Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979)

Media (3 st)

Originaltitel	Repmånad eller Hur man gör pojkar av män
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Lasse Åberg
Producent	Bo Jonsson
Manus	Lasse Åberg Bo Jonsson Lars Molin
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Europa Film AB Ri-Film Viking Film AB
Utmärkelser	Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1979-02-23

Medverkande

Lasse Åberg
Helge Jonsson, televerksarbetare, repgubbe

Janne Carlsson
Oskar Löfgren, fastighetsmäklare, repgubbe

Weiron Holmberg
Tore Tallroth, repgubbe

Lars Haldenberg
Hans Öberg, repgubbe

Ted Åström
Börje Larsson, furir

Lennart Skoogh
Jonas Gustafsson, repgubbe

Visa fler

Om filmen

Supande repgubbar drar till Statt i Lasse Åbergs första långfilm, där Janne Carlsson är ofattbart grov. Kritiker skrev om publikförakt och biljetterna tog...

Visa hela texten

Handling

Televerksarbetaren Jonsson har blivit inkallad till rep!övning och följs till tåget av sin omtänksamma mamma. På regementet träffar han många av sina gamla kompisar, bl a Löfgren. Denne...

Visa hela handlingen

Press

Med få undantag var kritikermottagandet negativt: "Detta är en svensk hamburgerfilm. Hamburgare är mat man sväljer istället för tillagad mat. Hamburgerfilmer är filmer man ser i...

Visa all press

Supande repgubbar drar till Statt i Lasse Åbergs första långfilm, där Janne Carlsson är ofattbart grov. Kritiker skrev om publikförakt och biljetterna tog slut.

Det är rackabajsare och pruttare och stänkare och knappar och jävlar och dragnaglar och pöjkar och vi börjar med två åttor var. Janne Carlsson är repgubbarnas egen Karlsson på taket, stenhårt koncentrerad på sprit och olydnad. De ständigt berusade "kabeltattarna" drar elen åt fel håll och klarar knappt att få upp tältet. Carlsson beskriver filmens kvinnliga journalist som en slangklämma med fina små pattar. Ett jävla mök att vara het på gröten. Lite fett på nålen skulle sitta.

Man behöver kanske inte säga mer. Slangklämman nämndes inte specifikt, men de flesta av kritikerna blev tokiga.

Så här skrev Sydsvenskans Jan Aghed:

"Åberg är […] en sketchmakare som mer än gärna satsar på lättköpta flabb, och i det förehavandet har han sett till att skaffa sig hjälp från synnerligen pålitligt håll […]. […] Jag är medveten om att Åberg kommer att få många skrattare på sin sida i salongen, men det motsäger inte att hans film bygger på ett djupt förakt för publiken."

Om publiken skriver Leif Furhammar i sin bok "Filmen i Sverige":

"Ett så överväldigande behov av fiktionsfabricerad munterhet [som kring 1980] hade inte tagit sig uttryck i svenska folkets biopreferenser sedan trettiotalet, och det är inte särskilt långsökt eller sofistikerat att sätta det i samband med den känsla av otrygghet och vanmakt som började breda ut sig efter mitten av sjuttiotalet […]. Trettiotalsparallellerna gick igen också i de komiska preferenserna. De allra största publikframgångarna var folkhemskomedier i sjuttiotalstappning som baserades på gemenskapsmönster lika välbekanta och rituella som någonsin en Edvard Persson-film eller en militärfars från pilsnerfilmens tid. Repmånad hade över en och en halv miljon åskådare, Sällskapsresan från 1980 över två miljoner. Båda dessa kollektivlustspel var uppbyggda av och kring Lasse Åberg, en mångsysslande underhållare som plötsligt framträdde som det publiktillvända geni den svenska filmen så väl behövde."

Nina Widerberg (2018)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Televerksarbetaren Jonsson har blivit inkallad till rep!övning och följs till tåget av sin omtänksamma mamma. På regementet träffar han många av sina gamla kompisar, bl a Löfgren. Denne ska senare på kvällen visa Jonsson och de andra hur man fixar en brud, i detta fall flickan på markan. Han misslyckas dock. Flickan, som heter Bea, är egentligen journalist och är där för att i hemlighet skriva om repgubbarna och repövningen. Bea blir förtjust i den något tafatte Jonsson och bjuder hem honom på vin och räkor. Mer blir det dock inte.

Kulmen på repövningen blir naturligtvis "den stora manövern". Men repgubbarna är något odisciplinerade. De fixar öl och sprit, och mycket till övning blir det inte.

Löfgren ser till att de på övningens sista dag hamnar på stadshotellet. Där träffar de olyckligtvis på kapten Beethoven. Men han lovar att inte rapportera dem. När repgubbarna lämnar stadshotellet, har de med sig ett gäng flickor som de tar med sig till övningen. Men det gör inte så mycket. Kaptenen är ju så berusad så han inte kommer att kunna säga något.

När repövningen är slut har Jonsson och Bea sällskap hem till honom, där de hamnar i samma säng.

Pressreaktion Svensk filmografi

Med få undantag var kritikermottagandet negativt:

"Detta är en svensk hamburgerfilm. Hamburgare är mat man sväljer istället för tillagad mat. Hamburgerfilmer är filmer man ser i brist på tillagade filmer. Repmånad borde ha finansierats av McConald." Janne Carlsson kallar man in "och låter honom spåna allt vad byxorna håller. Vi ger honom några pannor Kosken och ber honom med jämna mellanrum bjuda polarna på 'en pruttare' eller 'en jävel' eller 'en rackabajsare'. Sånt måste gå hem inte bara i Knohult med omgivningar. (-) Att säga att den slickar publiken i röven -- för att använda den militäriska normalprosan -- vore en anatomisk underdrift. I sin populism söker den sig i själva verket avsevärt längre norröver: åt magmunnen till, för att inte säga adamsäpplet. Inget knussel här. Ska det vara så ska det vara. Repmånad är nämligen inte avsedd att vara en bra film. Repmånad är en hamburgerfilm som är avsedd att gå lika bra som Firmafesten eller -- o fryntliga 30-tal -- Kustens glada kavaljerer." (Jurgen Schildt i AB)

"Man kan nollställt säga att det här är en genre utan pretentioner, en filmsort som skall intas med öppna och befriade sinnen men naturligtvis kan man även inom en sådan genre vara mer eller mindre begåvad, mer eller mindre originell, mer eller mindre lustig. Vad gäller Repmånad är egenskaperna i samtliga fall av digniteten mindre, en film som rider på fördomar och billiga snabbvitsar, en film vars enda innovation är att landstormens lilla lotta förvandlats till undersökande reporter." (Hans Schiller i SvD)

"Felt med Repmånad är inte att den frivilligt uppsökt buskiskomiken. Felet är att den upprepar de mest slitna skämten på ett ofta helt poängslöst sätt. Det känns spöklikt, tycker jag. För Repmånad innebär något av en mob-övning för vålnader. Den har blivit en 'Åsa-Nittiettan (Carlsson)'." (Sven E Olsson i Arbetet)

"Det visar sig att Åberg inte haft någonting som helst i tankarna, utöver den gamla vanliga ytligheten och tramsigheten. Mötet mellan civil och militär mentalitet har förlagts till enklast tänkbara sketchnivå. I all film med någon mening förändras eller utvecklas personerna i någon bemärkelse, men i Repmånad är de garanterat samma flacka och tomma pajsare i slutet som i början.

Å andra sidan: hur utvecklas klichéer och seriefigurer.

Åberg är nästan totalt oförmögen att föreställa sig några repgubbar vilkas tankevärld inte är monomant fixerad vid musen, pavan och ett järn på Stadt. (-)

Åberg är ut stånd eller ointresserad av att berätta en historia. Han är en sketchmakare som mer än gärna satsar på kättköpta flabb, och i det förehavandet har han sett till att skaffa sig hjälp från synnerligen pålitligt håll: Janne Carlsson, alias flabbhumorns och flbbandets konung. (-)

I den stilen går det mestadels, så andefattigt att man storknar. Jag är medveten om att Åberg kommer att få många skrattare på sin sida i salongen, men det motsäger inte att hans film bygger på ett djupt förakt för publiken." (Jan Aghed i SDS)

Alla var dock inte lika negativa.

Hanserik Hjertén i DN var till och med klart positiv:

"Gamla militärfarser har välförtjänt dåligt rykte. Det är mest lågkomik och charmlösa drulligheter, och bakom det hela klappar alltid det blågula hjärtat i gammal pålitlig försvarsanda.

Lasse Åberg är barn av en annan tid. Hans Repmånad är inte bara begåvat rolig utan också totalt respektlös i det här avseendet, vilket framgår redan av inledningsbilden där några repgubbar parodierar flaggstångsresningen i en gammal storvulen amerikansk krigsfilm.

Sen utbryter en stillsam drift med försvarsmaktens anordningar. (-)

Man ser den gärna. Det är i och för sig inga märkvärdigheter, men som militärlustspel besitter den en för svenska förhållanden ovanlig blandning av skämtlynne, finess och tankeförmåga. Den är nog värd ett kors i logementstaket."

Lasse Bergström i Expr såg också filmen "med blida och roade ögon. Åberg själv är en nordisk brylling till Tati, inte minst när han som här gestaltar en gänglig och tystlåten mammas gosse med spjuvern gömd bakom de stålbågade. (-)

Annars är det samma gamla stridsglada löjtnanter och snälla kaptener, samma stadshotell och samma gamla upptågsledare med svada från Södermalm. Förr var det Elof Ahrle, nu är det Janne Carlsson, och vad vore lumpen utan dem?"

Även Monika Tunbäck-Hanson i GP var road:

"Lasse Åberg har lyckats göra en fräsch historia, där en repmånads glädjeämnen och vedermödor skildras med befriande distans. (-) Inte är Lasse Åberg någon originell bildmakare, men berättelsen själv tar ganska ofta oväntade svängar. De svängarna tål att skrattas åt. Vad som gör Repmånad sympatisk är driften och den där snälla humorn som Lasse Åberg och skådespelare som Janne Carlsson har förmågan att spela med."

Mer ambivalent var Carl-Eric Nordberg i Vi:

"Nog verkar den gengångaraktig -- fast liket kan sprattla och roa för stunden. (-) Jag vet inte vad vår käre överbefälhavare skulle ha att säga om denna initierade skildring av våra krigsmäns försök att försvara nationen. Kanske skulle han le -- lite betänksamt. Mitt bland all gammal brännvinskomik och alla mossiga klichéfigurer serveras vi nämligen här en ibland festlig drift med auktoritetsmoral och dystra överheter."

Joel Ohlsson i Chaplin såg dock inga försonande drag alls:

"Den omtalade kreativitetskrisen i svensk film har plötsligt blivit synlig. Den heter Repmånad och är regisserad av Lasse Åberg. Filmen tillägnas Sveriges Morsor, en tillägnan som förmodligen skall ses som en vänlighet. Vore jag morsa skulle jag nog bli enbart förbannad. För vem vill ha en film där man ansträngt sig så ohyggligt lite. (-) Repmånad anknyter till en av de bedrövligaste traditionerna inom svensk film, den s k militärfarsen (-) kröken är som bekant det roligaste som finns i svenska lumparfilmer. Vidare förekommer det lite ofarligt skämtande om det militära systemet, lite dasshumor och några lustifikationer om brudar. Det är allt.

Den underhållning och den verklighetsflykt som gänget bakom Repmånad åstadkommit är både menlös och meningslös."

Kommentar Svensk filmografi

Lasse Åberg (f 1940) är unik på många sätt, bl a därför att han inte vill beteckna sig filmregissör, detta trots att han har signerat tre av de mest publikkära filmer som gjorts här i landet. "Att göra film är inte min livsuppgift," har han sagt upprepade gånger. "Jag ser det som ett uppdrag." (AB 24.2.1979/GP 18.9.1986)

Han är utbildad formgivare med examen från Konstfack men kallar sig kreatör. Han är tecknare, grafiker, illustratör, författare, musiker, skådespelare och allmän underhållare.

För en bredare allmänhet slog han igenom i mitten av 60-talet, då Torbjörn Axelman i TV lanserade honom och konstnären Ardy Strüwer som ett nytt komikerpar i sofistikerad crazystil. Trion fick också göra en långfilm, Oj, oj, oj eller Sången om den eldröda hummern (1966/4) men den slog mindre väl an.

Sitt verkliga genombrott fick Lasse Åberg som figuren Trazan i en serie egna barnprogram för TV i början av 70-talet.

En dag några år senare satt han tillsammans med producenten Bo Jonsson och pratade lumparminnen. Bägge hade varit på repövning och plötsligt slog det dem att detta kunde kanske vara idén till en filmkomedi.

Annat kom emellan, men idén låg och grodde. Åberg skrev ett manusutkast, Bosse Jonsson kom med nya uppslag. Till sist fanns det en hållbar story som Bosse Jonsson presenterade för Europa Film, och bolaget ville vara med om att producera. Bosse Jonssons bolag Vikingfilm tog filmen på "entreprenad" och gav Lasse Åberg i uppdrag att också regissera med Peter Hald som "teknisk regissör" och regiassistent. 3 miljoner kronor fick det kosta. Inspelningstiden fastställdes till 21.8.1978 -- 19.10.1978 och produktionen höll både tid och budget.

Den 23 februari 1979 fick filmen sin premiär. Fyra månader senare kunde den miljonte besökaren räknas in och filmen hade spelat in över 20 miljoner kronor. Nytt svenskt rekord. Till sist blev det 1,5 miljoner besökare . . . Naturligtvis fick Åberg i "uppdrag" att göra nya filmer. 1980 kom Sällskapsresan. Den gick ännu bättre.

Redan under inspelningen av Repmånad sa Lasse Åberg: "All likhet med det banala är avsiktlig." Det har han fått på pälsen för, men det har onekligen lönat sig. Tveklöst har den figur han skapat, den gänglige, snälle och tafatte Jonsson, blivit något av en svensk Tati.

Filmen blev också en framgång i de andra nordiska länderna, men var i övrigt för lokal för att slå internationellt. Den visades i svensk TV (TV1) 18.09.1986.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se