Milka eller Balladen om Kristus Perkele (1980)

En avlägsen by i finska lappmarken i början av 1920-talet. Änkan Anna lever tillsammans med sin 14-åriga dotter Milka på en liten bondgård. De får hjälp med slåttern och allehanda praktiska ting av Ojanen, en gåtfull granne som flyttat in i en övergiven stuga i byns utkant. Ojanen bär på det egondomliga smeknamnet Kristus-Perkele (Kristus-Satan), ett minne från hans färgstarka förflutna. Milka är kärleksfullt fixerad vid Ojanen som så småningom blir Annas älskare. Milka "förför" Ojanen och blir med barn. Han flyr från byn. Kvar blir modern, Milka, barnet och en äldre kantor som tar sig an familjen.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Totalbesegrad blir man kanske inte av detta ödsliga triangeldrama, eftersom sävligheten är påfallande och eftersom substanserna och de rituella dragen från 1974 emellanåt förskjuts till förmån för det mera snusrealistiska. Någon direkt upphetsande historia är det inte heller, i varje fall inte för de publikkategorier som är rastlösa nog att ha lagt sig till med de amerikanska anspråken.

Men det är alltså i samtliga meningar, inklusive de godaste, en film på finska. Den sneglar varken åt höger eller vänster. Den är genomförd med en karghet som är fenomenalt otidsenlig och en konstnärlig tåga som kan knäcka björkstammar.

I ordlistorna kallas det kompromisslöshet. I korkade turisthandböcker kallas det sisu." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Naturen är Milkas kyrka, och naturen skildras i svindlande sköna bilder. I kyrkan mässar prästen om skuld och horeri, och först bland de slanka björkstammarna kan Milka samtala med sin Gud om kärlek och längtan.

Det är Mollbergs och Mukkas trosbekännelse -- såsom vi också minns den från "Jorden är en syndfull sång".

Men där den senare var mustig och våldsam, är "Milka" återhållsam och behärskad. Långsamheten är krävande, och det är inte att förundras över hur man ofta känner doften av effektsökeri.

Ja, det blir till och med så, att de rena naturbilderna blir ett andningshål för publiken på bekostnad av engagemanget i Milka och hennes öde.

Och det tror jag aldrig var Mollbergs avsikt." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

""Milka" är en poetisk film. Rauni Mollberg har som äkta norrlänning sinne för björkstammarnas lyrik.

Skådespelarna är amatörer (med undantag för mamman) och hela framställningen präglas av laddad stillhet.

Den är värd att uppleva.

Även om Mollbergs våldsamma omedelbarhet för åtta år sedan gjorde ännu djupare intryck." Bernt Eklund i Expressen

"Kameran registrerar känsligt tystnad och stumma åtbörder. Svagheten är bildernas kostanta temperatur som får till följd att all ordlöshet, också den tomma, tillmäts en innebörd. Det händer då att det högstämt poetiska närmar sig det parodiska.

Men som helhet har bildpoesin en imponerande kraft i detta vildmarksepos som hämtar sin styrka ur miljöns speciella betingelser. Det når bakom sin exotiska yta." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se