Pressreaktion Svensk filmografi
Lars Forsbergs debutfilm fick ett genomgående positivt mottagande i hela pressen, framför allt genom sitt innehåll:
"Lars Forsberg har med Jänken gjort en mycket bra debutfilm. Med kraft och konsekvens fogar han ännu en bit till de kartläggningar av klassklyftor i samhället som vi under det senaste året kunnat se på svenska biodukar. Jag tror inte någon av dessa andra filmer verkat så förtvivlat vädjande som denna. Det är en bekräftelse på att Lars Forsberg lyckas i sitt uppsåt att skildra en ung människa mitt ibland oss som saknar ord och kontakt och vars situation därigenom blir så torftig och eländig. (-) Anita Ekström är beundransvärd. (-) Det är en både intelligent och känslomässigt rik prestation att så förmedla det som egentligen inte kunde förmedlas." (Mauritz Edström i DN)
"Jänken är en angelägen film, både till sitt innehåll och till sin form. Den vanliga grå verkligheten berättad i en rak enkel stil som inte friar till publiken utan som vill ge den något värdefullt, något äkta. (-) Vi upplever Ingers öde och hennes ensamhet, inte sentimentalt eller aggressivt utan konstaterande, i ett samhälle och i situationer där vi alla kan hjälpa till genom att bara visa litet mer förståelse i umgänget med varandra, att lära oss tala i stället för att bara presentera den sociala mask vi representerar och gömmer oss bakom." (Hans Schiller i SvD)
"Resultatet är en film som är alldeles rak, opatetisk och mycket gripande. (-) Det är, om man så vill, en film som hör samman med rader av tillvända och politiskt medvetna svenska filmer och TV-spel: så här ser en bit av dagens unga Sverige ut, med människor vidöppna för tragiken, utan skydd och vilja och hjälp." (Lasse Bergström i Expr)
"Det ska slås fast. Jänken är en av de intressantaste långfilmsdebuterna på länge. Det finns en lyhördhet och en äkthet i filmen som är ovanlig. Forsberg beskriver lågmält och ödmjukt ungdomarnas inbördes förhållanden. Han tar inte ställning storbröstat, men ändå blir hans film till slut en våldsam kritik mot samhället. (-) Anita Ekströms Inger finns det bara ett omdöme om: villkorslös kapitulation." (Rune Struck i AB)
Att dessa positiva omdömen skulle gå igen även i göteborgspressen var knappast oväntat:
"Forsbergs vilja att undvika kompromisser, hans ärliga, mogna strävan efter att berätta så alla förstår gör Jänken till en befriande enkel och viktig film." (Monika Tunbäck-Hanson i GP)
"Personligen tycker jag om filmen just därför att den är så lågmäld och öm mot sina gestalter. (-) Lars Forsberg är en vardagsintimist, som ser sina utanförmänniskor med en värme och humor vi är ovana vid." (Sven E Olsson i Arbetet)
"Forsberg har orkat gå emot de emotionella frestelser som stoffet bjuder. Han har koncentrerat sig på porträtten och vad de speglar, centrerat filmen kring människostudier som indirekt utgör en studie i samhället och han har gjort det på ett stramt, knappt och mycket talande sätt." (Karl-Erik Lagerlöf i GHT)
Lågmäldheten, medmänskligheten och äktheten framhölls också av Jan Aghed i SDS och Carl-Eric Nordberg i Vi som också bägge framhöll filmens dokumentära drag: "Lars Forsberg har iscensatt sin film med en dokumentär knapphet som fint förmedlar hans osentimentala medkänsla." (Nordberg)
Anita Ekström och Lars Green fick också mycket beröm och i Chaplin betecknade Kallifatides deras samspel som "fulländat, replikerna fälls utan ansträngning, deras samvaro är elektrifierad av Ekströms osökta sensualitet och Greens fascinerande blandning av barnslighet och kantig manlighet."
Men, fortsätter Kallifatides:
"Forsberg visar också ett annat element som åtminstone jag inte har märkt i så värst många andra svenska filmer. Han har självironi, en humor som varken är makaber eller billig och som han uttrycker främst genom sin kamera och inte genom dialogen. Bara som ett exempel vill jag nämna den sekvens då hela gänget berusat och trött är ute på landet, atmosfären är lika explosiv som vanligt men plötsligt lämnar Forsberg dem, han tar en stillbild från långt avstånd och utan ljud och det hela ser ut som impressionisternas pick-nick.
Mot slutet får filmen en annan dimension, den blir en konfrontation mellan gänget och myndigheterna och en ny tystnad träder fram. Inger får uppmaningen att tala högre, hon försöker fast hon inte är säker att hon borde försöka. -- Har fru Olsson något att säga, frågar domaren, men där slutar filmen."
Kommentar Svensk filmografi
"Jänken" var en debutroman som kom ut 1967, skriven av Märta Weiss (f 1924). Den blev genom sitt fina och inträngande porträtt av en av de ordlösa i samhället, en ung flicka utan rötter i tillvaron, utan utbildning, mycket uppmärksammad. Den lästes bl a av journalisten Lars Forsberg (f 1926) som ett par år dessförinnan hade debuterat som TV-dramatiker och som 1966 fick göra en 18 minuters kort spelfilm för SF. Nu ville han gärna långfilmsdebutera med Jänken.
Alla de stora bolagen tackade emellertid nej. Berättelsen var för smal, för opublik och Lars Forsberg ett alltför osäkert kort.
Svenska Filminstitutet hade vid denna tid ingen egen produktion, men Forsberg vände sig ändå dit, och Stefan Jarl som gått ut Filmskolan och nu var anställd som produktionsledare nappade på idén. Varför skulle inte Filminstitutet kunna göra en lågbudgetproduktion med en debutant? Harry Schein ställde upp -- men för en tid krisade ändå projektet. Stefan Jarl sa nämligen upp sig och lämnade Filminstitutet.
Efter några månader tillsattes Göran Gunér, även han utexaminerad från Filmskolan (1968), som ny produktionsledare, och lyckligtvis var han intresserad av att följa upp projektet tillsammans med en rad filmskolekolleger -- fotografen Petter Davidson, ljudingenjören Björn Öberg och inspelningsledaren Hans Dahlberg. Hela inspelningen förlades till Göteborg, Lars Forsberg och Märta Weiss' hemstad, och därifrån hämtades också skådespelarna, bland andra filmdebuterande Anita Ekström och Lars Green från Stadsteatern. Budgeten var 500 000 kr.
Inspelningen ägde planenligt rum 5 juni -- 25 juli 1969, 35 inspelningsdagar, huvudsakligen inom stadsdelen Annedal. Även efterarbetet gick smidigt och totalkostnaden kom att sluta på 440 000 kr, dvs under budget och eftersom den gick hyggligt, fick hela 340 000 kr i kvalitetsbidrag och till på köpet såldes ganska bra (till Danmark, England, Jugoslavien, Norge, Polen, Västtyskland samt på 16mm till USA), kom filmen till och med (oväntat) att ge ett ordentligt överskott.
Anita Ekström fick dessutom hösten 1970 en Guldbagge som 1969/70 års bästa skådespelerska "för den tydlighet varmed hon i Lars Forsbergs film Jänken gestaltar en kvinna som lever i känslans och språkets socialt betingade isolering".
Lars Forsberg fick däremot aldrig chansen att återkomma som spelfilmsregissör. TV-teatern blev hans medium.
Jänken visades i TV (TV2) 6 september 1971.