Angel Heart (1987)

Privatdetektiven Harold Angel får 1955 i uppdrag att försöka spåra en man vid namn Johnny Favorite, som med total minnesförlust skall befinna sig på ett vårdhem sedan kriget. Hans uppdragsgivare är en mystisk herre vid namn Louis Cyphre. Under spaningarna kommer Angel i kontakt med svart magi som tar sig makabra uttryck och flera personer som han haft kontakt med dör mycket våldsamt och blodigt. Till sist inser Angel att det är han själv som är Favorite, som tolv år tidigare i samband med en makaber rit tog över den unge Angels identitet för att försöka lura Lucifer, Louis Cyphre, på det avtal han slutit med honom om sin själ.

Pressreaktion Svensk filmografi

"I drygt hälften av filmen känner vi igen alltsammans. För visst: detta är Raymond Chandlers och Philip Marlowes återuppståndna värld, skitens och bakgatornas och klärobskyrens och desillusionernas USA.

Glidande identiteter, vän mot fiende, ljus mot mörker, spaningen som drömspel, skuggorna som beredvilligt lägrar sig över taken och existenserna.

Som amerikansk bildsamling, säg gärna halvdokumentär och exotisk sådan, är filmen en sevärdhet. Ett exempel ur högen bara: det förnuftslösa inpasset med åldringen som vegeterar som råttfångare på Coney Island, med frun som står käpprak i Atlantens vatten för att vårda åderbråcken.

Första hälften av "Angel heart" formar sig till en Chandler-pastisch och en stilstudie i närheten av Polanskis "Chinatown". För den bör Alan Parker hedras.

Sen risar det till sig. Det sker när historien tippar över åt det ockulta hållet. Johnny Favorite, den eftersökte, visar sig ha varit ett objekt för voodoo-prästerna i New Orleans med omnejd.

Vad som följer är en serie ritualmord och hokuspokus, utstuckna ögon och utskurna hjärtan, över huvud taget ett blodvite av den lika spektakulära som kväljande sorten." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Kantringen är tragisk, inte minst för Mickey Rourke. Han inleder sitt porträtt av Angel med stor intensitet och kärlek till denne lille man med små vyer men ett stort hjärta.

Rourke spelar under ytan, så mycket att mötet med Robert de Niro i rollen som Cyphre blir en seger för det lilla inför en överspelande de Niro. De manierade gester denne öser omkring sig är ihåliga som en papiermachégubbe.

Och på samma sätt är den s k filosofin. Parker låter Cyphre svänga sig med repliker som "ägget är en symbol för själen", samtidigt som de Niro med stor inlevelse krossar ett kokt ägg så att skalet krackelerar på ljudbandet.

Det är på den nivån Parker närmar sig Söderns myter, voodookulturen och den svarta magin som lever i träskmarkerna. Det är skräckeffekter och inte ens mystikern Dr John på soundtracket hjälper honom att skapa annat än rena visuella effekter.

Och då försvinner historiens clou. Den om den dubbla identiteten, om Angel som är en man med minnesförlust, fylld av onda makter. En Faust i en deckares säckiga kostym.

Parkers film blir ett offer för sina skräckorgier i stället för en intrikat resa i själens svarta domäner." Thore Soneson i Dagens Nyheter

"Alan Parker, med bland andra 'Midnight Express' och 'Birdy' bakom sig, är en filmregissör som behärskar tekniken. Han suggererar med reklamfilmsestetik. Ljudet är kompakt och dominant, gränsar mellan effekter och musik. Bilderna är överlastade med rök, gnisslande fläktar och annat som ska bringa stämning. Det blir grafiskt snyggt, men ibland väl utstuderat. Man önskar att Parker lade ned mer arbete på innehållet istället. Vad vill han egentligen med den här filmen, där 'Chinatown' möter 'Exorcisten'?

Med klumpig övertydlighet spinner Parker på temat 'man kan inte fly sig själv och sin onda sida', men det känns mer som en självklarhet, ingen insikt.

Mickey Rourke är bra, som vanligt, och De Niro likaså. En scen där de sitter och pratar om ägg är en ren uppvisning i skådespelarimprovisation, där två giganter går i närkamp.

Charlotte Rampling gör ännu en kvinna av slaget: 'på ytan hård, men inuti vibrerande', och det kan hon ju.

'Angel Heart' överraskar. Men det är ingen trevlig överraskning Parker bjuder på. Och det läbbiga slutet blir mest löjligt.

Den enda som verkar ha sålt sig (de som sett filmen vet vad jag menar) är stackars Lisa Bonet." Helena von Zweigbergk i Expressen

"Till en början är Angel Heart ganska roande, med Mickey Rourke som den såväl tuffe som räddhågsne huvudpersonen, med sina slitna miljöer och med en hygglig intrigtråd. Men undan för undan drar filmen iväg mot rena rama djävligheterna och då lossar tråden och alla ansträngda bildkompositioner känns plötsligt mer som misslyckade symboler än enbart som konstnärlig fåfänga.

Sammanfattningsvis blir det hastigt och mindre lustigt ett ganska korkat försök att korsbefrukta Djävulen med Sam Spade." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se