Scrubbers (1982)

Annetta och Carol flyr från en öppen anstalt och får lift med lastbilschauffören Rex. I en våning som tillhör en av Carols vänner klottrar de ned ett telefonnummer som är till Annettas sedan länge försvunne make, Frank. Sedan stjäl Carol Rex' lastbil och kraschar den medvetet för att komma in på en sluten anstalt där hennes älskarinna Do!reen finns. Annetta besöker sin dotter Alice i ett kloster, men överlämnas till polisen. Under tiden har Carol placerats tillsammans med en ny flicka, Kathleen, och får reda på att Doreen har ihop det med en annan flicka, Sharon. Annetta dyker upp och skyller på Carol för att hon åkt fast. Carol erbjuds beskydd av den läder!klädda Eddie. Efter ett upplopp, som Annetta orsakar, placeras hon på isoleringen och ges lugnande sprutor. Eddie klår upp Carol för Annettas felbehandling, men talar sedan om för Carol att hon är försatt på fri fot. Annetta får veta av Doreen när Carol är ensam och ger sedan Carol en omgång i köket. Kathleen dyker upp och blir inblandad vilket leder till att både hon och Annetta sätts på isolering. Annetta får höra att hennes dotter kanske skall adopteras bort och ber att Carol försöker komma ihåg Franks telefonnummer för att undvika adoptionen. Senare tar sig Carol till lägenheten enbart för att finna att den är ommålad och telefonnumret borta. Polisen kommer och hämtar henne.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Den tvetydighet som "Scrubbers" erbjuder med sin suddiga gränsdragning mellan dokumentär- och spelfilm stör inte helheten. Tvärtom. Blandningen av professionella skådespelare och före detta borstal-tjejer slår väl ut. Det är mycket tack vare ett känsligt skådespel; framför allt från Chrissie Cotterill som Annetta, som filmen får sin tyngd.

Men "Scrubbers" bärs också fram av Zetterlings säkra bildkänsla och sofistikerade bruk av både ljus och färg.

Filmen formar sig till ett, som det verkar, synnerligen berättigat påhopp på borstal-systemet. Trots det brutala våldet och den institutionella sadismen finns här också en ljusare ton, en som pekar på människans kapacitet (inte bara till överlevnad) och på hennes inneboende strävan efter värdighet.

Det som chockerar med "Scrubbers" är att det nakna, råa våldet tydligen har sin verkliga motsvarighet. En balansgång som Zetterling hanterar väl sånär som på en slutscen där våldet får närmast peckinpahska övertoner. I slow-motion går Annetta lös på Carole med en träpåk undet det att blodet sprutar på de kliniska kakelväggarna." Jannike Åhlund i Aftonbladet

""Scrubbers" är sin färg till trots nästan en svartvit film. Med färgerna svart och vit -- med ett slags b r i s t på färger -- ger Zetterling sina bilder en säreget surrealistisk skärpa. Eller snarare, det slags superrealism man finner hos gamla svartvita vykort som färgats i efterhand: en värld där färgerna uppenbarligen inte hör hemma.

Så t ex när Anetta under sin korta frihet söker upp sin dotter som tas om hand av nunnor. Här är det som om hela det filmiska rummet -- de vita väggarna, de svarta dörrarna, det schackrutiga golvet -- har blivit till förlängningar av nunnornas stränga klädsel. Det är en stränghet som t o m invaderar det psykiska rummet, ty tillbaka på anstalten drömmer Anetta att hon springer på ett svartvitt, schackrutigt golv: ett golv lika inrutat som hennes och de andra flickornas liv mellan golvskrubbnings"terapi" (därav filmens träffande namn), eftermiddagsteet och kvällsonanin.

Detta är bara ett exempel på Zetterlings fina handlag med det som skulle kunna kallas arkitektoniska ursäkter: att låta tingen på ett naturligt sätt peka utöver sig själva.

Och sist men inte minst finns här den svarta humorn." Maaret Koskinnen i Dagens Nyheter

""Scrubbers" är ett välspelat socialt drama med stark verklighetsnärhet, gjort i den halvdokumentära stil som präglar bra engelsk film, befolkat av engagerande personligheter.

"Scrubbers" är också ett samtida skillingtryck, en grum skröna med burlesk humor -- och åtskillig värme i eländet." Bernt Eklund i Expressen

""Scrubbers" är en rå och lite kantig film. Men den har -- eller kanske just därför -- en obetvinglig äkthetskänsla. En direkthet som också i högsta grad finns hos de nästan-amatörer som spelar tjerjerna; man kunde svära på att de verkligen satt på en borstal.

En fängelseskildring som också rymmer kärlek och hänsynsfullhet, en blandning av hopplöshet och livslusta som smakar bitterljuvt likt verkligheten. Inte så dumt, faktiskt." Mia Tottmar i Stockholms Tidningen

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se