Bödelns sång (1982)

April 1976. Efter att ha blivit villkorligt frigiven från fängelset tas Gary Gilmore om hand av sin kusin Brenda. Han börjar arbeta hos sin morbror, Vern, som är skomakare. Gary träffar Nicole, en ung tvåbarnsmamma, och de blir kära i varandra. Gary flyttar hem till Nicole och för ett tag verkar det som om han skulle få ordning på sitt liv. Men Gary hamnar ständigt i trubbel, han gör småstölder och börjar mer och mer att missköta sitt arbete. Det börjar också gnissla i förhållandet med Nicole och efter ett våldsamt gräl lämnar hon honom. Gary är ångerfull och gör allt för att få Nicole tillbaka, men hon håller sig undan. I ursinne begår Gary två meningslösa mord. Vid det andra mordet skjuter han sig själv i handen. Han vänder sig till Brenda för hjälp men när hon inser vad Gary har gjort ringer hon till polisen. Gary döms till döden och väljer att bli avrättad genom arkebusering. Nicole och Gary tar upp kontakten igen och beslutar sig bägge två för att begå självmord. De misslyckas och Nicole tas in på mentalsjukhus. Mot Garys vilja läggs det in en mängd ansökningar om nåd men efter många turer i juridikens snåriga djungel får han sin önskan uppfylld. Tidigt på morgonen den 17 januari 1977, med massmedia i en beredskap av sällan skådad like, verkställs Gary Gilmores dödsdom.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Ändå tycker jag att det finns kvalitéer som gör att den är klart sevärd. Historien om Gary Gilmore är i sig självt så intensiv att den överlever det mesta. Tommy Lee Jones i huvudrollen gör ett skickligt jobb; han pendlar mellan kyla och värme på ett förbluffande äkta sätt. Men vad drev Gary Gilmore in i döden? Det är en fråga som filmen bara nuddar vid och det är dess andra stora svaghet. Nu blir det mest en beskrivning av utanverket." Lasse Hallgren i Aftonbladet

"Av allt att döma håller sig filmen nära sanningen, åtminstone vad de yttre händelserna anbelangar. Men i en film av detta slag måste tyngdpunkten läggas någon annanstans. Rekonstruktionen får inte bli ett mål i sig utan ett medel att nå in i mer djupgående frågor: Vem var Gary Gilmore egentligen? Och varför mördar han, utan någon orsak alls, två värnlösa människor?

"Bödelns sång" lyckas inte svara på dessa frågor. Händelser och dialog gestaltas inte, förmår inte peka utöver sig själva." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Filmen är fast förankrad i vardagsamerika, arbetet i verkstan, ölen framför TV:n om kvällen, tonårsfruarna med stora barnkullar. Och countrymusiken, den ständigt flödande musiken.

Realismen gör filmen långsam och delvis ryckig. Episoderna följer som de inträffade, de blir pusselbitar som först mot filmens slut ger en bild av Gary Gilmore och det som hände runt honom.

Samtidigt är stramheten filmens styrka. Garys mord framstår i sin fruktansvärda meningslöshet -- liksom avrättningen av honom, där det yttersta våldet blir till en rit." Anders Ahlberg i Expressen

""Bödelns sång" blir en plädering för Gilmores rätt att själv välja att dö eller försöka få straffet omvandlat till livstid. Filmens styrka ligger i den förståelse vi får för Gilmores slutgiltiga val, döden.

Dess svaghet är att regissören Lawrence Schiller helt undviker den egentliga frågan, dödsstraffets vara eller inte vara för de hundratals dödsfångar som väntar på avrättning runt om i USA.

Tveksamt är också det sätt som filmen beskriver striden om publiceringsrätten till Gilmores livshistoria. Schiller var den som köpte ensamrätten och han avporträtterar alltså sig själv. En undran infinner sig hur sann en sådan bild kan bli när han talar i egen sak.

Med dessa fel i minnet, blir ändå "Bödelns sång" en sevärd film. En välspelad och osentimental berättelse om mördaren Gary Gilmores liv och död." Jan Borg i Stockholms Tidningen

"Lawrence Schiller var mannen som köpte rättigheterna till Gilmores liv och, framför allt, till hans död. När han nu regisserar "Bödelns sång" märks det tydligt att den ursprungligen gjordes som en miniserie för amerikansk TV. Rytmen blir ojämn och hackig; i stället för att uppnå episk kontinuitet faller filmen sönder i korta stycken enligt den rytm som annonsörerna bestämmer.

Schiller har däremot lyckats bra med sina skådespelare, som alla -- inte minst Tommy Lee Jones som Gilmore -- är utmärkta. Det är också de scener, ackompanjerade av Waylon Jennings kongeniala musik, som avbildar det Amerika som ligger mellan de båda kusterna och som tycks bestå av oändliga vägar och oändlig lida.

"Bödelns sång" är ett habilt hantverk. Men den Gilmore som där avbildas är inte tillräckligt fängslande för att fylla en film på över två timmar." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se