Med tidens gång (1976)

Bruno, en medelålders biografmaskinist, reser omkring i en buss i den västtyska landsorten och reparerar projektorer på gamla biografer. Under sin färd träffar han Robert, som lämnat både hustru och familj i Italien. Männen fattar tycke för varandra, och gör därför den fortsatta resan tillsammans. En resa som går genom Västtyskland, från Lüneburg till Hof. Man får se bägges brister, deras känslomässiga osäkerhet, och med tidens gång får man se hur de försöker framhäva sig själva och dölja sina brister. När de lärt känna varandra bättre försöker de inte längre dölja dem utan börjar prata om dem. Detta leder till en brytning. De går skilda vägar, därför att de under färden kommit varandra alltför nära.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Resor utan mål. Röster som blir ekon. Livet som tomrum och stillestånd. Ansatser som dör. Rörelser som avtecknar sig mot Ingenmansland. Summan blir en enastående kaskad av avsiktliga ödsligheter.

Väntar Wenders på Godot?

Amerika-fixeringen, som sedermera fulländades i "Paris, Texas", är i varje fall kännbar och närvarande. Den finns i den Ry Cooderklingande musiken. Den finns i vinjettbilderna av James Dean. Den finns i vägfararromantiken. Och visst är irrande paret Bruno och Robert avläggarna av Peter Fonda och Jack Nicholson i "Easy rider".

För Wenders är världen och verklighetsuppfattningen lika med film i allmänhet och amerikansk i synnerhet. Han är, som en brittisk kritiker uttryckt det, "en människa som söker sin identitet genom det medium som gjorde sökandet nödvändigt från början".

I "Med tidens gång", denna depressiva och klangsköna ackordsamling, är spaningen ofullbordad. Nio år efteråt som fullbordan och mästerstycket. Och inseglet på Wenders pessimistiska konstnärskap." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Och det är heller inte, med tanke på filmens längd, många ord som sägs. Wenders låter bilderna tala i stället. Precis som när Travis traskade över öknen i "Paris Texas", blir landskapet -- fattigområdet utefter gränsen i öst som det tyska undret dundrade förbi -- också en sinnebild för ödslighet och ensamhet.

Kameran vilar just så länge på landskapet och människorna och tingen att de pekar ut över sig själva: bilderna tar sin laddning mer från den fiktiva helheten än den utomfiktiva verklighet som de hänvisar till. Och allt understryks av ett svart-vitt foto som så att säga självmant söker sig in en bit under verklighetens yta.

Därmed inte sagt att filmen är dyster, långt ifrån. Här finns scenen i filmens början där Bruno sätter sig mitt framför kameran och skiter. Det torde vara en av filmhistoriens ärligaste ögonblick, ett ögonblivk som bokstavligen spränger filmduken och de gränser vi är vana vid att sätta kring filmseendet. Det är om man så vill ett slags överenskommelse, ett kontrakt som upprättas mellan åskådare och duk: håll ögonen öppna -- ty film handlar om att se.

Alltså: Gå och se "Med tidens gång", Följ med på en resa genom projektionsrummen, biografernas dammiga baksidor; genom en hel nations dammiga bakgator och undanstoppade landsändar. Och inte minst, genom den väg -- den tid, de minnen -- som resenärer av alla slag genomreser.

Ta en resa genom den tid som flyr, men som finns där likafullt, likt den vita linjen i backspegeln." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Vi får se män skita, spy, runka, gråta, kissa, slåss och visa kuken. En så extrem mansfilm har aldrig Sylvester Stallone och grabbarna varit i närheten av att göra.

Men det tar sån tid, så fruktansvärt lång tid, innan de två äntligen får kontakt, när vi äntligen känner att här får vi se två sammansatta, frustrerade, ömkliga och vidöppna män av i dag.

Resan dit går genom en massa förment konstnärlig bråte som tröttar. Men längs vägen finns också människor och miljöer som är fångade på ett så utsökt sätt att man minns dem länge efteråt.

"Med tidens gång" är som ett anteckningsblock i långfilmsformat. Nedklippt till normalformat bleve den värd ett högre betyg." Britta Svensson i Expressen

"Med tidens gång är en film om det liv vi lever och om den roll konsten borde spela i den värld vi lever i, men också om de många hinder vi möter i den vardagliga samvaron. Om konstens hopplösa läge där inte projektorerna i maskinrummen får damma igen och när de används inte brukas för de allra privataste behoven eller för att släppa igenom trivialia av värsta sort.

Men hoppet står också till den enkla upplevelsen, ett fönster mot den flyende himlens molnformationer eller en naturlig morgonrit i ett tomt grustag. På det sätter blir Med tidens gång trots sin naturliga svartsyn också en mycket livsbejakande film fylld med vardagens och den spontana konstupplevelsens allra renaste poesi." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se