Tomas - ett barn du inte kan nå (1980)

Filmen skildrar sju dagar i Lone Hertz och hennes son Tomas' liv. Tomas är gravt psykotisk, medelsvårt förståndshandikappad och dessutom epileptiker. Tomas kan inte regisseras, inte följa ett manuskripts krav. Lone kunde välja situationer inom givna ramar, men Tomas bestämde bildernas innehåll och karaktär.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Lone Hertz vill säkert berätta om hur smärtsamt det är att ha ett så gravt stört barn, vilken kamp hon för, hur jobbig sonen är, hur mycket hon älskar honom.

Men jag tycker filmen handlar om något annat, hur en svår och plågsam situation förvrider kärleken och gör den förfärlig.

För mig framstår Lone Hertz filmen igenom som en mycket påfrestande och påflugen mor. Hon låter aldrig sonen vara en sekund, hon överöser honom med ord, allt han gör är fel, alls ska göras som hon vill ha det.

Hans värld, med de egendomliga ljuden, de häftiga utbrotten av både kärlek och vrede, de mystiska symboliska gesterna är något hon stöter bort, skräms av och ständigt försöker tona ned. I stället vill hon pressa in honom i den normalitet han inte har." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Vad vi bevittnar är mammans oavbrutna kamp för att inte lämna Tomas "i fred" i sin egen värld. Hon tjatar och resonerar, vädjar och skäller för att Tomas ska delta i hennes värld, för att ge och få kärlek och för att bemästra den djupa skuldkänslan över att någon gång ha svikit, och kanske svika på nytt.

Det är en gripande, ibland påfrestande kamp. Först och främst därför att Tomas är möjlig att nå, men bara genom ständig fysisk och psykisk uppmärksamhet.

Men också därför att kontakten är så intimt förknippad med tvång. Tomas kontakter med och kunskaper om världen kan bara utvecklas genom att tvingas fram, genom att inte låta honom snurra på sin gymnastiksko eller fysiskt försvinna. Det må gälla hårtvätt, potatisskalning eller förmågan att skilja mellan drottning Margrethe och Ritt Bjeregaard.

Men filmens styrka är inte bara att den skildrar ett handikappat barn och hans mor. Genom att utesluta bilder från Tomas dagliga institutionsliv erbjuder den ingen moralisk tillfredsställelse, ingen fördelning av skuld eller lättnad. Kvar står bara porträttet av två människor och deras ömtåliga samspel. Så vidgar Lone Hertz perspektivet till att gälla alla människor, och ställer frågor om kärlek, uthållighet och skuld." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Dokumentären är en svår genre där många gör det lätt för sig. Det dräller av filmare som "ger sig ut i verkligheten " med en 16 mm-kamera, trycker på knappen, och sen, efter ett minimum av redigering och utan att tillfoga någon kommentar, stolt meddelar världen att de har något "viktigt" att visa.

I undantagsfall fungerar det, men för det mesta blir det bara förutsägbart och tråkigt.

"Tomas . . ." är inget undantagsfall. Efter ungefär en halvtimme har man klart för sig att det var ungefär som man trodde att ha ett barn som Tomas. Och då har man fortfarande en timme och tio minuter film kvar att sitta av.

Sånt är inte roligt." Mårten Blomkvist i Expressen

"Filmen kommenteras inte av någon psykiater och man får således inte veta hur experterna ser på Lones försök att undervisa Tomas. I stället är filmen ett varmt och levande dokument om människors försök att nå varandra också när kommunikationerna till synes är brutna.

Också som diskussionsunderlag tror jag filmen fungerar mycket bättre på det här öppna sättet, dvs utan alla expertkommentarer.

"Tomas -- ett barn du inte kan nå" har en underström av något mer allmängiltigt: det handlar om kärleken som övervinner." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se