Äktenskapsbrottaren (1964)

Media (2 st)

Originaltitel	Äktenskapsbrottaren
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Hasse Ekman
Manus	Hasse Ekman
Förlaga	L'Hôtel du Libre échange (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1964-12-16

Medverkande

Gunnar Björnstrand
Emil Fäger, fotograf

Siv Ericks
Agnes Fäger, Emils hustru

Carl-Gustaf Lindstedt
Hjalmar Korpulin, byråråd

Birgitta Andersson
Isabella Korpulin, Hjalmars hustru

Sven Lindberg
Pettersson-Rask, vaneförbrytare

Anna Sundqvist
Svea, piga hos Fägers

Visa fler

Handling

Året är 1912. Olympiaden går av stapeln på Stockholms Stadion. I Emil Fägers fotoateljé poserar den framstående spjutkastaren Klemming med spjutet i hand framför Moder Svea. Den senare...

Visa hela handlingen

Press

Den enda övervägande välvilliga recensionen i Stockholms huvudtidningar återfanns i Svenska Dagbladet. De övriga recensenterna framhävde den stjärnspäckade ensemblens rollprestationer...

Visa all press

Året är 1912. Olympiaden går av stapeln på Stockholms Stadion. I Emil Fägers fotoateljé poserar den framstående spjutkastaren Klemming med spjutet i hand framför Moder Svea. Den senare damen framställs av Fägers behagfulla unga piga som har både formerna och namnet gemensamt med rikssymbolen. Mycket intagen i Svea är Fägers assistent och blixthållare Sixten, brorson till byrårådet Korpulin. Han är dock mindre erfaren i det sinnliga än pigan. Byrårådet är själv granne till Fäger och har efter tio års äktenskap förlagt sitt huvudsakliga intresse till arbetet, vilket hans vackra hustru Isabella finner vara en svår skymf. Hon klagar sin nöd för Fäger, vars åtrå till den försummade Isabella snabbt slår ut i full låga. Fäger står emellertid under toffeln. Då hans hustru Agnes reser till Flen för att besöka sin sjuka syster låser hon för säkerhets skull in Fäger på ateljén. Fäger lyckas dock ta sig ut ur sitt fängelse samtidigt som förbrytaren Frasse-Maja, alias Pettersson-Rask, rymmer från sin cell. Frasse-Majas första offer blir Agnes som tvingas byta kläder med honom på tåget till Flen. Vid bytet får Agnes fängelseprästens mundering.

Fäger övertalar Isabella att tillbringa natten med honom på Hotel Eros, ett härbärge för den hemlösa kärleken, den undre världen och ett obestämt antal spöken. Men parets förhoppning om en lugn vrå för intim samvaro kommer på skam. En tränande turkisk tyngdlyftare och det ryska olympiska dragkampslaget stör den nattliga ron.

Till hotellet kommer också byrårådet Korpulin för inspektion å ämbetets vägnar, Pettersson-Rask för privat verksamhet, hälsobrunnsdirektören och änkemannen Bror Victorin från Ronneby - på besök i karnevalstaden med sina fyra döttrar - samt Sixten och Svea. Ett nattligt tumult på rum och i korridorer tar sin början, bespejat med borrande intresse av hotellets allt-i-allo, finnen Paavo. Kärleksviljan är god men de fysiska förutsättningarna klickar. Fäger får inte sin Isabella, Sixten inte Svea.

Brandkår och polis tillkallas och gästerna förs till polisstationen där kommissarie Vilja försöker reda ut vem som är skyldig till vad. Fäger gör allt för att dölja sitt ofullbordade äktenskapsbrott och räddas i sista stund av Sixten, vilken i likhet med sin arbetsgivare blivit nedsvärtad, men i ansiktet. Vilja tror sig i Sixten och Svea ha funnit de personer han söker från nattens händelser och Isabella kan obefläckad återvända till den äktenskapliga hamnen. Hemma hos Fägers återfinner Pettersson-Rask sin f.d. väninna Svea. Maskerad till hjälpgumman fru Svala börjar han samla ihop familjen Fägers silverskatter men blir tyvärr igenkänd av Agnes som återkommit från Flen. En vild jakt på tjuven börjar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Den enda övervägande välvilliga recensionen i Stockholms huvudtidningar återfanns i Svenska Dagbladet. De övriga recensenterna framhävde den stjärnspäckade ensemblens rollprestationer men ville inte acceptera Hasse Ekmans bearbetning av Georges Feydeaus och Maurice Desvallières franska sekelskiftesfars.

Göran O. Eriksson (StT) tyckte att pastischen blivit ett utslitet sätt att skapa komiska effekter: "Den (filmen) tappar tempot en bit efter mitten, när de flesta personerna har samlats på spökhotellet och intrigen borde accelerera mot kulmen. Är det helt enkelt pastischgreppet som inte räcker till? Vi hade pastischen till leda och förbannelse i svensk underhållning under nästan hela femtiotalet, och alltid med samma vaga oscarianska tidsfärg; nu känns det redan förbrukat och litet ohederligt, som om historien inte längre tålde sådana svek. En leda äter sig in i farsstrukturen i Ekmans film och gör det efter hand svårare att skratta åt den. Den är oförarglig men inte helt angenäm. Den är rolig men inte riktigt idag."

Även i Mauritz Edströms (DN) kritik kom ledan vid farsen till uttryck och han vinklade den till en filmpolitisk fråga: "Det är svårt att inte bli besviken på SF när man ser Äktenskapsbrottaren. Har inte den svenska filmen angelägnare uppgifter än att spela in Georges Feydeaus sekelskiftespjäs "Spökhotellet", tio år efter att det tillbakablickande 50-talet återupptäckte denne -kalsongfarsernas mästare- och sedan teatrarna och TV avverkat honom? Eller är det så ont om manus och idéer? I så fall är situationen katastrofal. Det här är ju närmast ett återfall i svensk films gamla vana att köpa färdigkokta ägg för att slippa värpa själv."

Jurgen Schildt (AB) tvivlade på Hasse Ekmans satiriska begåvning för "ädelbuskis" och kallade filmens utbud av lustigheter "ett slags snabbmaräng av 10-talets lyten och löjen". Schildt sammanfattade sina intryck i följande rader: "Skratta den som kan, jag lyckades inte nämnvärt. Under pistolhot går det an att kalla "Äktenskapsbrottaren" för oförarglig underhållning. Frågan är bara hur oförarglig underhållningen får vara."

Lasse Bergström (Expr), vars morfar bevakade Stadionborgen i Stockholm 1912 i egenskap av ridande polis, tyckte inte att Ekman riktigt tillvaratagit olympiadens atmosfär: "Filmen sönderfaller i en trög upptakt, ett roligt mittparti och en lam final. Det roliga utspelar sig på själva hotellet som ser ut som en miljöparodi på "Tystnaden" (1963). Där finns herrar John Melin och Sune Mangs i portierlogen och de utför en ljusskygg buskis som är förnämlig. De större stjärnorna i rollistan buskar var och en efter sin näbb - det är en av filmens stilistiska svagheter. Det borde ju annars bli resultat även i salongen när Carl-Gustaf, Birgitta Andersson, Siv Ericks, Björnstrand och Grybe trivs i kostymerna, men en films komiska styrka går sällan att mäta med summan av en massa soloinsatser. Här blir resultatet i alla fall ovanligt nedslående, trots lösnäsor, vaxade mustascher och Anna Sundqvist som moder Svea."

Lill i SvD var betydligt mildare i sina omdömen är kollegerna: "På det hela taget har Hasse Ekman återigen lyckats skaka ihop ett filmlustspel, som i sina bästa stunder, dvs när historien verkligen får det rätta vanvettiga galopptempot, når tokenskapens höjder och kommer åskådaren i den nya, vällustigt bekväma Spegel-fåtöljen att explodera av skratt."

Lill trodde på en publiksuccé och förmodade att Hasse Ekman kunde "leva högt i sin spanska exil ett bra tag framöver".

Kommentar Svensk filmografi

Georges Feydeau (1863-1921), originalpjäsens författare, var en av Frankrikes mest kända farsmakare och hans pjäser har spelats över hela världen inte minst i Sverige. Spökhotellet skrevs 1894. Den filmades bl.a. i Frankrike under originaltiteln 1934 i regi av Marc Allégret med Fernandel, André Alerme och Raymond Cordy i de ledande rollerna. I svensk tv producerades en version i regi av Josef Halfen med bl a Ingvar Kjellson, Isa Quensel, John Elfström, Barbro Hiort af Ornäs, Axel Düberg, Mona Malm, Erik Strandmark och Tor Isedal i rollerna. Den visades första gången 18.4.1960 med repris 25.8.1961.

Spjutkastaren Klemming (Nils Eklund) i filmen syftade sannolikt på Erik Lemming, vilken vid Olympiska Spelen 1912 i Stockholm tog guldmedalj i spjutkast med bästa hand. Sven Lindbergs "Frasse-Maja" (Pettersson-Rask) hade säkert lånat drag av den berömde svenske stortjuven "Lasse-Maja" som ofta uppträdde i kvinnokläder. Hans verkliga namn var Lars Molin (död 1845, omkring 60 år gammal). Bo Johan Hultman i Chaplin kallade Lindbergs tolkning "ett artistiskt bravurnummer av yppersta klass", och Göran O. Eriksson (StT) talade om "en prestation som ligger alldeles isolerad i filmen, också genom sin självständighet och sin rikedom på iakttagelser".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se