Ska' ru' me' på fest? (1966)

Fyra unga människor ordnar en kväll ett party i en för till- fället tom våning vid Karlaplan.

Det är Leif (Leffe), nybakad jur. kand. med stora kontaktsv- årigheter och erotiska tröskelproblem. Han är inbunden och missanpassad och lever ett eremitliv. Ur detta rycks han av Olle, en framgångsrik man inom PR-branschen, högljudd, själ- vsäker och utåtriktad.

De träffar två fotomodeller och ställer till en fest med dem med god mat, rött vin, en smula knark, litet hångel och ans- atser till sex och slutligen en uppgörelse mellan de två mä- nnen, där Olles självsäkerhet visar sig tom och ihålig och Leffe slutligen resignerar: "Det är djävligt konstigt att leva i ett land, där man blir arg därför att man inte kan bli arg, därför att alla människor är så djävligt snälla."

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholmsrecensenterna var sympatiskt inställda till Fellb- oms debut som långfilmsregissör men hade - med något undant- ag - svårt att uppbåda någon entusiasm för filmen, dess mot- iv eller utformningen av handlingen.

Mauritz Edström analyserar förhållandet utförligt, när han skriver om Fellbom: "Här gör han ett försök att i bilder, färger, rytmer pejla en ung generation just nu, och det är snarare fråga om stämningar än om attityder. Filmen använder handlingslösheten som handling. (-)

Egentligen behöver det inte vara mer för att motivera en fil- m, och styckevis kan man tycka att Fellbom lyckas riktigt bra med att fånga den tomhet Leif surar över. Vad man framf- ör allt vill räkna Fellbom till godo är att han inte pressar sitt anspråkslösa motiv på effekter - partyt skildras med improviserade medel, med ett rundsnack som verkar fött ur ögonblicket. (-)

Helt allmänt kan man finna Fellboms ambition sympatisk, att något i stil med Widerberg känna sig fram och arbeta med öp- pet visir, tätt intill vardagen. Men det utesluter inte nöd- vändigheten av att veta vad man vill säga - och därvidlag är filmen tämligen oklar.

Vad den framför allt inte klarar är sin längd. Bristen på handling kan man stå ut med om det ges en poesi i stället, eller en psykologisk belysning. Det saknas inte spänningsla- ddade punkter, när filmen liksom står och gungar och man kä- nner en stimulans i osäkerheten om vart den skall ta vägen. Men efter att ha väntat förgäves några gånger tvingas man konstatera att Claes Fellbom inte orkat med stegringar, som kunde ha gjort hans film intressant. Äventyret uteblir, de dolda laddningarna lakas ur i stället för att urladdas. Fil- men planar i väg mot det dekorativa som ligger i dess korni- ga färgbilder och mot en släntrande rytmik, som till slut blir ganska intetsägande.

Jag tror Fellbom skulle ha hållit sig till kortfilmsformatet också den här gången: det kunde ha gett hans party och impr- ovisationer den komprimering som man nu saknar."

Lasse Bergström i Expressen fattar sig kortare och är mera negativ: "Allt är spontant, som det ska vara. Det mesta är tyvärr ganska tråkigt."

Även Jurgen Schildt i Aftonbladet är negativ: "Hos Fellbom (-) hittar man föga mer än en massiv trivialitet och en pro- vkarta på krystade repliker och beteenden."

Betydligt mer positiv är Carl Henrik Svenstedt i Svenska Da- gbladet. Efter ett följsamt referat av filmens handling skri- ver han: "Det hela är briljant berättat, nära." I fortsättni- ngen kallar han filmen på grund av dess ämne en "utvecklings- film" och skriver att Fellbom lyckas presentera den "på ett klart talangfullt sätt, smidigt och rytmiskt, kanske bara en aning långdraget. Han har lyckats utmärkt med sina aktörer, samtliga. Einar Heckscher debuterar som om han aldrig gjort annat än stått framför en filmkamera, och Torsten Wahlunds rutin och säkra tonfall leder alla fyra mot underbart avspä- nda scener. I en kort dansscen visar Fellbom vilken utomord- entlig följsamhet den nya filmen erövrat i snabba, nästan abstrakta sekvenser.

Jag är inte lika böjd som vissa kollegor för att mynta slag- ord (-) men om någon undrar vad som händer i det svenska fi- lmlandskapet efter tre års sådd av pengar, guldbaggar och uppmuntrande tillrop från kritikerhopen, så vill jag bara svara: Det spirar, gott folk. Det spirar."

Mest positiv gentemot Fellbom är Jonas Sima i Chaplin: "Cla- es Fellbom är en rekordung långfilmsdebutant, 23 år bara; men hans ålder ska inte användas mot honom. Intressantare är hans attityd till sitt filmskapande: Jag har ingen längtan att säga nåt till omvärlden, men jag har en längtan att säga nåt med film! (-)

Fellbom är något så relativt unikt som en produkt av den sv- enska cineasmen. Han är visserligen också musiker och kompo- sitör, men hans egentliga uttrycksmedel är film."

Efter en del kritiska synpunkter på filmen slutar Sima med: "Jag tycker ändå om Claes Fellbom och hans film, inte minst därför att han är cineast; en av våra få."

Kommentar Svensk filmografi

Fellbom hade fäst uppmärksamheten vid sig med några kortfil- mer och senast en vid namn "Ska'ru me?", som inte får förväx- las med denna långfilm, som är hans debut som långfilmsregi- ssör. Från början var ämnet i filmen, som då ännu gick under namnet "Knepet", avsett för ett av tre inslag i en långfilm av novellkaraktär.

Inspelningen ägde rum under senare hälften av januari och hela februari 1966. Endast ett skissartat manuskript förelåg och situationerna och dialogen utarbetades som ett grupparb- ete, där utom regissören i första hand de fyra huvudrollsinnehavarna deltog.

Filmens distributör, Cawall Film i Stockholm, uppgav i sin reklam för filmen att censuren klippt i "ett avsnitt" i filmen. Uppgiften är felaktig. Censuren klippte ingenting i filmen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se