Agnieszka Lukasiak skriver ett brev till Habib: ”Käre Habib. Hittills har jag inte kunnat se någon riktning i mitt liv. Varför valde jag att ensam åka och filma i Algeriet, trots att jag visste att ett krig pågick och att landet är fyllt av död och smärta? Jag skäms att erkänna det, men jag hoppades att om jag ställdes inför fara och lidande skulle jag öppna mina ögon och börja uppskatta livet”
Lukasiak reser alltså till Algeriet i akt och mening att skildra den terrorism som pågår mot civil-befolkningen. I inklippta nyhetsinslag visas hur laglösa terrorgrupper dödar och mördar, håller vägavsnitt, hela stadsdelar och skogar i sitt grepp. Befolkningen har under många år levt sitt vardagsliv under dödshot. Vissa anklagar den islamistiska terrororganisationen GIA för dåden, andra menar att den militärstödda regimen ligger bakom. I dåd efter dåd dödas människor, inte ens barnen skonas. I städerna är det ofta de som anses västerländska i sin livsstil som angrips, de som lyssnat på ”fel” musik, sett ”fel” filmer eller klätt sig i ”fel” kläder.
Lukasias avsikt är att undersöka hur människor står ut och hur man orkar leva ett vanligt liv under sådana omständigheter och hon finner en klyfta mellan sina egna förväntningar och verkligheten i Algeriet.
Men, det blir inte den filmen – resan ändrar hennes liv. Hon ska bo hos vänner i staden Oran, där hon träffar Habib och blir kär. Filmen blir ett kärleksdrama i skuggan av terrorn.
Habib kommer från en familj som varit rik men förlorat sina pengar. Kvar finns en biljardhall där Habib arbetar i stort sett dygnet runt. Han är ende sonen och förväntas försörja sina systrar och ta hand om sin mor och far. Familjen tar emot Lukasiak och visar sympati, trots att de förstår att hon och Habib har ett förhållande. Men när det visar sig att också han blivit kär kastar de ut henne. En fullständig kulturkrock har inträffat och Lukasiak förstår inte vad hon är med om, eller varför. Hon kan inte se någon logik i hur familjen och Habib handlat.
"Jag är änka efter en levande man”, säger hon.
Hon reser till Polen, klipper sitt hår och åker tillbaka till Algeriet tillsammans med en manlig vän som ursprungligen kommer från Algeriet. Hon landar i Alger och meddelar Habib, som är kvar i Oran, att hon tänker möta honom på flygplatsen. Han kommer inte. Trots det är hon övertygad om att han egentligen varit där, att de bara missat varandra.
Nu börjar Lukasiak och hennes reskamrat en bilresa mot Oran. Det är förbjudet att filma utan tillstånd och utan militär eskort. Trots detta filmar Lukasiak hela resan. Kameran sätts igång och stängs av åtskilliga gånger under vägen, eftersom det är förenat med livsfara att bli ertappad när man filmar. Med kamerans hjälp fångas vardagslivet från bilens perspektiv. Lukasiaks algeriske reskamrat är förlamad av skräck när de far genom områden som behärskas av terroristerna. Han berättar om halshuggna och mördade människor som bara varit på fel plats vid fel tillfälle. Terroristerna klär ut sig till falska poliser och upprättar vägspärrar. De som blir stoppade skjuts helt enkelt. Det sker i islams namn. I intervjuer framgår också att den vanlige algeriern tar avstånd från detta sätt att tolka Koranen.
Speciellt farligt är Cazba, ett område de måste igenom för att komma vidare till Oran. En kvinna som arbetar inom vårdsektorn berättar att hon lever i ständig rädsla och att hon om morgonen när hon går till sitt arbete inte vet om hon ska komma hem till kvällen.
En politiker säger att befolkningen måste börja försvara sig och kasta ut de islamska fundamentalisterna som, enligt henne, är stödda av regering och kapital.
Så ska de färdas genom den absolut farligaste vägsträckan. De måste ha filmkassetterna med sig, något som i sig är farligt om det upptäcks. Alla de träffat avråder från just den vägen som är den enda till Oran. Lukasiak och hennes färdkamrater är förstenade av skräck. Varje dag dödas människor där, för dödandets skull. De längtar intensivt efter att träffa mänskor de kan lita på.
De kommer slut till Oran och träffar Habib som säger att han vill leva med Lukasiak trots att det innebär att han aldrig mer kan träffa sina föräldrar.
Kamrater till Habib intervjuas, både om synen på kärlek i allmänhet och om Habibs kärlek i synnerhet. Hon vill förstå varför allt är så komplicerat. Varför man måste överge sina föräldrar om man blir kär i ”fel” person.
Habibs vän Nadir berättar om hur trött han är på att vara rädd, att livet är hemskt och att han har fyra självmordsförsök bakom sig. Varje dag begår nio unga självmord i Oran.
Lukasiak intervjuar tre homosexuella män som måste smyga med sin kärlek. Om man blir ertappad med homosexuellt umgänge blir man dömd till fem års fängelse. En av dem berättar att hans mamma frågat om han var homosexuell och när han till slut svarade ja, fick han lova att försöka sluta med det. Nu är han rädd att hans far skulle få veta, eftersom han då är övertygad om att bli dödad av fadern.
En kvinnig vän, Sara, berättar om reglerna för kvinnor. Man blir inte fri för att man flyttar hemifrån, man hamnar bara i en ny fångenskap. Som kvinna ska man gömma sig i döljande kläder och man får inte ha sex innan äktenskapet. Eftersom många ändå har det får man kirurgiskt återskapa oskulden, i vissa fall efter att ha genomgått en abort.
Agnieszka Lukasiak kan inte tänka sig att bo i Algeriet med de villkor och inskränkningar det innebär och hon tvivlar på att Habib skulle kunna anpassa sig till ett liv i Europa. När han till slut ändå bestämmer sig för att göra det håller hennes dröm på att besannas.
Men – innan de hunnit resa iväg blir Habib inkallad till militärtjänst och återigen är de tvingade att skiljas åt. Militären vinner och filmen har inte ett lyckligt slut. Eller som Lukasiak säger: ”Gud ogillar mig!”
