Stenansiktet (1973)

Media (2 st)

Originaltitel	Stenansiktet
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Jan Halldoff
Producent	Inge Ivarson
Manus	Bengt Forslund Jan Halldoff
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Inge Ivarson Filmproductions Swedish Filmproduction International AB
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1973-09-03

Medverkande

Jan Blomberg
Harry

Per Eklöv
Frank

Leif Möller
John

Ann-Mari Adamsson-Eklund
Eva Berg

Bert-Åke Varg
sångare

Annika Levin
Lady

Visa fler

Handling

Miljön är en betongförort till Stockholm. Ett tidstypiskt ungdomsgäng driver omkring, dricker öl, antastar kvinnor, rycker väskor ibland, snattar i butikerna. Till förorten...

Visa hela handlingen

Press

Sällan har kritiken varit mera enig om att detta var en misslyckad film. Mauritz Edström i DN gick i spetsen: "Stenansiktet utges för att vara en protest mot den människofientliga...

Visa all press

Miljön är en betongförort till Stockholm. Ett tidstypiskt ungdomsgäng driver omkring, dricker öl, antastar kvinnor, rycker väskor ibland, snattar i butikerna.

Till förorten kommer socialarbetaren Harry för att bosätta sig. Han har tidigare bott i en annan sovstad, där hans lilla pojke omkommit efter lek i en gunga med asfalterat underlag, en tragedi som gjort att hustrun hamnat på mentalsjukhus.

Harry har varit engagerad i det kommunala och alltid motsatt sig dessa betongförorter. På fritiden skriver han politiska texter till en artist, bl a om TJT-TV-folket, vars liv består av tunnelbana-jobb-tunnelbana-TV.

Harry råkar ut för gängets trakasserier, och de välter hans bil. Han kommer då på en vansinnig idé -- att låta ungdomarna överfalla och föra de byråkrater som varit ansvariga för tillkomsten av den sterila förorten till honom. 

Han får gänget med sig.

Det första offret blir kommunalrådet Lundberg som hängs upp som en fågelskrämma på torget.

Gänget träffas sedan hemma hos Harry. De spelar upp några scener ur en pjäs som han har skrivit, och han berättar om hur människor så ofta dör i onödan genom krig, trafikolyckor och meningslösa överfall. Deras mission ska däremot vara meningsfull. Den ska peka på byråkraternas skuld till det samhälle de lever i.

Nästa offer blir arkitekten Bergsjö som hittas inmurad i sin egen miljö. Däremot misslyckas de med det tredje offret, ett statsråd.

En i gänget, John, har börjat tvivla på att deras "mission" är den rätta. Han drar sig ur, när det blir tal om ett fjärde offer och får även några andra med sig. Den som tar över är Frank.

Men våld föder våld. Nu låter det sig inte kontrolleras. Den "idealistiske" Harry tappar greppet och blir själv offer för sina lärjungar.

John och hans flickvän Lady flyr från förorten.

Pressreaktion Svensk filmografi

Sällan har kritiken varit mera enig om att detta var en misslyckad film. Mauritz Edström i DN gick i spetsen:

"Stenansiktet utges för att vara en protest mot den människofientliga miljö som skapas i våra nya förorter och ett debattinlägg i thrillerform om samhällsplanerarnas ansvar för att sovstäderna blir betonghelveten. Men en sämre väckarklocka än denna har inte ringt i Sverige på länge. Filmens upphovsmän tycks inte fatta att om man vill väcka debatt så måste man antingen säga något vettigt eller också slå fram en verklighetsbild -- realistisk eller symbolisk -- som kan få folk att stanna upp och tänka efter. Stenansiktet innehåller varken det ena eller det andra. (-)

Som verklighetsbild finner jag filmen ytlig och falsk (--) en svensk femöresversion av A Clockwork Orange (--) filmen befäster ungdomars stereotypa uppfattningar om sig själv och en äldre generations fördomar om både förorter och ungdom. Fördomar som hindrar en riktig debatt. Vid sidan av detta är det mindre betydelsefullt att Stenansiktet berättartekniskt är en klantig och tråkig filmunderhållning också (-) en uppoppad 70-talsversion av gångna tiders spekulativa, 'sociala' ungdomsfilmer om knuttar och raggargäng.

Stenansiktet är en katastrof i svensk film, men i första hand en katastrof för Halldoff."

Hans Schiller i SvD var helt enig:

"Stenansiktet har blivit en helt omöjlig film, ofarlig för beslutsfattarna, meningslös som debattinlägg och närmast pinsamt naiv som filmdrama. (--) även om vi ser betongförorten, ser vi inte hur den kan skapa Harry eller få ungdomsgruppen att följa Harrys speciella metod för att nå fram till ett vänligare samhälle. I och med att Halldoff går direkt från betongen till morden och utesluter den beslutsprocess som Harry måste ha genomgått för att kunna nå fram till dessa drastiska metoder blir huvudpersonen en helt omöjlig personlighet och kritiken mot det moderna samhällets avarter helt verkningslös."

Jurgen Schildt i AB var inte lika kategoriskt negativ: "Enklast och snabbast kan historien beskrivas som en omusikalisk West Side Story i Skärholmen. (--) Den saknar alla ansatser till förslag och handlingsprogram -- frånsett det respektabla faktum att Halldoff är blodtörstig visavi arkitekterna. Och på den punkten behöver han som bekant inte känna sig ensam men Stenansiktet är ingen lyckad bild av vår urbana verklighet.

Så den utflykten gick inte. Film, inklusive samhällskritik av den här sorten, kan förvisso göras på 100 sätt. Det ledsamma för Janne Halldoff är att han valde det 101:a."

Lasse Bergström i Expr kallade filmen "en film enligt snabbkrämsprincipen: lägg ett par idéer i en skål, häll på vatten och rör om. (-) Hans ungdomar uppträder, när de är som bäst, ungefär som om de repeterade West Side Story i en källare och när det är riktigt ruskigt med hägringarna i pamparnas stenöknar når den här filmen ungefär till fotknölshöjd på Kubricks Clockwork Orange."

Pressen utanför Stockholm var inte mer positiv. Jan Aghed i SDS talade om "förskräckligt dålig amatörteater" och "en ren rövarhistoria". Halldoff hade han visserligen aldrig gillat, men detta var "botten" och filmen "egentligen inte värd att spilla många ord på". Speciellt oroväckande fann han det vara att Bengt Forslund, som sedan blivit Filminstitutets produktionschef var medansvarig för manuskriptet:

"Är det verkligen så att han fullt medvetet är medskyldig till just denna films hela fjolliga manuskript? Då måste man livligt ifrågasätta produktionschefens omdöme och lämplighet."

Negativ var också Richard Norén i Arbetet:

"ett generande gymnasialt angrepp på det s k pampväldet. (-) Här finns knappast en fördom som man inte ömt vårdar."

Sverker Andréason i GHT menade att filmen föll på sina "grova effekter. Det går ut över den diskussion som Halldoff vill föra. Den blodiga och rätt olustiga intrigen blir gång på gång regissören övermäktig (--) Stenansiktet blir en skräcksaga, en mardröm med hårda, skärande musikinslag. Spelscenerna och de pedagogiska förklaringar och ironier som Halldoff här och var lägger in blir ofta övertydliga."

Carl-Eric Nordberg i Vi menade att "av detta fantastiska stoff kunde Buñuel ha skapat ett demoniskt mästerverk. Men Jan Halldoff är ingen Buñuel. I sina bästa ögonblick är han i stället en fingerfärdig och snabbögd regissör. Dock gapar han alltför ofta över alltför mycket. Här vill han sålunda i samarbete med Bengt Forslund både göra ett kallhamrat nutidsreportage, en satirisk mardrömssaga, en rafflande thriller och ett så kallat inlägg i samhällsdebatten. Resultatet har mycket riktigt blivit en pannkaka som efterlämnar en mycket dålig eftersmak."

Chaplin negligerade filmen helt.

Endast Monika Tunbäck-Hanson i GP försökte se filmen positivt:

"Det är en film där Halldoff prövar olika övertalningsmetoder för det som ju är både ett hårt angrepp på vad som gjorts och en diskussion om vad vi kan göra för framtiden. Han använder sig av raka, enkla skildringar, av politiska varieténummer (mycket skick!liga) och av förklarande texter -- och så förstås av bilder, bilder på dessa getton, som skapats för bilar och köpenskap, men inte för barn, inte för ungdom, inte för levande människor."

Dock tyckte hon att tendensen i filmen är tveksam:

"Visserligen visar väl filmen att våld inte lönar sig, men ingenting annat heller tycks löna sig. Vi lämnar filmen i en sovstad, nedskräpad, trasad, de flesta har flytt därifrån, blott gänget finns kvar. Åskådaren precis som gänget har lämnats i sticket. Inte för att man ett ögonblick kan begära att Halldoff och Forslund skall ge några lösningar. De har rätt att visa fram sin osäkerhet, men inte att vårdslöst leka med dynamit, som verklighetens eld kommit så nära."

Noteras kan slutligen att DN frågade ut en rad ungdomar som hade sett filmen och att KvP hade ett lekmannaråd på tre personer. Samtliga dessa yttrade sig positivt om filmen; "en film som tog upp reella problem. Få filmer gör det i dag."

Kommentar Svensk filmografi

Bengt Forslund skrev 1971 en synopsis betitlad "Hämnden", som SF tackade nej till. Tore Sjöberg på Minerva Film var vid denna tid mycket intresserad av att göra en film med Halldoff och frågade om han hade någon idé -- och Halldoff frågade i sin tur Forslund som han hade samarbetat med fem gånger tidigare. Idéutkastet lämnades in till Sjöberg omdöpt till "Med berått mod", och på denna idé skrev Minerva Film ett kontrakt med Halldoff Design 28 januari 1972, "synops på 40--50 sidor skulle levereras 1 mars".

Forslund och Halldoff fullgjorde uppdraget, Forslund inspirerad av debattboken "Man bara anpassar sig helt enkelt" (en forskningsrapport om människor i Skärholmen), Halldoff av samarbetet med en rad ungdomar i den strax dessförinnan avslutade TV-serien De hemligas ö. 28 februari levererades exakt 40 sidor.

Halldoff blev dock vid samma tid kontaktad och kontrakterad av Inge Ivarson för att göra Firmafesten (1972/10), vilket gjorde Sjöberg så uppbragt att han ville att kontraktet skulle gå tillbaka. Följden blev att Ivarson köpte loss det och skrev 12 juni kontrakt med Halldoff om ett fullständigt manus att levereras senast 1 juli, eftersom han ville få igång produktionen redan till eftersommaren.

Det var i snabbaste laget. Forslund regisserade denna sommar Luftburen (1973/3) och hade inte mycket tid till övers. Halldoff själv låg i efterproduktion med Firmafesten.

Det blev ett mycket preliminärt manus som Halldoff delvis improviserade fram under inspelningen, vilken startade redan 24 juli och i huvudsak avslutades 9 september.

Filmen slaktades av en praktiskt taget enig filmkritikerkår, när den följande höst fick premiär, men den sågs dock av 70 000 personer under hösten och ytterligare några 10 000 under våren.

Men någon debatt blev det inte -- så när som på en artikel av Lena Svanberg i Vecko-Journalen (37/73) om "Svensk film 1973 -- året då vi upplevde det stora FIASKOT".

Det var knappast den diskussionen som hade varit meningen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se