på en balkong kysser de varandra. Brudbuketten råkar falla ned på gatan. Redaktör Sture Falk, som passerar, kastar tillbaka buketten till dem.

Sture Falk kommer hem till Stenmans för att intervjua Arvid som fått ett fint stipendium och ska resa till New York. Arvid är dock inte hemma. Sture och Marianne samtalar en stund om fransk konst, och när han går utan att ha fått träffa Arvid, lovar han att bjuda med henne på en utställning.

Utställningsbesöket blir av. I samband med det berättar Marianne att hon skulle vilja ha ett arbete.

Marianne berättar för Arvid att hon erbjudits arbete som mannekäng. Han ber henne tacka nej.

Berättelsen återvänder till nuet.

Sture Falk, som numera är granne till Marianne och som just knackat på hennes dörr utan att få svar, grälar med sin fru. Fru Stenman hjälpte du att bli fotomodell, men inte mig, säger hon. Har du legat med henne? Det har han gjort, erkänner han. Det är det enda i livet han inte ångrar.

Marianne minns sitt uppbrott från Arvid: Jag lämnar dig, om du inte ger mig ett barn, säger hon då de varit gifta i fem år. Men han vill inte störas av barnskrik i sitt arbete. Går du nu, säger han, utplånar jag dig ur min kropp för all framtid.

Åter i nuet skriver Marianne ett brev till Arvid. Kandidat Ekelöf går för att överlämna det. Innan han går, ber han fru Falk se till Marianne.

Herr och fru Friberg, grannar till Marianne, grälar. Plötsligt påstår hon att hon varit otrogen med Sture Falk.

Husets hyresvärd, konsul Petreus, tittar på annonser med Marianne i underkläder. Sedan önskedrömmer han att han mördar sin fru.

Sture sitter på krogen. Herr Friberg kommer in och slår sig ned vid ett bord intill. Sture minns hur han fick Marianne att ställa upp för underklädesannonser och hur man därefter för första gången kunde läsa "hora" på hennes ytterdörr. Han tänker på sin kärlek till henne och på hennes besked att hon inte älskar honom. Sture störs i sina tankar av herr Friberg som kommer fram och vill prata.

På Karolinska Sjukhuset ska Arvid strax utföra en operation. Han har fått Mariannes brev. Han tänker på deras första möte på Granlidens hotell.

När Marianne har 23 minuter kvar att leva, kommer Arvid hem till henne. Ta mig härifrån, ber hon ångerköpt. Han är beredd att gå henne till mötes. Nu kan han också tänka sig ett barn, säger han. Men hon bär redan på ett barn, berättar hon. Då går han.

När fru Falk strax därpå tittar in till Marianne, vill hon vara i fred. De börjar gräla. Marianne öppnar ytterdörren. Utanför står fru Petreus. Hon håller på att skriva "hora". Marianne snubblar över ett hundkoppel och störtar utför trappan.

Sture Falk och herr Friberg kommer hem berusade och på bästa humör.

Sture packar en resväska. Det var inte mitt fel, säger hans fru.

Sture lämnar Kavallerigatan 27. Samtidigt kommer Arvid till huset och får veta att Marianne brutit nacken.

Det var en natt i oktober. Marianne Stenman levde inte längre, säger berättarens röst.

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholms filmkritiker föll inte för Egen ingång. Nyanslöst men välspelat, var en vanlig uppfattning. Robin Hood i StT var ensam om att deklarera att han tyckte om filmen:

"Hasse Ekman måtte tycka om abstrakt konst. Tavlor som består av geometriska figurer, vilka bildar mönster beräknade med matematisk exakthet. Jag tycker personligen också om abstrakt konst. Därför tycker jag om Egen ingång.

Men jag förstår att många inte kommer att tycka om den. De vill inte ha kyliga konstruktioner och geometriska mönster i filmerna, de vill ha levande, varma människor som följer andra lagar än matematikens.

Det vill för all del även jag ha. Men man kan ju kosta på sig lyxen att tycka om flera olika slag av konst. Också Egen ingång.

Filmen väver sitt mönster kring en klocka, ett gammalt Östermalms-hus, en sax, ett hundkoppel, ordet 'hora' skrivet med krita på en dörr, fyra fullbordade äktenskap och ett femte, kommande.

Hasse Ekman har tagit upp Sigurd Hoels 'En dag i oktober' och gjort filmisk matematik av den. (-)

Ekman tycker om att sammanföra många personer på en trång yta -- man minns t ex Medan porten var stängd -- och karakterisera dem i snabba, vassa eller roliga dialoger.

Roligast här är Sigge Fürst och hans fnittriga nippertippa till fru (Gertrud Fridh -- briljant). En bra krumelur gör Hugo Björne, en vis lektor som låter skvallerhustrun Hjördis Pettersons svada skölja över sig och själv genom hela filmen bara säger ett enda ord, och det är fult. Löwenadlers konsul är en morbid studie i solida borgares farliga ålder. Själv spelar Ekman en 'världsman-journalist' på dekis, som koketterar med sin illusionsfria världssyn -- en typ som var på modet under flanörepoken anno dazumal.

Men vad är det för en skärva Hasse Ekman fått i ögat? Han berättar med destruktiv bitterhet. Alla hans människor är osympatiska, de är alla människor utan Gud, utan mening, utan innehåll."

MT (Nils Beyer): "Det är intressant att se hur ett konstgrepp, använt av en diktare, kan slå alldeles slint, när någon annan försöker sig på det.

Här i Hasse Ekmans nya film börjar det med att det regnar, så att det skvalar, det är en dag i oktober, varpå en spökröst upplyser, att om ett visst antal timmar kommer en ung kvinna i ett hus på Östermalm att dö. Gång på gång återkommer denna spökröst tillsammans med en klocka och meddelar hur lång tid, som återstår.

Man känner igen greppet från Stig Dagermans kortfilm Att döda ett barn där det var så utomordentligt verkningsfullt. Men hos Hasse Ekman blir det ett trick, ett dött knep, med vilket han söker dölja, att han i själva storyn inte kunnat pressa in den avsedda ödesstämningen.

Ty sanningen att säga sitter vi märkvärdigt kallsinniga inför denna tragedi om en försummad hustru."

Arbetaren (Gunnar Oldin): "Som engångsföreteelse skulle en film som Egen ingång inte vara värd uppmärksamhet annat än som en välgjord (välfotograferad, välspelad) likgiltighet; men Egen ingång är ingen engångsföreteelse, varken inom Hasse Ekmans produktion eller inom svensk film överhuvud.

Snarast är filmen ett typexempel, och som sådant fulländat: svensk films kvalitetslinje har blivit den pretentiösa, hantverksmässigt fulländade högre ståndsmelodramens linje. Likgiltigheten har upphöjts till filmstil; spontaniteten är borta, likaså felbarheten, människokontakten, personligheten.

Man har under de senaste åren kunnat studera fenomenet i ganska många filmer, samtliga välgjorda: ett par av Gustaf Molanders senaste produkter, Hasse Ekmans Gabrielle, t o m några Ingmar Bergman-komedier. Samtliga är filmer som med sin förstklassiga form kunde ha blivit något värdefullt, men som aldrig blev något annat än vackrare vardagsvara.

I Egen ingång har Hasse Ekman tvingats göra våld på sig för att uppfylla denna filmstils fordringar. Manusförfattaren Hasse Ekman låter skådespelaren Hasse Ekman avlossa en svit repliker om livets smutsighet, naturen som är vacker endast innan människan kommer dit och de små barnen vars renhet förstörs av det vi kallar civilisation -- men så höjer författaren garden och låter Maj-Britt Nilsson, motspelerskan, avbryta:

-- Du är en riktig kvasifilosof, vet du det?

Ja, filmförfattaren Hasse Ekman vet det. Men han vet också att kvasifilosofin hör hemma i högre stånds-melodramen, och att den stundom -- på Östermalm -- får passera som djupsinnighet."

Kommentar Svensk filmografi

Den norske författaren Sigurd Hoels (1890-1960) roman "En dag i oktober" utkom 1931 och blev hans definitiva genombrott som författare och radikal samhällskritiker. I Norge väckte romanen på grund av sitt ämne en livlig, tidvis inflammerad debatt. Även i Sverige (sv. övers. samma år) väckte romanen stor uppmärksamhet.

SF köpte filmrätten i december 1943, då Hoel befann sig som politisk flykting i Sverige, för en tid av tio år, men avtalet utgick utan att någon film spelats in. I maj 1954 köpte SF åter filmrätten och samtidigt förband sig Sigurd Hoel att komma till Sverige senare under året och medarbeta vid utformningen av manuskriptet. Carl Anders Dymling räknade med att kunna intressera Ingmar Bergman för att göra filmen. Denne hade tidigare mer eller mindre löst uttalat visst intresse för ämnet.

Därav blev emellertid ingenting. Ingmar Bergman hade vid denna tid andra idéer, som han i första hand ville förverkliga. Det blev istället den flyhänte och inför alla svårigheter orädde Hasse Ekman, som fick uppdraget. Han hade för SF just avslutat arbetet med Gabrielle (1954) och där tangerat ett ämne, som bjöd på vissa likheter med förvecklingarna i Hoels roman. Under några höstmånader 1954 skrev han manuskriptet i samförstånd med Hoel och en vecka in i februari 1955 påbörjades inspelningen, vilken varade till början av april.

"En dag i oktober" har aldrig filmats i Norge, vilket däremot är fallet med Hoels två andra mest uppmärksammade romaner: "Syndere i sommersol" (1934) och "Fjorten dager før frostnettene" (1966). För svensk film har Hoel utöver Egen ingång i övrigt endast medverkat som dialogförfattare till den svensk-norska samarbetsproduktionen Vi flyger på Rio (1949), men Dymling och SF hade hoppats på fortsatt samarbete, vilket framgår av att i avtalet om filmrätten för "En dag i oktober" även ingick option på Hoels för utgivning senare under 1954 planerade nya roman, i avtalet kallad "Det finns en sjö". Romanen fick titeln "Stevnemøte med glemte år".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se