Ett svårskött pastorat (1958)

Media (1 st)

En speaker berättar om Falstaff Fakir, hans liv och verk, till samtida bilder. Därefter börjar själva berättelsen:

Överliggaren Calle Kula mottar ett brev som meddelar att hans arvonkel är död och att han, Calle, nu är ägare till godset Asatorp.

Calle tar Asatorp i besittning. Andreas, kyrkoherden, hade stora skulder till Calles onkel, men Calle kräver inte betalning. Han lånar i stället ut mer pengar.

Sedan anställer Calle en rättare, korpral Petter Lantz.

Calle umgås flitigt med kyrkoherden. De har samma djupa intresse för mat och dryck, inte minst det senare, vilket ses med starkt och växande ogillande av pastorsadjunkten Efraim Johansson. Och Johansson blir inte mildare till sinnes, när Calle i skolrådet föreslår inköp av ett antal naturvetenskapliga verk av Charles Darwin m fl författare -- och rådet antar förslaget.

På väg hem från skolrådet faller Calles ögon på en fornlämning, och han får en idé. En kort tid senare kallar han allt tjänstefolk på godset till ett möte där han håller tal. Han vill slå ett slag för det nationella och menar att det på religionens område krävs kraft!tag. En utländsk religion -- tysk -- är förhärskande. Ändå finns det en kärnsvensk religion, asatron. Den har Calle nu återgått till, och han kan förstås inte tvinga någon att följa hans exempel. Men, säger han, han kommer att se med blidare blick på den som delar hans tro.

Det blir snabbt massomvändelse till asatron bland godsets folk. Varje omvänd får bevis på Calles givmildhet mot sina trosfränder.

Det är kyrkostämma. Calle föreslår ett årligt anslag på 29:25 till vård av ett naturminnesmärke -- ett gammalt offeraltare. Förslaget går igenom. Bara pastor Johansson röstar emot.

Efter stämman grälar Johansson på kyrkoherden som ställt sig bakom det hedniska förslaget. Johansson hotar med att vända sig till konsistoriet.

Konflikten mellan Calle och Johansson skärps. När Calle exempelvis föreslår Johansson att själv prova asatron -- bara prova -- stegras i stället Johanssons kamplust, och det dröjer inte länge förrän han sätter sitt hot i verket. Han skriver ett brev till konsistoriet.

Calle får vetskap om brevet och dess innehåll. Postfröken kommer och skvallrar. Och Calle söker upp sin gamle vän konsistorienotarie Fridolf Fernelius. Calle berättar om det tokiga brevet som är att vänta. Den stackars Johansson har fått för sig att han, Calle, sprider asaläran. Fernelius säger att han kommer att föreslå att Johansson får ett halvt års tjänstledighet -- utan lön.

Folket på godset har med växande entusiasm gått in för att leva enligt asaläran, och när Calle nu kommer hem, har asatron växt sig så stark på godset att Calle känner sig direkt hotad till livet. Man håller redan på att se sig om efter en lämplig person att "blota". Inför den allt troligare utsikten att få möta döden på offeraltaret, flyr han. Han beger sig till järnvägsstationen och köper en enkel biljett till Lund.

Calle, som tänker vara borta i sju år, utser stinsen Sämund Holm till ny rättare på godset och förser honom med en fullmakt att sköta godset och göra allt han kan för att få folket att överge asaläran och återgå till den gamla vanliga gudstron.

Det uppretade tjänstefolket från godset närmar sig järnvägsstationen.

Calle flyr på en dressin. Han står sjungande på den, när den rullar fram på rälsen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Ett svårskött pastorat mottogs med entusiasm vid urpremiären i Lund. De närmast berörda Skåne-tidningarna med Lund respektive Malmö som utgivningsorter hade kombinerade premiärreportage och recensioner, och även den redovisade entusiasmen var kombinerad. Den fanns hos såväl den beskrivna premiärpubliken som de kanske positivt förhandsinställda skribenterna.

Lunds Dagblad (Crix): "Ett svårskött pastorat på Reflex har blivit ett välskött filmföretag. Regissören, Åke Ohlmarks, har löst sin uppgift på ett både intelligent och handfast sätt, disponerat spexaktörerna väl och tillvaratagit alla genuint skånska ex- och interiörer med finess och smak.

Sten Broman, som är filmens kompositör, presterar närmast mönstergill filmmusik, diskret och vad mera väntat var spirituellt spetsig. Och det är märkligt att se hur pass bra spexarna håller ihop sina karaktärer.

Knut Borglin som den frodigt konciliante Calle Kula hinner bli riktigt varm i kläderna och tecknar faktiskt ett porträtt, som inte bara har spexikava kanter och Karl-Edvard Jepsson sekunderade honom med all önskvärd fryntlighet uppblandad med riktigt illusoriskt själsbryderi när det drar ihop sig till eventuella sammanstötningar med konsistoriet. Det är många festliga krumelurer i kanten -- Hugo Haganders strixige Lantz, ett exercisens underverk, Per Daniel Hjorths genuint kvädande Höder och Bengt-Olof Landins konsternerade länsman bara för att nämna några."

Skånska Dagbladet (Sven Swensson): "Stod filmen pall för alla dessa förväntningar? Det gjorde den. Åtminstone tog Lund emot den med stora famnen vidöppen. Och när famnen slöts var det för att kunna bruka händerna till applåder. Det var annonserat att här rörde det sig om amatörskådespel, men det var amatörskådespel av sådana dimensioner att spexet blev ännu mera spexigt än vad Falstaff Fakirs i och för sig mycket dråpliga historia egentligen ger förutsättningar för. För den fåkunnige kan omförmälas att det handlar om överliggaren Calle Kula som ärver en stor gård i Skåne och när han installerat sig där kommer på idén att införa Asaläran bland sina underlydande. Det är en fantastisk historia och det har också blivit en fantastisk film. Emellertid vill man nog rikta ett särskilt tack till den som kommit på idén med den festliga ingressen i vilken Falstaff Fakir presenteras och historien sättes in i sitt tidsmässiga sammanhang. Det är helt enkelt nödvändigt på alla andra platser där filmen kommer att visas. (-)

Ja, förvisso var det en afton -- och var det inte film så var det i alla fall förbålt roligt. Plats för nästa spexfilm. Den kan bli ännu bättre när man lärt sig av de misstag som det trots allt finns i amatörers förstlingsverk."

Sydsvenska Dagbladet Snällposten (KA): "Frågan huruvida Åke Ohlmarks och Sten Bromans Ett svårskött pastorat är en sorts film eller inte drogs upp av de båda herrarna när de välkomstpratade vid nittonföreställningen på Reflex i går. Frågan kan anses med kanske besvarad. I yttre motto rör det sig onekligen om film, men till anda och innehåll är det närmast fråga om ett innehållsrikt spex som fångats i rörliga bilder. Ett svårskött pastorat är ett bisarrt fenomen i den filmindustriella världen, den saken är glasklar. Lika klart är att 'en sorts film' som denna bör ha sin chans vid sidan om alla andra sorter. (-)

Inspelningen Ett svårskött pastorat är ett lundensiskt spex utfört av spexare, det får man inte glömma. Som följd härav är det naturligtvis fel att ställa samma krav på formell otadlighet här som på en film av standardsnitt. Skådespelarna är amatörer som agerar för sitt höga nöjes skull, och det de därvid åstadkommer har klippts samman på ett lite knyckligt sätt. Sålunda korresponderar filmen med fakirens syn på världen. Med större formell elegans hade Ett svårskött pastorat närmat sig filmiskt folklustspel, varvid hela idén lätt spårat ur.

Filmversionen följer originalet mycket nära, vilket visar att manusförfattarna nalkats fakirens verk med vördnad. Poängerna i dialogen kommer tätt, ibland för tätt, överraskningsmomenten är inprickade med omsorg. Man gläds åt replikerna, typerna och spexarnas oförskräckta mod, men man exploderar icke. (-)

Den inledande historiska och kulturella kavalkaden från fakirens tidevarv är charmant rolig -- den bör ingen missa genom att komma för sent. Sten Bromans filmmusik bör man låna sitt öra till; lyssna t ex på det falska violingnället i inspelningens upptakt och på Wagnertonerna i samband med den rykande blotscenen."

Kommentar Svensk filmografi

Manuskriptförfattare och regissör för Ett svårskött pastorat var "urlundensaren" fil dr Åke Ohlmarks (1911-1984), som svarade för hela inspelningen tillsammans med den likasinnade (fast denne var född i Uppsala) tonsättaren Sten Broman (1902-1983), som för ändamålet begåvats med titeln "produktionsledare". Hela inspelningen finansierades av Europa Film, som dock lade sig föga i de bägge herrarnas dispositioner.

Det var Sten Bromans enda medverkan (i någon form) i film, medan Ohlmarks i flera år varit mer eller mindre verksam som "spökskrivare" bakom Europa Films Edvard Persson-filmer och i samband därmed även skymtat i bi- eller statistroller.

Hans Küntzels medverkan baserade sig enbart på att han var den som litterärt förvaltat och utgivit Falstaff Fakirs litterära produktion och därför kände den bäst.

Själv har Åke Ohlmarks i sin en smula pepprat personliga memoarbok "Drömfabriken" (1970) ägnat ett kapitel åt de olika turerna kring filmen både före och efter dess tillkomst.

Ett svårskött pastorat är helt och hållet inspelad i Lund, trots att filmen finns upptagen i Europa Studios produktionsförteckning med nummer 2-58.

Enligt signaturen Gringos kombinerade recension och premiärreportage i Kvälls-Posten (25.11.1958) hade distributören Europa Film skjutit till pengar för produktionen av Ett svårskött pastorat.

Urpremiären av Ett svårskött pastorat skildras så här av signaturen Crix i Lunds Dagblad (25.11.1958):

"Det blev en nästan hollywoodsk galapremiär. En blåsorkester spelade uppmuntrande medan den publik, som i den stora rusningen lyckats få några biljetter, tog plats innan Sten Broman steg fram och agerade conférencier. Han presenterade stjärnorna in person framför ridån. Först Ohlmarks, som även spelade med i filmen, och nu fick agera med i en liten falstaffsk dialog, sedan Jepsson, Borglin, Hagander, Eneskär, som spelade pastor Johansson med effektfullt markerad indignation, Norrman och Ernhagen, vilka alla till slut tog upp slutkören ur 'Bonifacius'.

Ohlmarks sade något i sin introduktion om att det skulle vara anspråkslöst att kalla denna film en normal film och Sten Broman tryckte också på experimentkaraktären, 'Någon sorts film är det i alla fall', kom Ohlmarks fram till."

Novellen "Ett svårskött pastorat" av Falstaff Fakir, pseudonym för Axel Wallengren (1865-1896) ingår i "Mannen med två hufvuden" som utkom 1895.

I Ett svårskött pastorat filmdebuterade Hans Alfredson som skådespelare. Filmen nådde Stockholmspubliken först 24.11.1978, då den gick upp på Fågel Blå.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se