Hannah och hennes systrar (1986)

Hannah, Holly och Lee är systrar. Hannah är gift med Elliot som förälskar sig i Lee, och Holly är en misslyckad skådespelerska. Hannah har barn med Mickey, en neurotisk hypokondriker som nu går igenom en svår existentiell kris.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Personligen föredrar jag Woody Allen när han ger sin fantasi lite friare tyglar, som i "Kairos röda ros". "Hannah och hennes systrar" kan i viss mening sägas vara en återgång snarare än ett framsteg.

Samtidigt är "Hannah" en mästerligt strukturerad och sammanhållen film. Woody Allens formkänsla och omsorg om detaljer är imponerande och gör denna hans fjortonde film till en i stora delar mycket njutbar upplevelse.

Det finns en varm sensualism i bilderna och en stram komposition i berättelsen, som spänner över tre år och ett halvt dussin människors liv och avslutas som den började -- med en familjemiddag.

Möjligen är det så att Woody Allens strävan efter perfektion denna gång har slängt ut ett litet krokben för inspirationen." Jannike Åhlund i Dagens Nyheter

"Hur allt detta och mycket annat utvecklar sig får -- och bör -- ni ta reda på själva: det här är en film som man lätt blir förälskad i och som man lämnar med ett växande vemod, efter som dess lekar är allvarligare och lite sorgligare än man först får för sig.

För Woody Allen är den en ny triumf, med mersmak. Om man så vill kan man se hur nära Ingmar Bergman han styr, än en gång. Här spelar det stora årliga familjekalaset samma roll som i "Fanny och Alexander" och strukturen, de korta satserna, som metodiskt lyfter undan bitar av familjefasaderna, har vi just nu på nära håll i "Scener ur ett äktenskap".

Men i skuggan av sin svenska fadersgestalt är Woody Allen sig själv och det framstår alltmer klart att han i dag är en av de stora amerikanska diktarna, allt mindre egocentrisk och allt mer kärlekskfull i sin människosyn." Lasse Bergström i Expressen

"Woody Allen har den här gången hämtat ett par skådespelare från Europa, vilket han framhållit i en intervju gjord av Jean-Luc Godard; amerikanska manliga aktörer har svårt att spela "vardagliga". Nåväl, här ser vi Michael Caine i rollen som en medelålders välbeställd revisor, gift med Hannah men förälskad i lillasystern Lee, som lever tillsammans med den många år äldre Frederick. Det är en poäng att det är Max von Sydow med sin utstrålning av helgjutenhet som spelar den neurotiske, lätt galne intellektuelle konstnären Frederick, som vill isolera både sig själv och Lee och som inte går på Hannahs middagar.

Här finns som sagt många stora roller och den mest omslutande innehar Manhattan, den stadsdel i New York som Woody Allen aldrig lämnar. Den är fullständigt integrerad i filmens handling, men regissören-manusförfattaren vill att vi verkligen skall se vilken spännande arkitektur här finns -- och vilka variationer! -- och han ordnar det lätt genom att låta Holly hastigt förälska sig i en arkitekt. Kanske har det också underlättat att fotografen inte varit "hemmablind" i New York: för första gången samarbetar Woody Allen med italienaren Carlo di Palma.

Vad är att tillägga? Att Woody Allen som vanligt använder musiken så att den har en reell funktion. Att summan är en film på vilken man reagerar som Mickey på Fyra fula fiskar: man vill hänga med och leva så länge det varar." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se