Bröderna Lejonhjärta (1977)

Media (1 st)

Originaltitel	Bröderna Lejonhjärta
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Olle Hellbom
Producent	Olle Nordemar Olle Hellbom
Manus	Astrid Lindgren
Förlaga	Bröderna Lejonhjärta (Barnbok)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	SF-Artfilm
Utmärkelser	Guldbagge Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag Svenska Filmkritikerförbundets pris Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1977-09-23

Medverkande

Staffan Götestam
Jonatan Lejon, "Jonatan Lejonhjärta"

Lars Söderdahl
Karl Lejon, hans yngre bror, "Skorpan Lejonhjärta"

Allan Edwall
Mattias

Gunn Wållgren
Sofia, duvdrottningen

Folke Hjort
Jossi, värdshusvärden

Per Oscarsson
Orvar, frihetsledaren

Visa fler

Om filmen

"Vi hoppade, och jag klarade mig… Jag var inte med på begravningen."En storebror offrar livet när han kastar sig ut ur ett brinnande hus med sin dödssjuka bror på ryggen. Vi...

Visa hela texten

Handling

Den unge Karl Lejon, kallad Skorpan, har tuberkulos och kommer att dö innan han fyllt 10 år. Hans store!bror Jonathan tröstar honom med att de två kommer att mötas i landet Nangijala efter...

Visa hela handlingen

Press

Bröderna Lejonhjärta kom allmänt att betraktas som Olle Hellboms bästa Astrid Lindgren-filmatisering (filmen blev hans 16e och näst sista) och fick nästan genomgående mycket god kritik....

Visa all press

"Vi hoppade, och jag klarade mig… Jag var inte med på begravningen."
En storebror offrar livet när han kastar sig ut ur ett brinnande hus med sin dödssjuka bror på ryggen.

Vi får aldrig se hoppet; Olle Hellbom fryser bilden i sista ögonblicket. Vi får inte se någon annan död heller, eller något blod, trots att det blir både halshuggning och slagfält så fort lillebror dött han också. Men inte i den här världen.

När den sjuka Skorpan varit rädd för döden, har Jonatan berättat om Nangijala, ett magiskt dödsrike som ser ut som Österlen (vilket det också är). Där väntar han nu på Skorpan, i Körsbärsdalen där allt är blommande fruktträd och vita duvor, och där Skorpan får prinskläder och alla är snälla.

Där ja. Törnrosdalen bortom bergen (Island) är ockuperad av den svarte riddaren Tengil, som blåser i en lur för att kalla in Katla, en eldsprutande drakhona (med plats för tre man och ett manöverbord). Hans symbol liknar ett rött SS-märke, och han gör allt en tyrann ska.

Duvorna flyger över bergen med meddelanden, och Duvdrottningen Sofia (vishet) leder kampen mot "Tengil befriaren". Hon och Orvar, som sitter i en bur och ska kastas till Katla när de svarta hämtarna kommer. "Vissa saker måste man göra, annars är man inte en människa utan bara en liten lort." Jonatan nöjer sig inte med en offerhandling, nu är det dags igen…

Filmen slutar med att en tidigare scen upprepas, men omvänd. Vad Astrid Lindgren avsåg med den blev omdiskuterat.

Fotografen Rune Ericson gör, liksom scenograferna P.A. Lundgren och Lotta Melanton, filmen sagolik. Det rids i varannan scen, men man tröttnar inte på bilderna av hästar som spränger fram över väldiga kullar, eller av siluetterna av de svarta soldaterna vid horisonten. Och Körsbärsdalen är pinsamt förförisk, även om man vet att det är äppelträd med påklistrade körsbärsblommor av plast.

På ett järnkors på Vimmerby kyrkogård läste Astrid Lindgren Här vila späda bröderna Johan Magnus och Achates Phalén, döde 1860. "Då visste jag plötsligt att min nästa bok skulle handla om döden och om dessa två små bröder." I ett brev till en recensent bekräftade hon att "några metafysiska spekulationer och själavandringsteorier är det sannerligen inte fråga om… men säg det inte för nån, för jag vill inte att någon enda unge ska behöva avstå från att uppfatta en saga som en saga där allt kan hända."

Bröderna Lejonhjärta blev nästan utan undantag entusiastiskt mottagen och betraktades allmänt som Olle Hellboms bästa Astrid Lindgren-filmatisering. "Barnfilmer (och detta skulle vara en barnfilm för sexåringar och uppåt om inte Statens Biografbyrå använt tjänstetiden till att köra huvudet under armen) är i allmänhet inget lysande kapitel. Flertalet av de barnfilmer jag sett har uppvisat ett otroligt lallande, en serie von oben-attityder och tramsiga imitationer av den värld vi i vår fåkunnighet inbillar oss vara juniorernas. Så vitt jag kan bedöma är Bröderna Lejonhjärta ett hälsosamt undantag. Det är på en gång en rätlinjig och konkret och fantasifull berättelse. Den är naiv utan att vara larvig, handfast utan att vara bloddrypande. Den talar om döden som livets elementäraste beståndsdel och använder sagan som information om det jordiska kraftspelet. […] Om Hellboms saga tycker jag […] att den på ett oftast berömvärt sätt bevarar och renodlar diktens accenter." (Jurgen Schildt i Aftonbladet)

Filmen var Olle Hellboms sextonde Astrid Lindgren-filmatisering. Ingmar Bergman hade visat intresse för boken, men författaren var Hellbom trogen. 1978 fick han en guldbagge "för sin förmåga till förnyelse efter mångårig insats som barnfilmsregissör."

Statens biografbyrå gav filmen en 11-årsgräns. Utbildningsministern Jan Erik Wikström drog upp frågan i riksdagen, och två och en halv månad efter premiären stadfästes "lex Lejonhjärta". Från 1 januari 1978 skulle det finnas en 7-årsgräns. SF begärde omcensurering, men barnfilmsnämden ändrade sig inte; 11-årsgränsen skulle behållas. Först när filmen visades som tv-serie 1985, fick även 7-åringar se filmen.

Nina Widerberg (2016)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Den unge Karl Lejon, kallad Skorpan, har tuberkulos och kommer att dö innan han fyllt 10 år. Hans store!bror Jonathan tröstar honom med att de två kommer att mötas i landet Nangijala efter döden.

Vid en eldsvåda dör emellertid Jonathan först, men Skorpan kommer strax efter.

Landet Nangijala består av två dalar, Körsbärsdalen och Törnrosdalen. I den senare är människorna ofria och förtryckta av en svart riddare, Tengil, och dennes drake Katla. I Körsbärsdalen förbereder sig folket för att befria Törnrosdalen från förtryckarna.

Frihetsledaren Orvar fängslas och blir fånge i Katla-grottan. Jonathan Lejon, numera kallad Lejonhjärta, beslutar sig för att befria Orvar och beger sig ensam av till Törnrosdalen. Skorpan följer så småningom efter men infångas av Tengils män. Han får dock en fristad hos den gamle Mattias som han påstår vara sin farfar.

Tillsammans lyckas Jonathan och Skorpan befria Orvar ur grott-fängelset. Orvar samlar sina män, utkämpar en strid mot Tengils män och vinner. Men Tengil har sitt främsta trumfkort kvar, Katla, som sprider eld och död omkring sig. Jonathan lyckas dock oskadliggöra draken men blir svårt bränd och dör.

Skorpan beslutar sig för att följa Jonathan i döden och till landet Nangilima.

Pressreaktion Svensk filmografi

Bröderna Lejonhjärta kom allmänt att betraktas som Olle Hellboms bästa Astrid Lindgren-filmatisering (filmen blev hans 16e och näst sista) och fick nästan genomgående mycket god kritik.

"Jag har inte alltid jublat över Olle Hellboms Astrid Lindgren-filmer. Pippi Långstrump-filmerna t ex blev väldigt stora och bullrande maskiner. Men nu, låt mig först som sist och innan jag på anmälares vanliga vis börjar skära verket i strimlor, säga att Bröderna Lejonhjärta blivit Olle Hellboms största film.

Som helhet är det en konstnärlig seger över all teknik och trickfilmning. Olle Hellbom har i detta jätteprojekt lyckats rädda sagans storhet och poesi. Det är en bedrift. (-)

En bok skall som bekant inte filmas om man inte kan tillföra något nytt. Hellbom tillför ett landskap, ett vidunderligt landskap som i sig är en saga (Island?). Han använder det meningsfullt, med en avsikt bakom varje storslagen bild. Det är klart att det är så här det ser ut i Nangijala! Vilt och skönt.

Problemet med den här filmen är att man skall ha fyllt elva år för att få se den. Nu lär det ju bli en ändring, så att gränsen efter årsskiftet sätts vid sju år.

Bättre sent än aldrig. För sent är det inte, för nog blir Bröderna Lejonhjärta en klassiker. En film att ses tillsammans av barn och vuxna, för där finns ju mycket man kan behöva tala om. Sådant som vi lite oftare behövde tala med varandra om." (Elisabeth Sörenson i SvD)

"Barnfilmer (och detta skulle vara en barnfilm för sexåringar och uppåt om inte Statens Biografbyrå använt tjänstetiden till att köra huvudet under armen) är i allmänhet inget lysande kapitel. Flertalet av de barnfilmer jag sett har uppvisat ett otroligt lallande, en serie von oben-attityder och tramsiga imitationer av den värld vi i vår fåkunnighet inbillar oss vara juniorernas.

Så vitt jag kan bedöma är Bröderna Lejonhjärta ett hälsosamt undantag. Det är på en gång en rätlinjig och konkret och fantasifull berättelse. Den är naiv utan att vara larvig, handfast utan att vara bloddrypande. Den talar om döden som livets elementäraste beståndsdel och använder sagan som information om det jordiska kraftspelet. Naturligtvis går det att invända att sagan inte stämmer med verkligheten och att kraftspelet inte alltid slutar som det gör i Hellboms och Astrid Lindgrens utvecklingsoptimistiska historia.

Men ska vi för den skull portförbjuda sagorna?

Jag tycker inte det. Om Hellboms saga tycker jag däremot att den på ett oftast berömvärt sätt bevarar och renodlar diktens accenter." (Jurgen Schildt i AB)

"Just så, som av en häftig förälskelse, träffas jag av Bröderna Lejonhjärta, och då är det egentligen inte upplevelsen av själva filmen som rör mig så djupt, utan snarare avsikten med den, tanken bakom, mödan, arbetet med att berätta sagan -- hantverket som blir konstnärskap. Det är alltså inte någon irrationell känsla som träffas. Det finns inte något av förförelse i filmen, inte några oklarheter.

Filmen är helt enkelt bra. Den är bra därför att det lag som jobbat med den bär fram sagan skimrande och levande genom den krävande och komplicerade teknik som är filmens förutsättning: mixningar, trick, överlappningar, slow-motion, färg och svartvitt. Sagan döljer inte detta: den försöker inte låtsas som om den inte just var en saga, en dröm. Jag menar att detta är konstnärskap: att fullt ut utnyttja tekniken så att den finns där som en självklar förutsättning för illusionen." (Berit Wilson i DN)

"Olle Hellbom har under en lång följd av år varit Astrid Lindgrens väpnare i filmens värld. Det är inte överraskande att han förstår hennes dikt, även när den ger sig ut på långa vandringar. Men jag hade inte väntat mig denna starka och gripande filmatisering av Bröderna Lejonhjärta.

I ett ljus nästan utan färger skildrar Hellbom store!bror Jonatan och lillebror Skorpan vid deras första gränsstation. Döden och mörkret är nära men bara som en gardin för fönstret: bakom den finns Astrid Lindgrens färggranna Sherwoodskog och där blommar körsbären och allt ser ännu ut som en riktig försommardag ska göra i en barndröm." (Lasse Berström i Expr)

Något mer kluven var kritikerna i Göteborg och Malmö.

Monika Tunbäck-Hanson i GP förstod "att man inte släppte den fri för alla åldrar. Barn orkar nog inte ensamma bearbeta det allvar och den skräck som finns vid sidan av äventyret" ty "lika lite som Astrid Lindgren i boken väjer för att tala om svåra ting väjer Olle Hellbom undan. Att berätta om barn som dör, om en ung människa som vill dö, är inte lätt. Bilder är därtill farligare än ord och ger mindre utrymme för fantasi, färre flyktmöjligheter. Men Hellbom frossar varken i ångest eller våld. Här finns i skildringen av den sista, stora striden, i berättelsen om hur soldaterna far fram med människorna i Törnrosdalen, en god balans mellan tydlighet och varsamhet. (-)

Det är en mystisk och mångtydig saga, hemsk och oroande, ljus och kärleksfull. Sådan har också filmen blivit."

"Filmen ger, som sagt, en handfast och anständigt representativ bildversion av handlingens utanverk och moraliska kärnor. Den är rak och rätlinjig och mot slutet allt mer spännande. Den kommer säkert att engagera de familjer som är vuxna nog att få se den." (Sven E Olsson i Arbetet)

"Där finns ett engagemang och en hetta som griper tag i läsare. Det ligger i författarinnans språk. Tyvärr har Olle Hellbom inte lyckats hitta en uttrycksform som konsekvent förmedlar detsamma. Filmatiseringen är ojämn och utslätad. Hans version av 'Bröderna Lejonhjärta' visar på nytt hur svårt det är att finna ett levande bildspråk när man överför litteratur till de rörliga bildernas medium." (Annika Gustafsson i SDS)

"Mitt inne i denna skim!rande och grymma saga -- som Olle Hellbom ofta lyckats gestalta med diciplinerad lyskraft -- utspelas alltså ett politiskt frihetsdrama. När Tengils bödlar sparkar upp dörrarna för att göra sina godtycklgia husundersökningar går tanken bara alltför lätt till Hitlers och Pinochets polisstater. Och när revolthjälten Orvar stormar till angrepp i spetsen för sina upprorsskaror saknar man lyckligtvis inte heller paralleller i dagens verklighet", och "är det inte just vänskapen, kamratskapen, solidariteten in i döden mellan Skorpan och Jonatan som utgör berättelsens innersta livsnerv? I sista hand är det ju det mänskliga broderskapet som -- mot alla odds -- besegrar de onda makterna!" (Carl-Eric Nordberg i Vi)

"Filmen höjer sig högt över vad Hellbom/Lindgren tidigare skapat i bild. Här finns allvar och engagemang, och för första gången i deras produktion en utmaning för barnen: man kan alltså tala med barn om döden och kärleken, om våldet, smärtan, sorgen och glädjen." Norlin var dock tveksam mot gestaltningen, "både när det gäller spelstilen och när det gäller hur filmens olika delar förhåller sig till varandra", med andra ord det sagomässiga och det realistiska. "Jag menar att filmen saknar en sammanhållen symbolik. Astrid Lindgren har valt sentimentalitetens logik framför sagans.

Trots dess invändningar är Bröderna Lejonhjärta givetvis en ovanligt bra barnfilm. En rik film med någonting för alla åldrar, en film som tar alla åldrar på allvar." (Margareta Norlin i Chaplin)

Kommentar Svensk filmografi

Bröderna Lejonhjärta är Olle Hellboms 16e Astrid Lindgren-filmatisering men också den svåraste och mest ambitiösa, eftersom det denna gång var fråga om en riktig saga och mera dikt än verklighet, fast -- som alltid hos Astrid Lindgren -- jordiskt förankrad.

Ingmar Bergman hade faktiskt planer på att filmatisera boken, när den kom ut 1973, men Astrid Lindgren ville vara Hellbom trogen, och för denne blev filmatiseringen därför också en större utmaning. Den fick också en större (och ganska flexibel) budget och inspelningstid.

När inspelningen drog igång 24 maj 1976, förväntades att budgeten skulle ligga på cirka 4,5 mijoner kr och att filmen skulle kunna vara klar till vårvintern 1977. Men miljöerna (som hittades bl a på Island), scenografin och rekvisitan (t ex draken som fick specialbyggas i England) gjorde att det hela drog ut på tiden. Först i januari 1977 var filmen i stort sett färdiginspelad, även om inspelningen hade varit mindre kontinuerlig under sista kvartalet 1976 och fortsatte med kompletteringar under våren 1977. Också efterarbetet tog sin rundliga tid, ett drygt halvår, och först i slutet av september kunde det bli premiär. Kostnaden var då uppe i över 6 miljoner kr.

Den stora diskussionen kring premiären kom också därför att handla om censuren, ty statens biografbyrå vägrade att godkänna filmen för barn under 11 år, vilket givetvis skulle innebära ett kännbart publikbortfall. Viktigare än så blev emellertid debatten om barns känslighet och föräldrars ansvar. Många föräldrar reagerade starkt mot ett förmyndarsamhälle som hindrade dem att gå med sina egna barn och se en filmatisering av en bok de hade läst tillsammans. Till och med utbildningsministern, Jan Erik Wikström, blev irriterad och drog upp saken i riksdagen, där frågan kom att snabbehandlas, och 13 december stadsfästes "lex Lejonhjärta". Från 1 januari 1978 skulle det också finnas en 7-årsgräns!

SF begärde givetvis omcensurering, men barnfilmsnämden ändrade inte åsikt. 11-årsgränsen skulle behållas. Först när filmen, uppdelad i fem avsnitt, visades i TV1 med början 21 september 1985, fick även 7-åringar (och yngre!) se filmen.

Censurens tuffhet satte givetvis sina spår i publiksiffrorna på bio, vilket inte hindrade filmen från att bli en succé. 555 000 såg den på bio -- vilket dock ska jämföras med första Emil-filmen som sågs av 1,5 miljoner.

Även i de nordiska grannländerna blev det vissa problem med censuren, men i stort sett räknas filmen till de betydande internationella framgångarna. Sålunda är detta den första svenska film som blivit inköpt till Kina!

Svenska Filmkritikerförbundet belönade filmen med sitt pris för 1977 års bästa film, och hösten 1978 fick Olle Hellbom en guldbagge "för sin förmåga till förnyelse efter mångårig insats som barnfilmsregissör."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se