Pressreaktion Svensk filmografi
Filmen fick betyg från 12 av våra 15 källor.
Karin Svensson, TT, betyg 4: ”Filmproducenten Erika Wasserman regidebuterar med årets längsta titel och en smart romantisk komedi som dribblar med de orimliga förväntningarna på kvinnliga filmhjältar. Wasserman lyckas komponera en romcom med både skratt, solsken och ett litet långfinger till alla som envisas med att stoppa in yviga kvinnor i trånga lådor.”
Camilla Larsson, Sydsvenskan, betyg 4: ”Storyn kan se ganska förutsägbar ut, det hela går kanske lite på tomgång ett tag och antalet dråpliga darling-situationer kunde minskats ner, men Wasserman och Christin Magdus manus är smart, fyllt med välfunna detaljer och observationer och en hel del träffsäkert roliga scener – ofta i jobbmiljö. Dessutom är dialogen riktigt bra. Katia Winter är en begåvad komedienne, som kan vara vimsigt tramsig men också skarp och leverera känslor som känns, allt med tajmning. Skönt också att se nya ansikten som danske Jesper Zuschlag som bekvämt missnöjde pojkvännen Morten, underutnyttjade Hannes Fohlin och fyndet Vera Carlbom, som den unga livskonstnären Liv.”
Jan-Olov Andersson, Aftonbladet, betyg 4: ”Det är inte bara en film med ett provokativt namn. Det är också den ljuvligaste svenska romantiska komedin på åratal. Katia Winter är fullkomligt magisk i huvudrollen. Vera Carlbom gör en smått sensationell debut i sin biroll. Nour El-Refai är inte ett dugg rolig, men berör starkt som vännen som sviker. Komedin har effektivt utnyttjat de vackra Stockholms-miljöerna bättre än de flesta filmer sedan Adam & Eva. Det blir många oväntade, fräcka och roliga turer i intrigen, innan Hanna får ordning på sitt liv.”
Eric Diedrichs, Filmtopp, betyg 4: ”När man beskriver Dagen jag slutade prestera och började onanera låter det som en dum och förutsägbar film, typisk för sin tid. Och visst, det är den väl i viss utsträckning, men den är också träffsäker, befriande och mycket rolig. Många scener består av utdragna pinsamheter som skulle få självaste Ruben Östlund att svettas, samtidigt som det hela tiden är gjort med lätt hand och skickligt skådespel. Den komiska tajmingen sitter som en smäck.”
Helena Lindblad, DN, betyg 3: ”Året jag slutade prestera och började onanera är som den slagfärdiga titeln antyder en sexpositiv komedi om livspusslet med kropp och kön i fokus. Den far åt precis alla håll, vilket gör den rätt befriande oförutsägbar. Man hade kunnat förvänta sig lite mer skratt, och kanske en skarpare analys hur högpresterande (kvinnor) ska få ihop sina liv bättre. Men Erika Wassermans försök att göra Judd Apatow-aktig komedi på svenska är en klar vitamininjektion.”
Caroline Hainer, SVT Kulturnyheterna, betyg 3: ”Året jag slutade prestera och började onanera är filmproducenten Erika Wassermans debutfilm som regissör. Den är charmig och på sin håll också riktigt rolig. Men trots förnedringen som filmmakarna utsätter Hanna för, bränner den aldrig till, erbjuder inte det motstånd som höjer filmen från ljummen romcom till relationskomedi med djup. Men möjligen får den kvinnor att onanera mer, och av filmens enkla budskap att döma kommer då det mesta ordna sig.”
Wanda Bendjelloul, TV4 Nyhetsmorgon, betyg 3: ”Träffsäkert om naturalistiska feminister i Stockholm. Henrik Dorsin är en skön rolig chef, Katia Winter charmerande som Hanna. Min största invändning är dock att filmen är rätt bekymmersfri, det finns inget större djup med tanke på vad vår huvudperson går igenom.”
Oscar Söderman, Nöjesguiden, betyg 3: ”Tur är det att filmen har Katia Winter i huvudroll. Hon har varit en bubblare i några år nu och 2022 verkar bli året där hon breakar stort. Med denna film och januaripremiären Ur spår visar hon sig vara en skicklig komiker. Aldrig blir filmen piggare eller kaxigare än alla de andra svenska komedierna vi sett genom åren, men Winter lyfter Året jag slutade prestera och började onanera till en film värd att se.”
Hynek Pallas, GP, betyg 2: ” Inledningsvis saknas inte roliga situationer. Och även om Katia Winter kanske inte gestaltar kvinnan-mitt-i-livet-för-vilken-tillvaron-rämnar med Oscar-spel så räcker hennes storögda förvåning en bra bit. Men snart slutar intrigen kännas som ett manus och mer som en hög post-it-lappar med osorterade igenkänningsskämt. Filmen är förvisso en debut. Men det är skillnad på att göra sitt förstlingsverk efter filmskolan och att utifrån lång erfarenhet, tillsammans med det nätverk av kompetenta personer som syns i eftertexterna här, leverera ett slutresultat så slappt att man ibland tror sig se en grovklippning.”
Björn Jansson, SR Kultur, betyg 2: ”Störst behållning i filmen får man av vår nya komedistjärna Katia Winter som spelar mitt-i-livet-krisande Hanna. Men det är i hennes möte med färgsprakande Liv, som filmen tappar det... det blir liksom fnitterhurtigt på ett lite för utflippat sätt. Och filmen förlorar den där livspusselvardagliga känslan att känna igen sig i, som ändå bjöd in mig i filmen. Att sen mannen är årets gnälligaste make på film, gör inte direkt att engagemanget i filmen ökar. Hur kan hon säga upp sig för mer tid med denne bleke man?”
Svenska Dagbladet – 2
Dagens Nyheter – 3
Göteborgs-Posten – 2
Sydsvenskan – 4
Aftonbladet – 4
Kulturbloggen -
SVT Kulturnyheterna - 3
TV4 Nyhetsmorgon - 3
SR Kulturnytt – 2
Filmtopp - 4
Moviezine - 3
TT - 4
P4 Björns Filmguide -
Västerbottens-Kuriren -
Nöjesguiden – 3
