(Text från Sandrew Metronomes pressmaterial)
Bara en till …
Familjen spöke har gjort kokosbollar. Laban och Labolina vill smaka på varsin boll, men mamma och pappa säger att de måste vänta till efter middagen när hela familjen ska mysa framför TV:n.
Laban försöker få tiden att gå, men kan inte sluta tänka på kokosbollarna. De såg ju så goda ut. En liten kunde han väl få smaka på. Många var de också. Ingen skulle väl märka om han tog bara en liten boll.
Mamma har ställt kokosbollarna i kallskafferiet. Det enda Laban behöver göra är att sticka in handen i mörkret och snappa åt sig en boll. Väl tillbaka på sitt rum smakar han. Och den smakar himmelskt. Laban känner att han måste ha en till. Bara en till. En liten.
Labans Picknick
Laban, Labolina och lillprins Bus vill ha en picknick i det fina vädret. Då dyker det upp ett retfullt moln på himlen som älskar att förstöra picknickar. Barnen försöker på alla sätt och vis att komma undan det irriterande molnet men vad de än gör dyker molnet upp och regnar eller blåser på dem. Till slut är de på väg att ge upp picknickplanerna när Laban kommer på att de ska låtsas gilla allt som molnet gör. Regnet är härligt, åskknallarna kittlar i magen och blåsten känns skön. Och efter en stund tröttnar molnet och försvinner, men det ser väldigt ledset ut. Vännernas glädje förtas och de bjuder in molnet på sin picknick och som tack blåser molnet torrt deras blöta kläder och sätter fart på deras drake.
Fladdermusungen
Laban och bus spelar fotboll. Laban är målvakt. Ett hårt skott från Bus flyger förbi Laban och in i mörkaste tornet. Hu! Laban måste hämta den. Han är ju så rädd för mörker. Inne i tornet svischar något och Laban ger upp ett fasansfullt skri samtidigt som han rusar ut. På huvudet har han ett litet pälsbylte. Bus plockar försiktigt bort den och lägger den lilla trasselsudden i Labans händer. Den vecklar sakta ut sig. En fladdermus unge är det! Att ta hand om en liten fladdermus är inte så lätt, vad dom än gör så ser den lilla ungen inte riktigt nöjd ut. Men så kommer dom på något som dom måste prova, fast då måste dom förståss stanna ute mitt i natten.
Mammas färger
Mamma spöke har just målat färdigt en tavla och ska gå och hänga upp den. Laban och Labolina börjar måla med Mamma Spökes färger. Laban målar ett litet troll. Han tittar nöjt på sitt verk. Plötsligt vinkar trollet till honom, hoppar ut från duken och rusar iväg. Laban och Labolina skyndar efter men ser bara spåren efter rymlingen, som stökar till och river ner saker. Vad ska de göra för att få tillbaka trollet in i tavlan? Laban får en idé – han lockar in trollet i tavlan igen med en kokosboll. Mamma Spöke kommer tillbaka och blir bestört när hon upptäcker att de målat med hennes färger som gör allt levande. Men det var ju bra att de satt en ram på tavlan så att trollet inte kunde smita, tycker hon. Laban och Labolina tittar hemlighetsfullt på varandra.
Skuggan
Labolina är väldigt duktig på att göra skuggfigurer. Men hur Laban är försöker lyckas han aldrig få till någon trovärdig figur med sin skugga. Laban konstaterar kort och gott att han har världens sämsta skugga. Det gillar inte hans skugga att höra och bestämmer sig för att smita. Laban måste nu få tag i sin skugga och springer efter den när den smiter ner i mörka fängelsehålan. Men hur hittar man sin skugga när det är beckmörkt? Plötsligt kommer månljus in genom en fönsterglugg och nu är skuggan synlig igen. Både Laban och skuggan hoppar till men frågan är om inte skuggan var den som var mest rädd av dem båda! Laban och skuggan blir vänner igen. Och nu kan Laban verkligen imponera på Labolina – ingen kan göra så fina skuggfigurer som Laban och hans skugga.
Onkel Gast
Mamma spökes bror, onkel Gast, kommer på besök till slottet Gomorronsol. Onkel Gast är en hejare på att spöka och tycker att Laban är ett besynnerligt spöke som inte gillar spökerier. Han tycker däremot att Labolina, Labans lillasyster, är ett litet mästerspöke och de båda går en spökrunda genom slottet. Laban följer motvilligt efter.
Men det visar sig att onkel Gast inte alls är så modig som han säger. Onkel Gast är nämligen fruktansvärt rädd för hundar och när han får syn på Rufus nere i slottskällaren, vill han helst vända om.
Laban lugnar onkel Gast och säger att Rufus inte alls är farlig.
Och förresten ska inte onkel Gast vara ledsen. Det är inget fel med att vara lite rädd ibland. Det är ju alla, det är faktiskt modigt att våga visa det, tycker Laban.
