Cotton Club (1984)

"The Cotton Club" var ett välkänt illegalt spelställe i Harlem på 1920-talet. Här slog man klackarna i taket och roade sig kungligt, men med höga insatser. Rivaliserande gangsterligor förklarade varandra krig och utkämpade strider på liv och död om vem som skulle ta hand om de illegala spelvinsterna och intäkterna på det utbredda lotteriskojet. Mitt under förbudstiden flödade den illegala sprithanteringen och många gjorde sig stora förmögenheter. Det var gott om killar med hårda nypor och flickor som visste att ta betalt för sina tjänster. Man körde hårt och hade kul och levde som om var dag var den sista -- och det var den ofta.

Pressreaktion Svensk filmografi

"För jazzvännerna betydde Cotton Club 1928 ungefär detsamma som Mecka för pilgrimerna och Bayreuth för Wagnerdyrkarna. Det italienska och irländska och judiska storbuset kämpade om herraväldet i de nöjeskvarter där lokalen var belägen. Broadway- och Hollywoodaristokratin vallfärdade dit för att se och framför allt synas. De svarthyllta fick hålla sig till estraden och orkesterdiket; i övrigt var negrer portförbjudna i denna utlöpare av the colored line.

Men först och sist, alltså, utövades där jazz. Och därmed är vi inne på den detalj som blivit den här filmens enda riktigt stabila tillgång.

Förtjänsten tillkommer främst arrangören Bo Wilber. Han har rekonstruerat storbandsidiomet från det sena 20- och tidiga 30-talet och gjort det med smak, urskillning och ett vidöppet öra för klangerna och harmonierna och egenarten. Han har till och med, vilket liknar en miniatyrbedrift, hittat den näst intill exakta kopian av Duke Ellingtons sopransångerska Joya Sherrill.

Koreografin och dansnumren är inte nämnvärt svagare. För det mest slipade av allt, emellertid, svarar Larry Marshall i sin framtoning som bandledaren och den vokala ormmänniskan Cab Calloway. Där räcker det inte längre att tala om plagiat eller imitation. Hellre om själavandring.

Sen svalnar intresset: beroende på att Coppola varit en vilsen ande som inte vetat vad han skulle ta sig till när musiken tog paus." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Det är en tacksam miljö, kan tyckas. Coppola tar också för sig med båda händerna. Felet är bara att han osorterat vill ha med lite av allting.

I något slags klippraseri jagar han fram genom filmen och blandar fladdriga kärlekshistorier, festliga krogstämningar, rasism, steppdans och kulsprutekärvar om vartannat. Man hinner aldrig intressera sig riktigt för någonting.

Det är skada. Harlems historia är värd att gräva i. Dess kamp och förvandlingar. Vad som för biopubliken mest varit den traditionella slum- och gettobilden rymmer mycket mer än amerikansk film brytt sig om att visa.

Coppola missar chansen till något epokgörande genom att syssla med den briljanta och häftiga ytan. Det finns ingen vettig idé som bär upp hans film. Bara pang på de lättköpta effekterna.

Kul och underhållande? Kanske det, för den som nöjer sig med en blodstänkt cocktail som fingerfärdigt skakats av den rastlöse Coppola." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det kunde ha blivit en märklig ilm om ett lysande elände. Det har bara blivit ett elände.

Coppola är den moderna filmvärldens i särklass mest oorganiserade begåvning. Försedd med kraftfulla ritningar -- som i "Gudfadern" -- kan han göra dynamisk och vital film. Med enbart inspiration i tankarna -- som i "Apocalypse Now" -- sjunker han, och hans finansiärer, som en torpederad atlantångare.

I "Cotton Club" tycks han, att döma av filmen och de reportage som gjorts om dess smärtsamma och dyrbara tillblivelse, ha handlat först och tänkt sedan." Lasse Bergström i Expressen

"Musik och dans är en sida av filmen, maffiakrig och blod en annan. Om det nu finns några stolar att sitta på här så har Coppola prydligt satt sig mellan dem. Och det är en rätt omöjlig sits.

Mixen av det glättade lyxlivet, sången och dansen, och det hårdförda liv som levdes av skjutgalna gangsters av diverse europeiska härkomster i 20-talets USA är rätt omöjlig att laga till på ett konstnärligt vettigt sätt. Det blir egentligen två sorters filmer." Sven Malm i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se