Max Havelaar (1976)

Den holländska kolonialtiden, mitten på 1800-talet. Den unge tjänstemannen Max Havelaar är på väg till en ny post som den holländske guvernörens närmaste man i Lebak på Java. Den man, som tidigare innehade den posten, har dött mycket hastigt efter att ha protesterat mot den lokale regentens övergrepp mot lokalbefolkningen. De behandlas som slavar och deras ägodelar stjäls, regentens enda möjlighet att uppehålla den kungliga status, han själv och hans hundrahövdade familj, är van vid! Max Havelaar tror att han har guvernörens fulla stöd att göra upp med regenten och kastar sig med idealistisk iver in i sitt värv trots att familjen drabbas av plötsliga och oförklarliga olyckor. Vissa infödda som lovat att vittna om regentens övergrepp hotas och mördas. Have!laar sänder en begäran om att regenten ska arresteras och avlägsnas och att mördarna ska straffas. Men detta är för mycket för guvernören. Hans medlidande och humanism gentemot lokalbefolkningen dunstar bort och är inte mer än bara ord. Förrådd av sina överordnade förflyttas Havelaar, men begär avsked. När han senare vill ta tillbaka sin avskedsansökan får han inte träffa guvernören. Havelaar lägger hela skulden på tillståndet i Java på den holländske kungen. Filmen slutar med ett vredgat skrik som drunknar i ett gudfruktigt lovsjungande från Havelaars landsmän.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Regissören Fons Rodemakers ställer i en skenbart enkel form stort mot smått, bild mot bild (som med de 60 bönderna) på ett sätt som tvingar till eftertanke. Det finns ett lugn i de vackra och sensuella bilderna och det suveränt exakta skådespeleriet, som den kan kosta på sig som vet precis vad han sysslar med. Ändå spänner motsättningarna i filmen på alla plan mellan väldigheterna; liv och död, kamp och underkastelse.

När till exempel Havelaars förgiftade företrädare vrider sig i kramper håller han också på att slå ihjäl sina hjälpare och när han dör knyter han sig långsamt i fosterställning. När den holländska krigsmaskinen i slutet av filmen kväser uppror ser vi en likhög med slaktade infödingar. Mitt i gropen sitter det ett litet barn och sliter förgäves i sin döda mor.

Så tvingar Rademakers ändå trollen fram i ljuset genom att konfrontera utsugning, förtryck och rasism med en rasande idealism. Synligt blir ett mönster av sammanhang. Till slut står vi där med vår egen förträfflighet och välvilja. Det illusionsmakeri som Havelaar gör sig skyldig till eller för den delen det som de goda borgarna i Amsterdam upprätthåller när de med sina runda söndagstrutar prisar Gud i kyrkan för att han skänker dem överflöd, träffar också i den svenska samtida oskulden." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Fons Rademakers storslaget anlagda film vidrör likt "Yol" de inställda upproren. Men den är inget kollektivt drama, utan en berättelse om hur känslan av utvaldhet, av frälsaranda föder och när kolonialismen -- både för Max Havelaar och den holländska menigheten församlad till dånande lutheransk psalmsång i hemlandet.

- - -

Tigern, hajen, ormen -- det dånande havet och den blomstrande skogen, och vattenbuffeln som liv och död för de ostasiatiska folken -- även om Lilla Kvarn krymper "Max Havelaar" till en mindre film än den i sanning är -- se den, ty medan SF tvekat har den med rätta blivit en europeisk klassiker om en människas moraliska uppgivenhet i den europeiska historia som många helst vill glömma och som nya politiska stormakter övertagit." Eva av Geijerstam i Dagens Nyheter

"En gång trodde Max att han verkligen var utsänd av Gud till vildarnas fromma. Men han får lära att en ensam om än aldrig så god människa inte kan verka inom ett ont system. Och redan i filmens början anteciperas hans enda utväg: att utifrån kritisera förtryckarsystemet i ilskna skrifter.

De här ramarna har givit regissören tillfälle att skapa ett Nederländernas eget Vilda Västern i den javanesiska djungeln med spännande jakter och ond, bråd död.

Och tack vare dessa exotiska miljöer blir filmen trots sin längd -- tre timmar -- och hjältens något platta framtoning ändå en sevärdhet." Nina Lekander i Expressen

"Det är en film för moralen, för historien som tränger sig på, det dova kvällsljuset, för mjukheten, för allvaret, för den lugna pulsen, för sakligheten, sensualiteten, skönheten, den osentimentala grymheten och spänningen.

Fons Rademakers vågar låta kameran vila i ansikten, i solnedgångar, i svett och språket -- den försiktiga, tydliga javanesiskan som dubblerar ord, "orang, orang", stor människa.

Det här är en film för små människor som vill bli större.

Marie Olofsson i Stockholms Tidningen

"Max Havelaar är en konsekvent och ärligt berättad film som förutom sitt humanistiska budskap och sin kritik av det präktiga holländska borgarskapet också berättar en spänningsfylld historia som utan överdrifter eller sentimentalitet ger en intressant och tänkvärd bild av kolonialismens historiska ansikte." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se