Den gula jorden (1984)

1930-talet, under kinesisk-japanska kriget. Folkarmén strider samtidigt på två fronter, mot Japan och mot Chiang Kai-Shek som tvingats friförklara bl a den nordliga Shenbei-provinsen. Trots samarbete med kommunistpartiet förhåller sig provinsen, huvudsakligen bebodd av fattiga bönder, mycket traditionellt och feodalt. Den 12-åriga bonddottern Cuiqiao bevittnar med förskräckelse en bröllopsfest. Hon är såld till äktenskap sedan barndomen och hennes eget bröllop förestår. Festen besöks också av Kamrat Gu, en ung soldat ur Folkarmén, som kommit för att studera och uppteckna Shenbei-provinsens folkliga sånger. Han tror inte sina ögon inför de efterblivna sederna, särskilt de hårda livsvillkor som kvinnorna har. Han inkvarteras i Cuiqiaos familj och möter hennes lillebror och åldrige far, som är änkeman. Han får höra Cuiqiao sjunga, hon är uppfostrad till att inte tala och klaga. Kamrat Gu ser förtrycket men kan inte avhjälpa det och anar knappast vidden av det. Han berättar för henne om de frigjorda kvinnorna i söder, de kvinnliga soldaterna i Folkarmén, som lär sig skriva och läsa och själva väljer sin man. För Cuiqiao tänds hoppet om en bättre framtid och hon vill följa med Kamrat Gu när han reser. Det låter sig inte göras men han lovar komma tillbaka och hämta henne. Men han kommer inte i tid före Cuiqiaos bröllop. Någon tid därefter bryter hon i desperation upp från sitt olyckliga äktenskap och flyr i en liten roddbåt över Gula floden för att uppsöka Folkarmén. När Kamrat Gu återkommer till byn är hon borta. Han finner befolkningen upptagen med en frenetisk åkallan av Drakkungen för att få regn. Ritualen leds av Cuiqiaos far. Bara hennes lillebror upptäcker den besökande och försöker förgäves bryta sig ur de extatiska leden för att nå honom.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Så har en kinesisk film brutit in på våra biografer. "Den Gula Jorden" heter den, mycket speciell, mycket lätt att tycka om.

Dess estetik ligger ljusår från det antiseptiskt mekaniska skräp som moderna marknadsförare annars öser över oss. Här är det fråga om en film som attraherar för att allting inte basuneras ut med ord, för att allting inte omedelbart syns på utsidan: en människas sorg syns i hennes stillhet, hennes tystnad är mer talande än tusen ord.

Kamrat Gu blir ljuset i de fattigas liv. Bonden hjälper han att plöja, bondpojkens kompakta tystnad lyckas han bryta och pojkvaskern sjunger en härligt grotesk sång om grabbarna som kissade i sängen så att Drakkungens borg blev alldeles gul. För flickan berättar han om den nya tiden och om flickor som får lära sig att både läsa och skriva och som till och med får gifta sig med den de själva valt.

Så trots den hjärtslitande historien om den stackars flickan vilar över filmen en anda av optimism. Den nya tiden är på väg, en tid av människovärde och frihet från svält." Peter Bohlin i Aftonbladet

"Trots närheten till kriget är det en odramatisk berättelse. Den får liv genom de mänskliga mötena, inträngandet i en främmande och tigande värld; framför allt genom Cuiqiaos lilla rörande sega gestalt som förkroppsligar både ett gammalt kvinnoförtryck och en gryende frihet.

Här finns också ett suveränt växelspel mellan den intima närbilden och det storlinjiga berglandskapet där den gulskimrande floden flyter förbi som historien själv i sin breda fåra.

Visst händer det att Chen Kaige och fotografen Zhang Yimou utnyttjar naturskönheten i överkant, så att den visuella spänningen sjunker för ett ögonblick.

Men det är bagateller. "Den gula floden" är en både lysande klar och eggande gåtfull film, en monumental bilddikt som också får sin poesi genom de folkliga balladerna med deras lyriska friskhet och drastiska humor." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Av kinesisk film har vi inte sett mycket -- och det vi sett har inte fått någon hedersplats i minnet. Den klassiska, strängt stiliserade kinesiska sagoformen har varit vacker men tråkig i västerländska ögon.

"Den gula jorden" är en sensationell förnyelse.

Gjord av en drygt 30-årig debutant bevarar den det bästa i traditionen -- poesin, bildskönheten -- samtidigt som den tillför en kraftfullhet och berättarteknisk säkerhet, som inte står de västerländska filmerna efter." Bernt Eklund i Expressen

"Filmens storhet ligger i bildkompositionerna, växlingarna mellan det stora lilla, det nära och det fjärran belägna. Den unge regissören tycks när han skildrar det svindlande landskapet göra en bugning mot de gamla mästarna i Mittens rike: de som kring år 1000 målade storartade, starka landskap och satte in en liten ensam människofigur som avtecknade sig mot snön eller metade från en båt -- en obetydlighet i den omgivande naturen. Sådana bilder växlar med närbilder, intima bilder av ansikten som bara har en neutral grå fond bakom sig -- eller bara bilden av en oljelampa mot samma "tomma" bakgrund. Chen Kaige har modet att vara bildestet när han så önskar -- inte minst använder han den röda färgen, också när den är politisk, med estetiskt raffinemang." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se